Har i dagarna diskuterat fenomenet med människor som med en knyck på nacken bestämt hävdar att ”JAG skulle aldrig skilja mig” eller de som lite mer blygsamt konstaterar ”det gör man inte i min familj”.Dessa människor putsar frenetiskt på bilden av tomtebolycka. den bild som innehåller den lyckligt leende familjen bestående av mamma, pappa, barn. De är varken lyckliga eller olyckliga, de bråkar inte men PRATAR heller aldrig om känslor eller drömmar, de konverserar om barnen, grannarna, husrenovering eller jobb. De bjuder gärna in grannar, vänner och bekanta på middag och springer lika ofta själva på kalas. Det är lättare att le vänligt mot varandra omgiven av andra och efter kalasen har man ju något att prata om, man kan fnittra lite åt Lena som visst blev lite på kanelen eller sucka över att Kalle har så jobbiga åsikter. Många av dessa par verkar jobba mycket och/eller ha många fritidsintressen, ska vi gissa på att det är ytterligare ett sätt att undvika allt för mycket tid med sin partner.
Ju längre tiden går desto viktigare verkar det bli att putsa på själva bilden. Man tapetserar om, bygger verandor, köper ny soffa åker på semester, allt för att vi andra avundsjukt ska stå och titta på den glittrande bilden. Jag tror ärligt att många inte är medvetna om vad de håller på med, de är allt för upptagna med sitt putsande att de aldrig stannar upp och tittar sig i spegeln, aldrig tar sig tid att fundera över hur JAG mår, hur JAG vill leva eller hur JAG vill att min framtid ska se ut.
Det händer ju att någon råkar gå förbi den där spegeln och då trillar ur ramen. Istället för att då plocka upp bilden, sätta upp den på en ny vägg för att kunna minnas det som var fint hänger man sig krampaktigt kvar i ramen, livrädd för att trilla ur tomtebolyckan. En del skaffar sig en älskare/älskarinna för att få känna en smula på en annan lycka. Om den tredje parten börjar ställa krav drar man sig tillbaka till sin ram, låtsas att man bara varit ute och köpt en ny sorts putsmedel. Blir man upptäckt krälar man i stoftet och blir förlåten, för herregud, vad skulle folk säga om VI separerade och vad skulle hända med barnen, huset och svärmor….
Åren går och man fortsätter frenetiskt att försöka leva upp till bilden, ens eget jag krymper mer och mer, de drömmar man hade slänger man i papperskorgen eller anpassar till bilden. Man är tom och fyller på genom att leva genom andra, sina barn, sina arbetskamrater eller kanske de man träffar på sitt fritidsintresse. Det är sorgligt att man på grund av en bild inte tillåter varken sig själv eller sin partner att bli lycklig!
Jag fördömer inte och är väl medveten om att det inte alltid är så lätt att ta steget ut i det okända! Det sorgliga är att man inte tillåter sig själv lycka på grund av att en bild av hur lyckan ska se ut och rädslan för hur andra ska reagera, både omgivningen i stort, partnern, barnen och svärmor. Jag har själv under några år av mitt liv levt detta totalt självförnekande och själsdödande liv, inte på grund av bilden av tomtebolycka men av praktiska skäl. Jag blev under dessa år liten, rädd och svag och var fullkomligt vettskrämd när vi till slut separerade men jag kommer fortfarande ihåg den totala lättnad och glädje jag kände när jag satte mig på golvet i min alldeles egna lägenhet. Jag hade inga möbler, ingen TV, inga prylar men jag hade hittad mitt JAG igen!
