Varför slösa skattepengar på en CP-unge?!

Varför slösa skattebetalarnas pengar på en CP-unge som aldrig kommer att dra in några sköna skattekronor till kommunen, ja just så verka Upplands Väsby resonera.

Läste igår i DN om lilla Lucas, fyra år, som är svårt CP-skadad efter en förlossning som gick fel. Lucas kan inte sitta själv, kan inte kommunicera och har jobbigt med andning och slem. Specialistläkare på Karolinska Universitetssjukhuset har bedömt att Lucas kan lära sig kommunicera och ta sig fram med stöd om han får intensiv specialistträning. Lucas föräldrar har sökt en plats på Stadshagens habilitering för att Lucas ska få den hjälp han behöver för att få den livskvalitet han faktiskt kan få med träning.
Problemet är att Upplands Väsby kommun inte har lust att betala de 150 000 kr/termin detta skulle kosta. Kommunen menar att Lucas redan har en skälig levnadsnivå och inte är i behov av denna träning, detta trots expertläkarnas motsatta bedömning!!!!

Jag blir rent ut sagt skitförbannad när jag läser detta! Hur kan man ha en så cynisk syn på ett barn? Visst kostar träningen en slant, men om Lucas genom detta kan få en högre livskvalitet är det väl inget att fundera över. Är dessutom säker på att de är en långsiktig investering med mindre kostnader för sjukvård i Lucas framtida liv, men då är det kanske inte kommunen som måste betala!

Det är ju inte första gången man läser om denna cyniska inställning till barn. Trots expertutlåtanden är många kommuner ovilliga att hjälpa barn med särskilda behov. Föräldrarna är redan i en mycket utsatt situation och orkar många gånger inte ta striden, orkar man kanske det dessutom redan är för sent när man travat igenom alla rättsinstanser. Att flytta och byta till en mer människovänlig kommun är inte alltid så lätt, kanske har man andra barn som rotat sig i skola, kanske man inte har råd……

Ju fler fall jag läser om med barn som blir behandlade på detta inhumana sätt desto mer lutar jag åt att finansieringen av stöd till barn med särskilda behov ska flyttas från kommunal nivå till statlig. Det kan inte vara rimligt att bedömningen av den hjälp dessa barn ska få ska vila på kommunens goda vilja (läs ekonomi!). Har svårt att förstå hur en kommuns handläggare kan ha en rakt motsatt åsikt gentemot expertläkares och att dessutom denna handläggare på detta vis kan frånta en människa den vård han behöver. Tyvärr får man ju en läskig känsla i magen av att det enbart är pengar det handlar om. Att det i detta fall är en liten pojke på fyra år som inte kan göra sin röst hörd gör mig så ledsen, varför ska han nekas den bästa behandling som finns?
Ska vi säga åt de som råkar födas med ett ben att vi inte har råd att köpa en protes, nöj dig med en käpp, ska vi neka cancersjuka vård eftersom de troligen ändå är döda inom sex månader, ska en blind nekas ledarhund? Listan kan ju göras hur lång som helst men tyvärr verkar det vara så att det kommunerna ska stå för när det gäller humanitära insatser allt för ofta styrs av vad plånboken (och möjligtvis den politiska viljan) tycker är rimligt.

Vill vi ha ett samhälle där plånboken styr vilken hjälp vi kan få till våra barn? NEJ, säger jag!!!

Feminist javisst - eller....

Med risk för en rak höger från vissa feminister tänker jag nu tänka högt om ordet feminism.
Vid matbordet idag utmanade min äldste son (18) mig till slagsmål (på skoj) i en fråga jag nu har glömt. Han menade på att jag var feminist och självklart borde ta utmaningen eftersom män och kvinnor ju är jämlika.
Jag har aldrig kallat mig feminist men anser att pojkar och flickor, kvinnor och män ska ha samma möjligheter i livet. Sonens kommentar fick mig att tänka till.
För mig är det självklart att alla människor har lika värde samtidigt är det lika självklart att alla människor inte har samma förutsättningar. En del är ruskigt starka, en del är väldigt intelligenta, en del har konstnärliga begåvningar, en del är praktiskt lagda, en del har fysiska eller mentala handikapp och så vidare. Den sociala miljö vi växer upp i har också en stor roll i hur vi blir som vuxna.

