Politiska bilder - börja måla nu!

Blev glad idag när jag först läste ”Högbergs tankar” och därefter ”Mitt i steget” som båda talar om att beskriva politiken på ett mer visionärt och gripbart sätt. I september förra året skrev även jag om detta.

Ska vi få med oss de unga, de osäkra, nya svenskar och alla andra som inte orkar sätta sig in politikens labyrinter mer än vad som serveras på TV måste vi börja måla politiska bilder.Vi måste tala om vad vi vill göra med vår gemensamma pengapåse och inte bara prata procent.

Hur vill vi att barnens skola ska fungera, hur ska farfar bo nu när han börjar bli lite gaggig, hur ska våra ungdomar kunna flytta hemifrån, hur ska vi på ett klimatsmart sätt ta oss till jobbet, hur ska vi välkomna våra nya svenskar?? Det finns mängder av tavlor att måla, så låt oss plocka fram de röda och gröna färgerna i målarlådan och efter bästa förmåga börja måla!

Jag är säker på att många är beredda att lägga en slant extra i vår gemensamma påse om man ser att slantarna går till de tavlor man gärna hänger på väggen och är stolt över.

Hat, nätmobbing och grupptryck – Bjästa

Läser nu med förskräckelse att hatet och nätmobbingen i Bjästa vänts från de två våldtagna flickorna till den unga våldtäktsmannen, hans familj, rektorn och prästen.
Det är lätt att förstå att människor som sugits med i det negativa grupptryck som förtalat och mobbat två unga våldtagna flickor och som nu vaknat upp vill visa att de är goda mäniskor. Tyvärr har en del av dess mäniskor nu vänt sin förtvivlan i ett engagemang mot den unge mannen, rektorn och prästen.

Jag förstår känslan. Skolan med rektorn i spetsen har handlat dumt och aningslöst, prästen har som så många andra dragits med i grupptrycket. Jag tror få personer gjort detta av illvilja, vi ska inte förakta krafterna i ett massivt grupptryck.
Att vakna upp och inse hur dumt man betett sig är svårt och smärtsamt. Det är lätt att vända sin frustration åt andra hållet och ösa ut sin ilska över den motsatta parten – inte så konstruktivt, men mänskligt.

Jag önskar nu att alla berörda i detta fruktansvärda fall kan sätta sig ned en stund, ta ett djupt andetag och fundera på hur de ska kunna vända denna tragedi till något som mynnar ut i något positivt.

Den unge mannen har snart avtjänat sitt straff och måste få en andra chans.
Skolan kanske kan lära sig att ständigt följa ungdomarnas liv på nätet och ha en levande diskussion om relationer och humanitet.
Kyrkan kanske kan ta sig en funderare på livsvillkoren för dagens unga och stödja de som har det svårt.


DN DN2 SvD SvD

Mina Modrata karameller och Trollhare skriver fint och insiktsfullt om detta

Dubbelt våldtagen

Två unga flickor varav den ena fortfarande bara ett barn blir våldtagna av traktens snygga, poulära och socialt etablerade unga kille. En tragedi! En våldtäkt är både ett fysiskt och psykiskt trauma och ingen mår bra efter en sådan händelse. Den unga pojken mår naturligtvis inte heller bra, ingen frisk pojke blir våldtäktsman.

Det mest upprörande i de två våldtäktsfallen i Bjästa är vuxenvärldens oerhörda svek mot de två unga flickorna. Inte nog med att de blir våldtagna, vuxenvärlden vägrar tro på dem och startar istället en massiv hatkampanj mot två utsatta flickor. Vuxenvärlden tar dessutom aktivt parti för pojken trots att han erkänt brotten och trots att han blivit dömd i både tingsrätt och hovrätt. I och med att de vuxna så aktivt ger stöd för pojken och smutskastar flickorna tror förstås ungdomarna i samhället på den ”sanning” de vuxna serverar.


Skolan reagerar med tystnad, man vill vara ”neutrala”. Det kanske kan vara OK medans utredning pågår, men sedan! Inget aktivt stöd för den första flickan (som bara var 14 år), varken rektor, lärare eller fritidspersonal har försökt ta reda på vad som händer på ungdomarnas sociala mötesplatser på internet. Den stackars flickan har ensam vandrat i skolan och bemötts med glåpord! HON var tvungen att flytta till Stockholm. HAN bemöttes med enormt stöd i form av t ex skolstrejk när han fick byta skola.


