Nästa vecka har jag en per definition en vuxen son, ja inte enligt systembolaget förstås men i alla andras ögon anses han som vuxen.
Hur har det gått till? Det var ju bara en kvart sedan han och jag satt vid köksbordet och spelade ”fia med knuff” kväll ut och kväll in för att träna honom i att förlora utan att bli arg. De vägrade att spela spel med honom på dagis för att han blev såååå arg när han förlorade – tävlingsmänniska - ja det kan man väl påstå!
Hur har det gått till? Det var ju bara en kvart sedan han och jag satt vid köksbordet och spelade ”fia med knuff” kväll ut och kväll in för att träna honom i att förlora utan att bli arg. De vägrade att spela spel med honom på dagis för att han blev såååå arg när han förlorade – tävlingsmänniska - ja det kan man väl påstå!
Jag har i snart 18 år varit en sån där äckligt engagerad förälder. Har packat matsäckar, fixat klassfester, varit med på klassresor, hängt i diverse svettiga träningshallar och kränkt allt från lotter till godis till mina förtvivlade arbetskamrater. Mest har jag väl varit engagerad i stora sonens simning. Otaliga är de timmar som jag tillbringat i en varm och fuktig simhall, både som hejande förälder och som tävlingsfunktionär. Engagemanget i barnen har för mig varit något alldeles naturligt, har aldrig känt det som ett tvång, har dessutom haft enormt roligt med andra engagerade föräldrar.
När stora sonen för ett drygt år sedan slutade simma fick jag plötsligt en hel massa fritid att fylla. Det tog några månader att inse att jag faktiskt kunde planera något kul med mina vänner en helg utan att först kolla tävlingsschemat. Nu börjar jag så sakteliga förstå att jag har stora barn och att de överlever om jag vill gå ut och roa mig en helg. Har till och med börja inse att de faktiskt tycker det är skönt att morsan har ett eget liv. Försöker att fila på navelsträngen, men det gör sååå ont och är sååå svårt ibland. Försöker släppa taget ett litet steg i taget och ge sönerna de andrum de behöver, det är inte alltid så lätt men vill ju att de ska bli självständiga vuxna män som klarar att både tvätta och laga mat. Samtidigt är jag skräckslagen när den stora är ute sent på kvällen – man läser ju om vad som kan hända. Försöker vara cool när han (efter överenskommelse) väcker mig när han kommer hem och inte starta allt för ingående utfrågningar! Kanske är det tur att de inte vet vad som rör sig i ett stackars modershjärta, en dag kommer de säkert att själva gå igenom denna skärseld.
Tycker jag kommit en bit i att inse att jag har ganska stora barn. Nu börjar dock ångesten komma krypande igen. Att snart ha en son som är vuxen. Hjääälp! Har jag gett honom det han behöver för att klara sig som vuxen? Har jag curlat för mycket? Ska han klara av att se att det är dags att städa badrummet när han en dag flyttar?
När stora sonen för ett drygt år sedan slutade simma fick jag plötsligt en hel massa fritid att fylla. Det tog några månader att inse att jag faktiskt kunde planera något kul med mina vänner en helg utan att först kolla tävlingsschemat. Nu börjar jag så sakteliga förstå att jag har stora barn och att de överlever om jag vill gå ut och roa mig en helg. Har till och med börja inse att de faktiskt tycker det är skönt att morsan har ett eget liv. Försöker att fila på navelsträngen, men det gör sååå ont och är sååå svårt ibland. Försöker släppa taget ett litet steg i taget och ge sönerna de andrum de behöver, det är inte alltid så lätt men vill ju att de ska bli självständiga vuxna män som klarar att både tvätta och laga mat. Samtidigt är jag skräckslagen när den stora är ute sent på kvällen – man läser ju om vad som kan hända. Försöker vara cool när han (efter överenskommelse) väcker mig när han kommer hem och inte starta allt för ingående utfrågningar! Kanske är det tur att de inte vet vad som rör sig i ett stackars modershjärta, en dag kommer de säkert att själva gå igenom denna skärseld.
Tycker jag kommit en bit i att inse att jag har ganska stora barn. Nu börjar dock ångesten komma krypande igen. Att snart ha en son som är vuxen. Hjääälp! Har jag gett honom det han behöver för att klara sig som vuxen? Har jag curlat för mycket? Ska han klara av att se att det är dags att städa badrummet när han en dag flyttar?
Det är väl bara att hoppas på att den kärlek och det engagemang man slösat i stora mängder ska ge resultat och räcka för framtida behov. Ingen kan dock komma och säga att det är smärtfritt att släppa taget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar