Sportlov eller hushållsnära tjänster

Sportlovet är för många familjer ett andningshål. Man åker med barnen till fjällen, till alperna eller kanske tar man en resa till ett varmt land för att ladda batterierna. För andra familjer utgör sportlovet en vecka av ångest. Man har inte råd att ta semester, att göra en resa finns inte på kartan. Man har inte ens råd att ge barnen en slant för några åk i Flottsbro. Alla mammor och pappor vill att deras barn ska ha ett härligt, roligt och innehållsrikt sportlov. För många familjer betyder dock ett lov bara ångest för extra kostnader, barnen måste ju i vilket fall få lunch och mellis.

Vad har då sportlov och hushållsnära tjänster för koppling?! För mig är det ett val mellan vad vi ska använda våra skattepengar till. Jag skulle säkert ha råd att att någon annan kom och städade åt mig ibland om jag kunde utnyttja dagens skatteavdrag. MEN om jag istället kan ge barn med föräldrar som har sämre ställt än jag en chans att en dag eller två få testa att åka skidor väljer jag barnen. Jag skulle också kunna tänka mig att mitt lilla skattebidrag skulle kunna gå till en liten farmor som önskar komma ut och känna på snön en stund.

I min värld är det den mer välbärgade befolkningen som kan utnyttja skatteavdraget för att få sitt såkallade livspussel att gå ihop. I en familj där pappa är undersköterska och mamma är busschaufför finns inte det ekonomiska utrymmet till vare sig städhjälp eller barnpassning oavsett om man får göra skatteavdrag. Jag vill INTE att mina skattepengar går till att redan välbärgade människor kan få avlastning i vardagen när mindre lyckligt lottade fortfarande har svårt att ens få sportlovet att bli en rolig vecka för barnen.

Vilken skola vill vi ha?

Vill vi ha Björklunds skola där eleverna sitter som tända ljus och lär sig sina utantill läxor eller vi ha Olofssons skola där skolan ska få mer pengar om barnen presterar bra på nians nationella prov ? ELLER vill vi kanske ha en skola som ser alla barn, en skola där kunskap är viktig men också rolig, en skola som lär barnen kritiskt tänkande och har högt i tak, en skola där skolmåltiden är viktig och får kosta, en skola där lärarna får fortbildning för att kunna stimulera.

Jag håller med Maud Olofsson när hon i DN. Debatt säger "Alla elever förtjänar att mötas med höga förväntningar och en skolmiljö där de växer som människor. Vi ska ställa krav på lärare men också ge dem stor professionell frihet. För det är rektors och lärares ledarskap som är nyckeln till framgång.” Det jag INTE håller med om är att mer pengar till skolor som förbättrar sina resultat i nians nationella prov skulle leda till en bättre skola. Det är allt för lätt för skolor att då lägga för stort vikt vid de nationella proven. Nationella prov är bra för att kunna göra en grov jämförelse mellan olika skolor i landet men det mäter inte ALL kunskap och det är lätt att vissa skolor lägger för stor vikt i att öva på gamla nationella prov för att få mer pengar.

Idag har vi både kommunala skolor och friskolor. Jag tycker i grunden att det är bra med friskolor men gillar inte idén att rikkapitalister ska få vinstutdeldning på mina skattepengar. Eventuellt överskott vill jag ska komma eleverna till del – oavkortat!

Jag vill ha en skola där villkoren är hårda, lika och tydliga. Jag vill ha en skola där duktiga elever får utmaningar, där barn som har problem med matte får extra stöd, där skolhälsovård är en självklarhet och där lärarna får blomma. Jag vill att barn med fysiska eller psykiska handikapp skall kunna gå i en skola med lärar utbildade för deras behov utan att barnen måste ha starka och påstridiga föräldrar. Jag vill också att både våra nysvenska barn och vuxna ska få möjlighet att lära sig vårt svåra språk på en nivå anpassad till varje individ.

Alliansens skolpolitik gör mig rädd och orolig. Tror och hoppas på en rödgrön skolpolitik inom snar framtid, barnen är vår framtid och måste få kosta. Det bästa vore förstås en blocköverskridande överenskommelse som ger skolan tydliga riktlinjer och arbetsro mer än fyra år i taget, tyvärr verkar det inte möjligt.

Surtanten gillar inte kyla och tydligen inte stockholmstrafiken heller!

