Odell spär på politikerförraktet

Vill starkt rekomendera alla att läsa Johan Westerholms mycket insiktsfulla inlägg om Mats Odells (KD) plumpa uttalande.

När de rödgröna presenterar att de vill ge nio miljarder kronor till skola, vård och omsorg är Mats Odells moteld att det är ”Tobleronepolitik”.

Denna typ av uttalande hör hemma i sandlådan och borde inte förekomma i munnen på en välkänd politiker. Uttalanden av denna kaliber spär på det sk ”vanliga folkets” politikerförrakt. Istället för att diskutera och jämföra olika förslag från de politiska partierna förväntas nu det vanliga folket diskutera Toblerone runt köksbordet. Är det konstigt att folk tröttnar på politik??
Väljarna får inte dumförklaras, de vill veta vad politikerna vill genomföra kommande valperiod och är måttligt intresserade av fördummande uttalanden om person.

Med den dystra historia vi har av politikermord tycker jag alla borde tänka en gång till innan man uttalar förnedrande uttalanden om sina medpolitiker. Sådant kan leda till förakt och hat
som i sin tur kan locka fram mycket sjuka människor.

Gärna hätska debatter om olika politiska alternativ – men utelämna personangreppen!

Lära för livet - HUR herr Björklund?

Det pratas mycket om att man ska lära för livet, att vi kommer att behöva vidareutbilda oss, att vi kommer att byta yrke flera gånger under livet. Visst är det så, men HUR? Idag måste man redan från man är elva år tänka taktiskt, då måste man välja ett språk utöver svenska och engelska som man ska gilla och få bra betyg i för att efter gymnasiet eventuellt kunna få meritpoäng.

Jan Björklund har nu i snart fyra års tid babblat om flumskola, ordning och reda samt betyg, betyg och betyg. Inte någon gång har jag hört att man har rätt att välja fel, misslyckas och sedan få en andra eller tredje chans.

Kom Vux, en fantastisk möjlighet för alla som kanske var skoltrötta på gymnasiet, eller för de som lite senare i livet har kommit på vilket yrke man passar för. Alliansen har drastiskt dragit ned på denna möjlighet.

25:4, regeln som innebar att man var minst 25 år och hade minst 4 års yrkeserfarenhet, ytterligare en väg till högskolestudier som försvinner.
För att ha en rimlig chans att komma in på högskola idag ska man komma direkt från gymnasiet och helst skaffat sig meritpoäng. Har man inte det är i princip den enda chansen att komma in på ett populärt program att man gör mycket bra ifrån sig på högskoleprovet. Är man något äldre och inte klarar att prestera topp på högskoleprovet – sorry!

Jag tillhör de som tror att de allra flesta mår bra av att få jobba och tänka några år efter gymnasiet. Hur många ungdomar vet vilket DRÖMYRKET är? Ärligt – hur många av oss funderar inte fortfarande på vad vi vill bli när vi vill bli stora.
Jag vill att alla ska få en chans att plugga på högskola om och när man kommit på vad man vill bli.

Jag håller alla tummar för att Mona Sahlins ord ska bli sanna – ALLA ska få en andra OCH en tredje chans i livet!

Vart har tiden tagit vägen?

Jag har nästan ingen tid kvar. Vill ju skriva så mycket här men tiden räcker inte till. Blir frusterad över människor som tycks hinna allt.

Själv jobbar jag mina åtta timmar, just nu har vi lite stökigt på jobbet så mycket energi går åt till att försöka reda upp. Ofta är jag helt dränerad på energi när jag tar mig till tunnelbanan hem. Handla och laga mat ingår i de dagliga sysslorna. Sedan ska man då hinna träna, övningsköra med storsonen, piska på de ”små” så läxor blir gjorda, läsa tidning och bloggar... Med lite tur hinner man träffa några trevliga vänner också.

Hoppas på mer tid och energi snart!

