Barn väljer inte sina föräldrar - regnbågsfamiljer och dagis

För ett antal år sedan var jag mycket tveksam till att homosexuella skulle få adoptera eller på annat sätt få skaffa barn. Mina argument var som så många andras att det skulle bli synd om dessa barn, de kunde ju bli mobbade. Efter ett tag började jag dock ifrågasätta mina egna argument. INGA barn väljer ju sina föräldrar och vad säger att ett barn med två mammor/pappor skulle må sämre än ett barn med två alkoholiserade föräldrar. Barn kan alltid hitta något att retas om, har du en tjock pappa, en mamma som älskar glittriga kläder eller två mammor – allt kan vara en orsak till mobbing , så vad är det som säger att det ena är mer traumatiskt än det andra. Argumentet att barn behöver både en manlig och en kvinnlig förebild spricker ju direkt när man tittar på hur många barn det är som bara lever med en förälder. Jag insåg ju också att oavsett vad jag eller lagstiftare ansåg så skulle homosexuella par i vilket fall skaffa de barn de så hett längtade efter. Idag känner jag flera homosexuella par med barn och dessa barn är högst normala.
Tror att de flesta homosexuella par med barn är kloka människor som inser att om man är öppen med hur man lever så accepterar barnens kamrater detta. Det kan säkert finnas problem med vissa homofobiska föräldrar men barn är ofta underbara brobyggare.

Något som jag däremot inte förstår är den nu aktuella frågan om regnbågsförskolor. Lika lite som jag tycker det ska finnas förskolor med olika religiösa inriktningar lika lite tycker jag att det ska finnas förskolor för barn med homosexuella föräldrar. Jag tycker det är viktigt att barnen på förskolan får se den blandning av hur samhället ser ut med både olika kulturer, religioner, hudfärger och sexuella läggningar. Om de homosexuella föräldrarna tycker det är jobbigt att förklara att Kalle har två mammor är det deras problem som de måste jobba med.
Jag tror att personalen på förskolorna tycker att det är betydligt jobbigare att hantera föräldrar som man misstänker slår sina barn än föräldrar som är homosexuella.

Barn väljer inte sina föräldrar och vi måste alltid komma ihåg att barnen inte kan rå för vad deras föräldrar tycker eller vilken sexuell läggning föräldrarna har!

Nästan vuxna barn - att fila på navelsträngen gör ont!

Nästa vecka har jag en per definition en vuxen son, ja inte enligt systembolaget förstås men i alla andras ögon anses han som vuxen.
Hur har det gått till? Det var ju bara en kvart sedan han och jag satt vid köksbordet och spelade ”fia med knuff” kväll ut och kväll in för att träna honom i att förlora utan att bli arg. De vägrade att spela spel med honom på dagis för att han blev såååå arg när han förlorade – tävlingsmänniska - ja det kan man väl påstå!

Jag har i snart 18 år varit en sån där äckligt engagerad förälder. Har packat matsäckar, fixat klassfester, varit med på klassresor, hängt i diverse svettiga träningshallar och kränkt allt från lotter till godis till mina förtvivlade arbetskamrater. Mest har jag väl varit engagerad i stora sonens simning. Otaliga är de timmar som jag tillbringat i en varm och fuktig simhall, både som hejande förälder och som tävlingsfunktionär. Engagemanget i barnen har för mig varit något alldeles naturligt, har aldrig känt det som ett tvång, har dessutom haft enormt roligt med andra engagerade föräldrar.
När stora sonen för ett drygt år sedan slutade simma fick jag plötsligt en hel massa fritid att fylla. Det tog några månader att inse att jag faktiskt kunde planera något kul med mina vänner en helg utan att först kolla tävlingsschemat. Nu börjar jag så sakteliga förstå att jag har stora barn och att de överlever om jag vill gå ut och roa mig en helg. Har till och med börja inse att de faktiskt tycker det är skönt att morsan har ett eget liv. Försöker att fila på navelsträngen, men det gör sååå ont och är sååå svårt ibland. Försöker släppa taget ett litet steg i taget och ge sönerna de andrum de behöver, det är inte alltid så lätt men vill ju att de ska bli självständiga vuxna män som klarar att både tvätta och laga mat. Samtidigt är jag skräckslagen när den stora är ute sent på kvällen – man läser ju om vad som kan hända. Försöker vara cool när han (efter överenskommelse) väcker mig när han kommer hem och inte starta allt för ingående utfrågningar! Kanske är det tur att de inte vet vad som rör sig i ett stackars modershjärta, en dag kommer de säkert att själva gå igenom denna skärseld.

Tycker jag kommit en bit i att inse att jag har ganska stora barn. Nu börjar dock ångesten komma krypande igen. Att snart ha en son som är vuxen. Hjääälp! Har jag gett honom det han behöver för att klara sig som vuxen? Har jag curlat för mycket? Ska han klara av att se att det är dags att städa badrummet när han en dag flyttar?

Det är väl bara att hoppas på att den kärlek och det engagemang man slösat i stora mängder ska ge resultat och räcka för framtida behov. Ingen kan dock komma och säga att det är smärtfritt att släppa taget!