På väg till jobbet, påpälsad så jag knappt kan röra mig gnäller jag över SL, banverket, MTG eller vem det nu är som inte lyckats fixa så bussen kommer i tid. Skäms sedan lite över mig själv, jag har ju i vilket fall lyckan att ha ett arbete att tappert försöka ta mig till.

På väg hem svär jag förbannelser över att behöva stå som en packad sill tillsammans med främlingar som luktar våt ylle och för mycket parfym. Vänder mig och ser en av Stockholms alla hemlösa, han verkar trivas i den varma överfyllda vagnen och pratar glatt med sina medpassagerare. Än en gång skäms jag, jag har ju faktiskt ett varmt hem att åka till, försöker tappert le lite och fäller en medlidsam kommentar om de stackars chaufförer som så gott de kan transporterar surkartar som mig. Förvånansvärt får jag igång ett litet samtal och de flesta är överens om att inget blir bättre för att vi skäller på fel människor MEN det kan inte vara meningen att Stockholm ska drabbas av kaos när det blir snö och kyla. Vems som bär ansvaret? Ytterst måste det väl vara en politisk fråga.

När jag stelfrusen äntligen pulsar in på gården dyker surtanten upp igen. Det är väl själva katten att vi aldrig kan få plogat. Parkeringen är en katastros där man man får kliva i halvmeterhöga drivor för att kunna öppna bildörren och riskerar att köra fast om man är modig nog att försöka ta sig in eller ut från parkeringen. Så får jag då skämmas över gnälltanten igen. På en lapp i porten läser jag att de tappra män som ska ploga hos oss knappt har sovit på flera dygn och prioriterat äldreboenden framför oss. En stor kram ska de ha dessa tappra män (ja, jag har bara sett män här hos oss)!

Tycker det räcker med vinter, snö och kyla nu! Tyvärr bor vi ju där vi bor och även i Stockholm är det ju då och då vinter. Det är inte acceptabelt att halva Stockholms lokaltrafik slås ut p g a snö och kyla!

Gratis knark - NEJ tack!

På måndag ska en del missbukare i Köpenhamn enligt DN kunna få två doser gratis heroin per dag. Denna s k behandling införs eftersom man sett att mellan fem och tio procent missbrukare fortsätter att missbruka heroin trots att de får en metadonbehandling. Denna typ av behandling finns även i Schweiz, Tyskland, Nederländerna och Storbrittanien. I Sweiz har man funnit att ca 30 procent av deltagarna kunde klara av att arbeta under behandlingen.

Att ge gratis heroin till missbrukare tycker jag känns som att samhället ger upp. Kanske räknar man med att brott begågna av narkomaner kommer att minska och därmed samhällets kostnader. Jag kan inte annat än att tycka att det är fel väg att gå. Att dessa missbrukare klarar av ett jobb under behandlingen gör mig bara rädd, vem vill arbeta med någon som är påtänd?

För mig känns det självklart att vi har nolltolerans mot missbruk. Alla former av liberalisering av knark gör mig livrädd, hur mycket lättare är det inte att hamna i ett missbruk om det är OK att gå in på ett kafé och röka hasch.

Självklart ska man på alla sätt bekämpa att någon hamnar i missbruk. Polis och tull måste få resurser att bekämpa att knarket kommer till Sverige. Inte minsta lilla gram ska vara tillåtet att bära på sig. Vi måste börja tidigt med att reagera när vi ser ungdomar i farozonen.

Att införa ett sprututbytesprogram är jag däremot helt för. I ett sådant program kan professionell personal på alla sätt försöka motivera till behandling. Främst är det dock till för att hindra smittspidning av allvarliga sjukdomar som HIV och hepatit.

Livets guldkant

Mina härliga underbara skitjobbiga söner och mina härliga knasiga snygga tjejkompisar är mitt livs guld. Sönerna ger mig gråa hår och glada skratt, tjejerna ger mig skrattrynkor och fniss.

Mina underbara älskade barn har på något för mig obegripligt sätt blivit stora (16 och 18), de är curlade som bara den och jag jobbar stenhårt på att sakta fila av navelsträngen. Vill ju få två kloka, jämställda, artiga och självständiga unga herrar som kan flytta hemifrån inom rimlig tid. Samtidigt som jag ser fram emot den dag jag gråtande vinkar av den sista får jag panik! Vart tog tiden vägen, har jag gett dem tillräckligt med kärlek och kunskap?