En skola i världsklass kräver fantastiska lärare OCH resurser

”En skola i världsklass är en förutsättning för att Sverige ska vara ett framgångsrikt land också i framtiden”. Så inleder alliansen dagens artikel på DN Debatt om framtidens skola. Man fortsätter: ”Den enskilt viktigaste faktorn för goda resultat i skolan är en kvalificerad och engagerad lärarkår”. Jag tror alla kan ställa upp på detta, våra barn är vår framtid och är värda välutbildade och engagerade lärare.

Alliansen vill att lärarkåren skall bli legitimerade. Lärarfacken tycker detta är bra, men jag är tveksam. En legitimation innebär inte med automatik att man är en bra lärar, lika lite som legitimationen ger en garant för att sjuksköterskan/läkaren är lämplig för sitt yrke. Då tror jag mer på förslaget att varje nyutbildad lärare skall få ett år med en mentor.

Man vill också återinföra lektoraten i skolan. Bra tycker både jag och lärarfacken. Det är en bra och tydlig karriärväg för lärare som brinner för ett område och är villiga att lägga ned tid för att fördjupa sig för att såsmåningom kunna doktorera. Jag vill bara för tydlighetens skull påpeka att lektoraten kommer att kosta pengar. En lektor vill förstås få utdelning för år av studier genom att få en högre lön. Ett lektorat brukar också innebära att det ingår en viss procent forskning i tjänsten vilket med automatik minskar de timmar lektorn undervisar.

Jag tycker mycket av det alliansen föreslår är bra MEN blir samtidigt lite fundersam. Det här är en kostsam reform och jag har hitintills inte sett någon större vilja från alliansens sida att tillföra resurser till skolan. Jag blir lite orolig över att pengarna inte kommeratt räcka till en trevlig miljö, god mat, välutrustade musiksalar, bibliotek, skolsköterskor, fritidspersonal, resurslärare och allt annat som skapar en krativ och positiv miljö för lärandet.

Lärarna är superviktiga för elevernas vilja att lära och vi ska göra allt för att stödja dem i deras fantastiska arbete. Pengar till detta måste öronmärkas och inte hamna i en kommunal pott .

SvD

Alliansfritt

Våren kommer med jobbångest

Solen värmer. Krokusarna sträcker sina gula och lila blad mot den ljuvliga värmen. Papporna srpringer flåsande fram och tillbaka med sina telingar som försöker lära sig cyklandets ädla konst. Flickorna kastar av sig de tjocka otympliga skorna och skrudar sig i klackskor och blommiga kjolar. DET ÄR VÅR!

Med våren kommer också ångesten för ungdomar och deras föräldrar. Om några få veckor springer tusentals ungdomar födda 1991 ut från gymnasiet som nykläckta studenter. Ett gäng ungdomar fyllda med hopp om nya hoppfulla och framgångsrika vårar. Ungdomar som vet precis vad de vill, som har betyg för att komma in på sin drömutbildning. Ungdomar som vet vad de skulle vilja men som vet att betygen inte räcker till. Ungdomar som är vansinnigt skoltrötta som helst vill ut och resa runt och upptäcka världen. Ungdomar som inser att de redan från början kommer att ha svårt att få ett jobb eftersom de har ett krångligt och annorlunda namn.

Jag har en son född 1991. Smart men lat. Betygen OK men inte lysande. Han har absolut inte någon som helst aning om vad han vill bli. Han har dock tur. Han får göra lumpen! Eller får han det?! Den 1 juli finns inte den allmänna värnplikten längre. Vad det istället ska bli/heta har jag ingen aning om. Det ska visst inte vara någon yrkesarmé men inte heller värnplikt – vad kallas det då?? Jag tycker det nya systemet verkar konstigt men är egentligen för lite insatt för att ha en åsikt, jag är bara såååå glad att min förstfödde har något att göra efter skolan och förhoppningsvis får smak på att bo hemifrån OCH kanske hinner fundera på ett framtida yrke.

Av naturliga skäl känner jag en massa föräldrar med barn födda 1991. Föräldrar som nu går med en stor klump i magen. Föräldrar som undrar vad som ska hända med sonen/dottern. Övervägande delen av barnen är skoltrötta (högst naturligt) och vill helst jobba/resa något år innan nästa sväng i skolbänken. Sunt tycker jag och även deras föräldrar. MEN, hur ska de kunna försörja sig??????