Att jag inte vill kalla mig feminist beror på flera olika orsaker. För det första tycker jag att det FINNS skillnader mellan män och kvinnor och jag tycker det är härligt att de finns. För det andra tycker jag att det har gått inflation i ordet feminism, idag kallar sig varje manlig politiker med självaktning för feminist samtidigt som han tycker det är självklart att hustrun tar hand om hem och barn när han gör karriär – detta skorrar så falskt i mina öron att jag inte vill kalla mig själv feminist. För det tredje gillar jag att vara kvinna, klä mig kvinnligt, sminka mig och få hjälp med att bära tunga saker av starkare män. När jag yttrat dessa åsikter bland vissa feminister har jag fått smällar som heter duga (inte fysiskt men verbalt), men jag vägrar att ha fotriktiga skor och säckiga kläder för att få lov att vara feminist.

Jag anser att vissa feminister drar ordet feminism in absurdum, kvinnor får inte vara kvinnor utan ska likna män. Titta hur det ser ut i chefsvärlden, för att bli accepterade måste många kvinnor aptera en manlig chefsroll till och med i klädstil. Tänk om istället kvinnorna vågade stå upp för sin ledarstil, ställde villkor som gjorde att chefsrollen gick att kombineras med mammarollen och rollen som fru och kompis. En av de få offentliga personer som lyckats med detta var Anna Lindh, en kvinna de flesta beundrade både som ledare och kvinna – tänk på den leende fjärilen som stod bland alla gråa möss, beundrad för sin kunskap men också för sitt mod att stå upp för sin kvinnlighet! Gudrun Schyman är också en kvinna jag beundrar, gillar inte alltid hennes åsikter men beundrar henne för att våga vara kvinna och ledare. Oooops, där blev det två politiker! Är det så att det är något lättare för kvinnliga politiker att ha ett kvinnligt ledarskap eftersom samtliga politiker idag ”måste” vara feminister?! Företagsvärlden har ju i många år, med rätta, blivit anklagade för att ha för få kvinnor i ledande positioner. Så vad kan detta bero på? Jag tycker det är tragiskt men kanske inte så konstigt att ledande (manliga) företagsledare tittar i sin närmaste krets när de söker nya chefer, och där finns inte många kvinnor. Jag tror tyvärr också att det är många kvinnor som tvekar att ta steget till att bli chef, många vill ju faktiskt samtidigt kunna kombinera chefskapet med ett fungerade socialt liv med barn, vänner och familj. Att ställa sådana villkor är inte lika lätt som att begära tjänstebil och hushållsnära tjänster.

För att få fler kvinnliga chefer tror jag att de sociala villkoren måste förändras, man måste kunna: vara mammaledig, sköta läxläsning, gå på skolavslutningar, träna, ha tjejträff, vara hemma utan att behöva läsa e-post, kunna vara ensamstående med/utan barn, kunna ha en fru……. Om inte dessa villkor förändras tror jag att många kvinnor tvekar över ett ledarskap även om de blir erbjudna detta.

För att ta detta tillbaka till sonens kommentar; jag har många gånger funderat över om jag uppfostrat mina barn (två pojkar) annorlunda om jag istället fått flickor. Svaret är JA, hur vågar jag inte svara på men jag tror, trots mina försök, att jag hade behandlat dem annorlunda. Läskigt är det, men trots att vi kommit ganska lång vad gäller jämställdhet i detta land har nog de flesta undermedvetna känslor för hur vi uppfostrar pojkar respektive flickor.

Det vi dock aldrig får glömma är att vi alla är individer med olika förutsättningar OCH att vi har alla samma värde!!!!!!