Brudarna, tjejerna (eller tanterna som änglarna kärleksfullt säger) ger mig guldkant på tillvaron. Vi tränar ihop och inser i duschen att vi har tyngdkraften emot oss. Vi fnittrar hysteriskt åt ingenting utan att bry oss om att folk stirrar. Vi gråter tillsammans och tröstar varandra. Vi spanar snygga killar, som minskar oroväckande i antal (i vilket fall i passande ålder). Vi har hetsiga diskussioner men skiljs alltid som vänner. Tack för att ni alltid finns där!

Jag är så glad och tacksam för att jag har mina barn och mina vänner!

Skönt att (M) bryr sig om de mindre lyckligt lottade i Stockholm

Enligt SvD har nu moderaterna i Stockholm sagt nej till ett sprututbytesprogram. Motivet tycks vara att Landstingets roll ska vara att vårda och hjälpa sjuka, inte att tillhandahålla redskap som allt för ofta leder till en för tidig död. Man vill också mena på att fler dör av själva missbrket än till följd av t ex HIV och hepatit.

Jag håller med om båda argumenten. Landstingets roll ska naturligtvis vara att vårda och hjälpa, MEN även att förebygga sjukdom. Att fler missbrukare dör av överdoser eller på annat sätt som är direkt relaterat till missbruket är säkert sant. Jag kan dock inte förstå att man inte vill förhindra sprittspridning av livshotande sjukdomar, sjukdomar som faktiskt inte bara drabbar andra sprutnarkomaner.

En sprutnarkoman får alltid tag i en spruta oavsett om den är ren eller inte. De är förstås väl medvetna om faran av att dela spruta med andra men beroendet är så svårt för dessa människor att de tar den risken. Ger man dem chansen att få en ren spruta samtidigt som de får prata med professionella mäniskor kan man minska smittspridning och med lite tur och skicklighet få några att sluta med sitt missbruk. Jag kan inte se annat än att det både humanitärt och ekonomiskt skulle vara lönsamt.

Jag är emot alla former av narkotika och är för en mycket restrektiv narkotikapolitik där man med alla medel bekämpar att fler blir offer för droger. Även narkomaner är människor. Ge dem en chans att slippa svåra sjukdomar och ett hopp om ett drogfritt liv.

Tidigare bloggat om detta.

Fattigsverige

I dagens ledare i SvD försöker man göra en, enligt mig, förvirrad jämförelse mellan 1870-talets fattigsverige och dagens. Man jämför dagens SMS-lån med Strinbergs beskrivning av skuldtyngda familjer i romanen ”Röda rummet”. Jämförelsen består i att man under 1870-talet skulle ha fått en sup när man betalat en skuld medan pizzaförsäljningen idag ökar vid löning. Kan någon vara snäll och förklara – jag fattar inte!

I ledaren raljeras med att socialdemokratin skulle ha gjort att många människor inte har råd att spara till en buffert för oförutsedda kostnader. Visst är det sant att väldigt många människor inte har någon ekonomisk buffert, men är det sossarnas fel? Socialdemokraterna har väl försökt kämpa för att lågavlönade i form av t ex undersköterskor ska få mer i lön! De borgeliga har sänkt skatten så att denna grupp har fått en slant mer i plånboken, bra, visst är det bra. MEN det är också denna grupp som är känsligast för ökade utgifter i form av t ex mat- och boendekostnader. Sänkta skatter ha lett till sämre skyddsnät som drabbar oss alla men mest de med lägst lön. Har du låg lön och får några kronor extra i månaden finns tusen hål att stoppa dessa pengar i, inte tror jag det är så många som har möjlighet att spara dessa extra kronor när man istället kan betala av lite mer på tandläkarräkningen, köpa en ny jacka till sonen eller låta dottern följa med på skolresa.

Jobbar man inom skola, vård och omsorg och har låg lön ser man också vad borgarnas sk arbetslinje innebär i form av nedskärningar inom nämnda områden. Självklart vill man ha mer pengar i plånboken men INTE på bekostnad av att morfar blir drogad för att fyra personal ska hinna lägga 30 boende, inte på bekostnad av att förskolan blir en förvaringsplats, inte på bekostnad av att barnen inte får tillgång till kurator, inte på bekostnad av att barn som behöver extra stöd negligeras, inte på grund av att man inte får leva ett värdigt liv med en svår sjukdom.......