Kyrkan bjuder in pojken till skolavslutningen, trots att han är belagd med besöksförbud mot flickan! Prästen bemödar sig inte ens med att fundera över hur flickan (vars mor klokt nog rest bort med flickan den dagen) skulle må av att möta sin våldtäktsman på skolavslutningen. Prästen tycker det är stort och modigt att pojken kommer till kyrkan. Pojken som har erkänt och är dömd delar ut blommor till sina forna klasskamrater OCH får applåder. På kvällen när klassen har fest vid en strand blir flicka nummer två våldtagen!!!

Fortfarande tror en stor del av samhället att pojken är oskyldig och att de två flickorna ljuger, är luder och bara vill smutskasta den välartade pojken.


Hur kan det bli så här? Hur kan ett helt samhälle ta parti för en gärningsman?


Vi som skriver på nätet har ett enormt ansvar. Både för vad vi skriver och för vilka kommentarer vi ger andra skribenter. Vi måste stanna upp och tänka till – vad är sanning och vad är rykten och hörsägen.







SvT Play se den om du inte reda gjort det
SvT
DN1 DN2 SvD1 SvD2

Andra bloggar: Peter Andersson Kulturbloggen Trollhare

Beatrice är vild - jag skäms

Varför blir jag alltid så illa berörd när en kvinnlig politiker uttalar sig dumt och klumpigt? Ville bara förtränga Beatrice Asks urbota korkade uttalande om att misstänkta sexförbrytare skulle få ett kuvert i gräll färg hemskickad till sig. Syftet skulle vara att resten av familjen skulle se detta kuvert och då få den misstänkte att skämmas (så mycket att han/hon slutar med dumheterna, antar jag). Jag har full förståelse för KÄNSLAN, jag skulle känslomässigt gärna se att man hänger upp pedofiler i snoppen i närmaste stadspark. Förnuftet säger dock att det inte är en framkomlig väg i ett rättssamhälle.

Beatrice Ask är Justitieminister, vilket i vilket fall i min värld innebär att man borde veta skillnad mellan en person som är misstänkt för ett brott och en som är dömd! Beatrice ångrar sitt uttalande – om FÄRGEN på kuvertet!

Tillbaka till min känsla av att kvinnliga politikers klumpiga uttalanden gör mig illa berörd. Har jag större förväntningar på kvinnors förnuft? Ja, antagligen är det så. Trots erfarenhet och bätte vetande tror jag fortfarande att kvinnor har en mer utvecklad känsla för rätt och fel, har en större humanistisk ådra, bryr sig mer om de som har det sämre.... Jag VET att det är tossigt, ändå reagerar jag på samma sätt varje gång en kvinna uttalar sig korkat – jag skäms.

DN SvD

Röda berget Peter Andersson Johan Westerholm HBT-Sossen

Kan vi inte lämna religionen hemma?!

Friskolor är enligt mig OK så länge eventuella vinster går tillbaka till skolan. Religiösa friskolor däremot vill jag INTE ha. Jag vill inte ha var sig kristna, muslimska, judiska eller hinduistiska friskolor. Jag vill att skolan ska vara en skyddad plats för våra barn där de lär sig vad läroplanen förespråkar oavsett vilken religion deras föräldrar har. Jag vill däremot att de diskuterar olika religioner, besöker kyrkor och moskéer och försöker finna på likheter i olika religioner. Jag önskar att man diskuterar vad som är religion och vad som är kultur.

Barn väljer inte sina föräldrar och därmed inte vilken religion föräldrarna vill att de ska tillhöra. Barn med religiösa föräldrar får tidigt veta vilken religion som föräldrarna tycker är bäst, liksom barn till politiskt aktiva föräldrar får veta vilket parti de tycker är bäst. I den bästa av världar måste barnen såsmåningom själva kunna ta ställning och här har skolan en oerhört viktig roll att spela. Barnen väljer inte (förrän möjligen på gymnasienivå) vilken skola de ska gå i. För mig är det oerhört viktigt att alla barn får en chans att lära känna barn från andra samhällsklasser, från andra kulturer och med andra religioner. Barn är öppna och nyfikna och villiga att lära, visar vi dem på hur lika vi människor är trots bakgrund tror jag vi kan få en mer öppen och tolerant värld. Visar vi på vilka möjligheter som finns har de bättre chans att själva fatta beslut om både religion, politik och syn på omvärlden.