En glimt av sunt förnuft från Folkpartiet

Ibland glimtar det till även i Folkpartiet. Barbro Westerholm föreslår att de pensionärer som har rätt till hemtjänst själva ska få avgöra vad de vill ha gjort, promenad, städning, besök hos frissan eller kanske tvätt. I Falun har man prövat detta och inte så förvånande har det varit framgångsrikt, både bland brukarna (som det så populärt heter nuförtiden) och personalen.

Det här är ju en självklarhet kan man tycka, det är ju individer vi pratar om inte ett kollektiv kallat pensionärer med rätt till hemtjänst.

Det enda problem jag kan se är att kommunernas biståndshandläggare har en väldigt snäv budget och därmed ”ger” pensionärerna väldigt få timmar med hjälp. Idag springer en stressad person från hemtjänsten in och lassar in lådor med färdiglagad mat för flera dagar i kylen och stressar ut till nästa pensionär. Om den gamle ätit av maten är det ingen som kontrollerar. För att inte tala om vad det är för näring i denna mat.Har man problem med att duscha själv ska man inte tro att det är någon rättighet med att få en dusch varje dag och inte ens varannan! Skulle vilja se den 50-åring som skulle acceptera detta!
Städning sker i bästa fall varannan vecka och då ingår INTE städning på de översta hyllorna i bokhyllan för det kan ge förslitningsskador på personalen.

Sååå om man nu vill ha en promenad får man stå ut med att ha skitigt hemma, låta tvätthögen växa eller skippa att bli ren. Har man tur och bor på en plats där det finns frivilligorganisationer som hjälper de äldre att få ett värdigare liv får man vara glad annars får väl våra äldre se till att ha friska och villiga släktingar i sin närhet.Förslaget är bra, ja rent av självklart. En värdig ålderdom kräver dock mer tid och personella resurser än vad alliansen anser lönsamt.

Havet ger och havet tar

I helgen hade jag fantastiska dagar med min kära barndomskamrat och hennes sambo på Ornö i Stockholms skärgård. Igår eftermiddag tog jag bilfärjan över till Dalarö. På vägen ändrade plötsligt båten riktning och kapten ropade ut att sjöräddningen hade begärt hjälp att leta efter en man som fallit över bord.
Jag är inte särkilt van vid att vara på sjö eller hav i båt (sjösjuk som få) och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig men ställde mig vid kanten (relingen?) och spanade ut över havet. Det kändes lite läskigt men samtidigt var det en oerhört fascinerande upplevelse. Samtliga ombord på vår färja ställde sig runt kanten för att hjälpa till med att spana, de som hade kikare plockade med självklarhet fram dessa. När vi kom fram till platsen där mannen hade trillat över bord var det fullt av segelbåtar och motorbåtar som stannat för att hjälpa till. Så fort en ny båt närmade sig skrek man ”man över bord” och samtliga båtar saktade farten för att hjälpa till att leta. Det hade varit en stor övning på en av öarna i närheten så efter bara några minuter var både sjöräddning, helikopter, polis och militär på plats. En fantastisk organisation sattes igång, alla båtar började sytematiskt söka av ett ganska stort område.
Allvaret var fysiskt närvarande, tystnaden låg som en filt över havet och bröts bara av helikopterns rotorblad. Vi letade i nästan två timmar och trots att det började regna var det ingen som gav upp försöket att spana ut över havet. Efter dessa timmar sade räddningsledningen till ”vår” båt att avbryta sökandet och gå till Dalarö som var vår destination. Vid Dalarö infann sig en otäck känsla i magen, efter över två timmars letande hade mannen inte hittats. Det behövs ju inte så mycket fantasi för att förstå att hoppet att hitta mannen vid liv var obefintlig.

I morse läste jag i tidningen att sökandet hade fortsatt i ytterligare fyra timmar, tyvärr utan resultat.

Vill ge alla som var med och letade en stor röd ros!
Tänker på mannens familj och vänner.


Havet välte stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
"En man är vräkt över bord, kapten!"
Jaså!

"Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!"
Havet välte stormen ven.
"Ännu kan en lina den arme nå!"
Jaså!

Vågorna rullade asklikt grå.
"Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!"
Jaså!
Havet välte stormen ven.

Gustaf Fröding