tisdag 15 juni 2010

De rödgröna måste sluta gnälla!

Hällde upp en kopp te och öppnade med spänning dagens DN i morse. På första sidan annonseras att de rödgröna ska lansera nya jobblöften på DN Debatt. Härligt tänkte jag och bläddrade snabbt fram sidan 6. ”Jobben – inte skatterna” börjar det med och fortsätter med att vi måste investera i klimatomställning, välfärd, bostäder och infrastruktur. Jag nickar trött men glatt, nu kommer lite att bita i. Men sedan handlar halva artikeln om allt vad alliansen gjort fel och jag tröttnar nästan innan jag når de egentliga förslagen. Allt säkert utan faktafel men ack så tråkigt! Jag, och många med mig vet att alliansen ställt till med en massa elände under de år de fått regera, jag och många med mig vill ha något nytt och mer humant. Men tala då bara om hur vi ska få det bättre, strunta i att hela tiden tala om vad Fredrik och co gjort fel – det börjar bli tröttsamt!!!

Moderaterna med Fredrik Reinfeldt i spetsen har gjort en kovändning med sitt parti. Man inser att skatter behövs för att klara skola, vård och omsorg mm. Det är nog dags att inse att Fredrik menar allvar med detta. Jag tycker inte att han använder mina skattepengar på rätt sätt och vill därför gärna veta vad de rödgröna tänker göra med de slantar jag gärna bidrar med. Jag är oändligt trött på att höra vad alliansen gjort - jag vet, jag ser, jag hör – jag vill ha ett alternativ.
Jag har redan för länge sedan bestämt mig för att rösta på socialdemokraterna och har väl kanske läst in lite mer än en vanlig soffliggare. Hade jag inte det skulle jag nog vid det här laget vara så förskräckligt trött på gnället från de rödgröna att jag på ren trots röstade på Fredrik.

När jag i artikeln väl kommer till de rödgrönas förslag på jobbpolitik känns det både rätt och självklart. Det känns bra att viljan finns att satsa på att skapa jobb genom satsningar på klimatomställning. Våra unga och nyinflyttade måste kunna få en bostad utan att ha föräldrar med stor plånbok och de nedslitna områdena måste få en ansiktslyftning. Skola vård och omsorg är grundpelarna i vårt samhälle och måste fungera väl för att resten av Sveriges hjul ska orka snurra.


Från och med nu vill jag att Mona, Maria, Peter och Lars sträcker på ryggen och talar om för det svenska folket vad de tänker göra när de får ta över taktpinnen. Strunta i vad Fredrik, Maud, Jan och Göran ställt till med, gjort är gjort men nu kavlar vi upp ärmarna och gör nytt!!!

torsdag 3 juni 2010

Dåliga chefer leder till ineffektiva organisationer och sjuka anställda




Det är oerhört plågsamt att läsa Maciej Zarembas artiklar om vuxenmobbing. Samtidigt känns det på något underligt vis lite skönt, det är inte jag och mina arbetskamrater som är galna, det är chefen som är problemet.

Jag arbetar på en arbetsplats som borde sprudla av kreativitet och glädje. Vi arbetar med människor och är i grunden oerhört stolta över vår arbetsplats. Tyvärr har många glada skratt och busiga upptåg som fanns för några år sedan idag förbytts mot ilska, trötthet och uppgivenhet. Alla dessa negativa känslor leder till huvudvärk, magont och sömnsvårigheter.
Varför blev det så här? Lite problem och gnabb har väl alltid funnits men alltid övervägts av glada skratt och god gemenskap. För några år sedan fick vi en ny (högsta) chef som verkade både positiv och drivande. Sakta men säkert har det positiva förbytts till kontrollbehov, bortstötning av personer med avvikande åsikt, självhävdelse, subtila anmärkningar för att förminska människor....

Vår arbetsplats består av välutbildade, starka, arbetsvilliga och välartikulerade människor, hur kommer det sig att många av oss blivit tysta och rädda? Från början var det nog så att många som drabbats av denna chef tyckte att det var lite skamligt att berätta om vad som hände och att man var ute i ”kylan”, det var inte heller lätt att egentligen veta vad man drabbats av (det hade varit enklare om chefen ställt sig i korridore och skrikit). Med tillräckligt många ”förminskade” människor blev det sedan för denna chef ännu lättare att driva sin despotiska linje. Samtidigt såg chefen till att få chefer under sig som inte vågar annat än att följa den linjen som utstakas, inga beslut fattas utan att först godkännas av chef nr 1. Med små och subtila medel undan för undan berövas människor all självrespekt, tills de tror att de förtjänat detta.

Tack vare att vi ändå är ett ”bra gäng” som ändå kom ihåg hur kul vi haft tillsammans samt att de flesta av oss inte står ut med att se våra arbetskamrater bli illa behandlade, har vi som är fackligt engagerade och skyddsombud drivit på för att få till en förändring under snart ett år. Vårt problem är att över denna chef endast finns en styrelse och det ligger i sakens natur att personer som sitter i en styrelse inte har inblick i den dagliga verksamheten. Vi har ägnat oceaner av tid och energi till att få chef nr 1 och dennes underchefer att inse att det måste till en förändring om vår arbetsplats ska överleva. Parallelt har vi försökt få styrelsen att se och förstå vår situation. Lätt är det inte, små, små steg i taget tar vi, men tittar man i backspegeln har vi nog tagit ett stort kliv framåt. Problemet är att vi som är drivande börjar bli totalt slutkörda, dessutom har vi fortfarande arbetskamrater som mår fruktansvärt dåligt!

Maciej Zarembas senaste artikel ”Fritt fram i Sverige. Men brottsligt i Frankrike” innehåller en intevju med Elisabeth Bukspan, Frankrikes riksrevisor, som fastnade alldeles särskilt hos mig. Hon vill varna för att uppfatta mobbningen i termer av en konflikt som spårat ur. ”Vid konflikt bör man medla, eller hur.” Men här kan medling göra skada, ”eftersom mobbaren i regel är en manipulatör, som vet att lägga sina ord, medan hans offer redan är ur balans. Någon försöker krossa en människa – vad finns det att förhandla om?

Orkar du så läs om detta svek från svensk lagstiftning DN1 DN2 DN3