Även om även en religiös friskola på alla sätt ska följa skolplanen är jag dock ändå skeptisk. Om hela den rådande religionen säger att homosexualitet är något fult, konstigt och förbjudet har jag svårt att se klassen ha öppna diskussioner i HBT-frågor – oavsett vad läroplanen säger. Säger religionen att pojkar och flickor inte kan ha gymnastik tillsammans har jag svårt att se att man inte hittar ett sätt att lösa det. Tycker man att alla muslimer (ja alla utom han som städar, för ha är ju just ju) är potentiella terrorister tror jag tyvärr det avspeglar sig i undervisningen.

Jag är faktiskt väldigt besviken på att Mona Sahlin nu säger att det är OK att starta religiösa friskolor. Hon säger att ”skollagen måste ändras så att det blir tydliga krav vid tillståndsgivning och bättre kontroll. På det sättet slipper vi avarterna”. Jag tror tyvärr inte på att det hjälper. Skillnaden på ansökningshandlingar och praktisk verklighet kan vara stor och jag har svårt att se att någon myndighet ska hinna göra tillräckligt med kontroller.

Regeringens förslag till ny skollag tydliggör nu bara att lektionerna i de religiösa friskolorna måste vara objektiva och sakliga och inte får innehålla konfessionella inslag. Däremot är det okej med bordsbön och morgonandakt utanför lektionstid, så länge de är frivilliga. FRIVILLIGA?! Vilket barn kan/vågar säga NEJ. OCH om nu skolan ska vara objektiv och saklig och inte innehålla konfessionella inslag VARFÖR då starta eller ge tillstånd till en religiös skola???????!!!!!!!!

Jag vill ha en skola för alla. En skola som tolererar ALLA religioner. En skola som vågar diskutera sexualitet i alla dess former. En skola som ser de studiemotiverade och begåvade men också hjälper och stöttar de svagare. Jag vill ha en skola som verkar för jämlikhet och jämdställdhet. En skola som lär barnen kritiskt tänkande och som verkar för att barnen blir självständiga men också toleranta.


Gammelmedia om detta: DN1 DN2 SvD

INTERNATIONELLA kvinnodagen

Har idag läst en del bloggar och artiklar om internationella kvinnodagen idag och blir lite ledsen. Allt för många slår sig för bröstet och tycker denna dag börjar bli onödig! Ja, i vår lugna, fredliga och relativt jämställda del av jordklotet har vi kvinnor det väldigt bra (även om vi har en lång väg kvar att vandra). Det heter dock INTERNATIONELLA kvinnodagen av en anledning. Om vi lyfter blicken från vår trygga ankdamm är det lätt att bli rädd och förskräckt. Om vi tycker vi har det bra i vårt land kanske vi ska tänka på våra medsystrar i andra länder.

Jag tänker inte tjat mer om detta utan hänvisar till några länkar:

Övergrepp på kvinnor

Mödradödlighet

Kvinnors rätt att bestämma över sina liv

Sex som vapen

Jämställdhet

Den bästa kvinnodagen i historien!

Ja, för mig var den 8:e mars 1991 den absolut den bästa, häftigaste, glädjerika och sorgligaste dagen i mitt liv. Den dagen gjorde min förstfödde storstilad entré på Hudding sjukhus efter en ganska kort men intensiv inledning. Att få ge liv till ett efterlängtat och välskapt barn är den totala lyckan!

Den 8:e mars var också en sorgens dag. Den dagen dog nämligen min högt älskade farmor. Denna underbara kvinna som så hett längtade efter sitt första barnbarnsbarn. Min enda tröst var och är att hon fick dö i sin egen säng som hon önskade.