Jag försöker förtvivlat förstå Fredrik Reinfeldts tankegång. Sänkt skatt leder till nya jobb. HUR, undrar jag, hur jag än försöker så förstår jag inte tankegången! Tänker han att föräldranas sänkta skatt ska räcka för att försörja barnen? Eller är det Maud Olfssons RUT-avdrag vi ska lyssna på. Ska ungdomarna skickas att städa fina villor på Lidingö? Ska de hjälpa de bättre bemedlade att hämta barn på dagis?

Jag har full förståelse för alla ungdomar som inte har en aaaning om vad de vill bli, hur ska de veta det. Med sorg i hjärtat konstaterar jag att man genom dagens system för att söka till universitet/högskola minskar ungdomarnas möjlighet att få en andra eller tredje chans. Har man inte presterat på topp på gymnasiet minskar chansen till drömjobbet lavinartat.

ALLA måste få en chans! ALLA kan ändra sig, struliga Anna kommer en dag på att hon vill bli jurist, Per som är dyslektiker inser att han vill bli sjuksköterka. Gymnasiebetygen får inte vara livsavgörande!

Jag sätter mitt hopp till en NY regering, både vad gäller jobben och en humanare skolpolitik!

Måla politiska bilder, en konst. Repris

Jag har fått några förfrågningar om jag inte kan lägga ut detta inlägg igen (TACK!).
Jag skrev detta i september förra året efter att en längre tid mått mer och mer illa över alliansens politik och framförallt över Jan Björklunds skolpolitik och jag därför blev medlem i socialdemokraterna.
Har gjort några mindre justeringar men det mesta är urspunglig test.


Jag är oerhört fascinerad över hur mycket tid och kraft som tycks läggas på att diskutera vilka väljare man ska rikta in sig på, är det arbetare, medelklass, kvinnor, pensionärer eller….

Jag har väl alltid varit hyfsat intresserad av politik men inte så pass att jag orkat engagera mig ”på riktigt”. När jag var riktigt ung hade jag fullt upp med mitt sociala liv, under småbarnsåren gick tiden åt till att välja dagis, packa matsäckar och göra utflykter. När raringarna sedan skulle började skolan gick en massa tid åt till att välja skola och skolform, hämta och lämna på träningar, läsa läxor och köpa kläder som de växte ur på två veckor. Tonårstiden innebär nya utmaningar med gränsdragningar, nya skolval, kärleksbekymmer, läxläsning och en ständig viljornas kamp. Allt detta ska då kombineras med heltidsarbete och hushållsarbete. Har man tur är man två vuxna som kan dela på bördorna.

I ovanstående läge tror jag att väldigt många befinner sig, man har för fullt upp med vardagen för att orka sätta sig in i alla frågor som rör vårt land, för att inte tala om den stora världen utanför vårt lands gränser. Läser man olika opinionsundersökningar så ser man också att andelen väljare som inte bestämt sig är väldigt stor. Jag är rätt övertygad om att väldigt många röstar efter vilken milstolpe i livet man befinner sig vid. Är man småbarnsförälder är frågor om förskola, föräldraledighet och närmiljö viktiga. Har man gamla föräldrar som behöver hjälp börjar man fundera på hur äldrevården. En förälder med äldre tonåringar funderar kanske på högskoleutbildning, studiemedel, bostadsbrist och ungdomsarbetslöshet.

Jag tror att det är bra att måla upp bilder med vad man vill med sin politik. Inte bara säga att vi måste höja skatten för att kunna förbättra välfärden och minska klyftorna i samhället. Tala istället om att vi vill använda pengarna till att minska barngrupperna i förskolan, att barnen i skolan (oavsett skolform) ska ha rätt till utbildade lärare. Våra gamla föräldrar ska ha rätt att bo tillsammans även om en part blir senil, som barn ska man kunna känna sig trygg med att pappa får den hjälp han behöver så jag inte behöver ta ledigt från jobbet för att han än en gång glömt att ta sin medicin. Tala om att vi måste bygga bostäder våra ungdomar har råd att bo i, det är inte sunt för någon part att vara mambo vid 25. Kanske räcker pengarna till att höja studiemedlen så ungdomarna kan genomföra studierna på utsatt tid. Hur ska vi ta hand om de flyktingar som kommer till Sverige? Vad gör vi åt de desperata ungdomar som bränner bilar i våra förorter för att de känner att de inte tillhör samhället?