Den 8:e mars varje år firar jag med födelsedagskalas och eftertanke. Eftertanken ägnas åt farmor. Min farmor var en RIKTIG järnlady. Hon föddes i Enköping men flyttade i tidig ålder till Stockholm för att utföra sk hushållsnära tjänster. Hon träffade en man och flyttade till skinnarviksbergen (där TV-serien söderkåkar spelades in om det är någon som minns) och fick i rask takt tre söner. Lägenheten var liten och omodern, dass på gården, kallvattenskran i trapphuset och isblock i källaren som kylskåp. Alla som bodde i skinnarviksbergen var fattiga och alla var tvungna att på något sätt försörja sig. Barnen togs om hand av den/de som råkade vara hemma. När barnen fortfarande var små var lyckan total när familjen fick en modern lägenhet på brännkyrkagatan, en lägenhet med kylskåp, badkar, rinnande kallt OCH varmt vatten och en tvättstuga (om än inte så modern).

Min farmor var fattig på ett sätt vi inte kan föreställa oss idag. Hennes man var alkoholist och farmor var stark nog att begära skilsmässa trots småbarn i en tid där en ensam mamma inte stod högt i kurs. Min pappa hade svåra eksem och svår astma. Farmor har berättat om tillfällen när pappa fick svåra astmaanfall och hon inte ens hade råd att ta spårvagnen till sjukhuset, hon tog då min pappa i famnen och SPRANG till södersjukhuset.

Farmor hade en mycket stark och äkta känsla för människors lika värde, kvinna som man, fattig som rik. Som ung, naiv och egocentrisk hade vi många och heta debatter där vi ibland var som hund och katt. Farmor var naturligt nog socialdemokrat, jag röstade borgeligt. Någonstans har dock farmors berättelser och visdom givit mig en känsla för rätt och fel, en känsla som på ”äldre dagar” gjort mig till socialdemokrat.

Tack, älskade farmor för våra härliga stunder tillsammans, tack för det du berättade. Jag är fortfarande arg på dig för att du dog innan du fick hålla ditt efterlängtade barnbarnsbarn i famnen men älskar dig fortfarande djupt och för ofta samtal med dig när jag behöver råd i livet!

Klädernas makt

Idag ”avslöjar” Aftonbladet att Moderatrna inför valet har skrivit ihop en klädkod - ”En guide till nya moderaternas utseende”. Löjligt kan man ju tycka, men man ska inte förakta de signaler valet av kläder sänder ut. Någon som kommer ihåg debatten om Mona Sahlins handväska?!

Att Moderaterna nu känner att de måste skriva ihop en slags klädkod där man ber partiföreträdare att skippa slipsen och pärlhalsbandet till förmån för jeans och uppknäppt skjorta känns ju lite fånigt men samtidigt ganska insiktsfullt. Man är medvetna om att kläder sänder ut signaler till potentiella väljare. Samtididigt får jag känslan av att man nedvärderar dessa väljare, det är väl ändå budskapet som ska vara i fokus?!

Jag tillhör kategorin som gillar att provocera med kläder. Går jag på en tillställning där jag inser att det är jeans och tröja som gäller sätter jag nästan alltid på mig en snygg klänning och högklackade skor. Jag observerar med förtjusning de blickar jag då får (oftast negativa), med samma förtjusning tar jag sedan emot de förvånade (och då oftast positiva) kommentarer jag sedan får när det visar sig att vi spelar på samma planhalva.

Kläder är viktiga och sänder än idag ut ett budskap om vem man vill vara OCH här är det ofta pengar och makt som spelar roll. Det som blir lite fånigt idag är att det är väldigt få som kan skilja tvåtusenkronorsjeansen från de billiga varianterna om man inte tydligt visar Armani-lappen (vilken i och för sig kan vara hur falsk som helst!), lika svårt kan det vara att skilja kosymen från Dressman från den dyra på fina gatan.

Jag är väldigt glad att socialdemokraterna ännu inte ansett sig nödgade att införa en klädkod. Jag hoppas att det beror på att man förstår att munnens budskap är det viktigaste. Sedan får man aldrig någonsin glömma att kläder sänder signaler, både positiva och negativa.

Politiskt rätt klädkod, finns det? Jag tror det viktiga är att man försöker tänka på att kläderna inte tar över budskapet! Men klädkod – tveksamt!


Aftonbladet om detta: 1 2

Andra som bloggat om detta: Peter, Johan, S-buzz, Tokmoderaten,