Det finns många bilder att måla och det är detta jag tycker är att prata politik – att föra fram ett
budskap. Vilket samhälle vill vi ha. Jag tror inte alls att det är så svårt att få många att förstå att det alliansen gjort och försöker göra är förödande för Sveriges framtid bara de rödgröna talar om vad DE/VI vill istället för att hacka på Fredrik Reinfeldt och co.

Att storstadsväljarna kommer bli avgörande verkar alla rörande överens om, dock inte hur. Jag ser inte att man behöver ha någon särskild politik för storstäderna förutom att det måste läggas ned lite extra krut på hur vi ska lösa kollektivtrafik, biltrafik och bostäder.

Är det inte dags att sluta tjafsa och istället börja måla bilder och peka ut vilken väg vi vill gå?!



Läs mer om att måla bilder på "Högbergs tankar" Del1 Del2 Del3 och "Mitt i steget"

Rapport från blåkulla

Vad vi pysslar med på den årliga festen på blåkulla är superhemligt. Jag har dock fått lov att yppa lite från årets fest.

För er som inte är häxor och därför av naturliga skäl inte varit på blåkulla vill jag börja med att kort berätta om denna årliga festival. På skärtorsdagens kväll tar alla häxor som har möjlighet sin kvast och beger sig till blåkulla. Häxor är i alla kulörer och storlekar träffas och diskuterar viktiga frågor. De flesta häxor har av naturliga skäl passerat 30-strecket eftersom det krävs en del livserfarenhet för att kvalificera som häxa. Det finns (tyvärr) en del yngre häxor som, oftast av tråkiga skäl, kvalificerat sig till häxa. Vi äter och dricker gott, fnittrar och har kul ihop. Vår främsta uppgift är dock att diskutera aktuella samhällsfrågor ur ett häxperspektiv.

Häxor kommer från alla samhällsklasser och har olika erfarenheter och ursprung. Debatterna kan därför bli mycket livliga och heta. Vi blir aldrig osams på ett negativt sätt utan försöker alltid respektera varandras åsikter och oftast kommer vi fram till konstruktiva lösningar och förslag.

Årets ämne var jämndställdhet, jämlikhet och barn. Klart vi vill vara jämndställda, är vi det – nej inte än. Likadant är det med jämlikheten, anses alla människor ha lika värde – nej inte än. Kvinnor tar fortfarande betydligt större ansvar för hem och barn än män. Kvinnor får fortfarande inte möjlighet att nå de högsta positionerna i samhället lika lätt som män. En trollformel eller häxbrygd som fixar detta vinner pris till nästa års möte.

Häxor gillar män och på årets möte kom vi överens om att vi kan tillåta trollkarlar på nästa års möte om de under året bevisat att de är jämndställda och är för jämlikhet – ett unikt beslut!

Häxor och barn. En del häxor väljer av egen fri vilja att inte skaffa barn. Det är vår absoluta åsikt att dessa häxor ska respekteras för sitt beslut och inte ifrågasättas som kvinnor. Andra häxor vill leva tillsammans med en annan kvinna och skaffa barn. Vi beslutade att alla kvinnor, oavsett sexuell läggning ska ha samma rätt att försöka få barn (vad gäller adoption kom vi överens om att på alla sätt försöka påverka alla länder att se att kärleken är störst!).

Debatterna var heta och på grund av politiska och kulturella skillnader var vi inte alltid helt eniga.

En sak var dock samtliga häxor eniga om. Barnens rättigheter väger alltid tyngst. I alla typer av konflikter måste vi värna barnen. När vi bygger hus, när vi planerar biståndsmål, när vi tittar miljön, när vi tittar på morgondagens kollektivtrafik, när omsorgen om våra gamla planeras måste vi tänka på barnen. Barnen är vårat nu och våran framtid!