Size zero - ett konstigt ideal

Tack och lov att det börjar bli ”ute” vara storlek 0 (32)!
Jag har aldrig någonsin efterstävat att vara i size zero-träsket, men har varit där och nosat utan att ens ha försökt komma dit. Under en period när jag var yngre sprang jag en del, inte särskilt långt (kanske 3-5 km) och inte särskilt ofta (2-3 ggr/vecka). Problemet var att jag rasade i vikt, något som jag från början inte tänkte så mycket på. Fick väl en och annan kommentar om att jag blivit smal, men tänkte inte så mycket på det. Insåg till slut att jag blivit allt för smal. Uppvaknandet kom i en provhytt. Skulle köpa något nytt till en fest när jag insåg att storlek 34 var för stort. Började gråta i provhytten och blev oerhörd rädd. Jag hade ju inte haft en tanke på att jag var sååå smal. Jag blev så rädd att jag helt slutade träna, inte så smart kanske men jag var rädd att hamna i en anorexifälla. Hade på nära håll sett vilken djävulsk sjukdom anorexi är och ville för allt i världen inte hamna där.

Skriver idag om detta därför att jag idag var ute på stan och köpte nya jeans. Insåg då att jag plötsligt har storlek 34, inte som jag trodde 36. Ingen katastrof än så länge men nu gäller det att se upp. Har tack och lov fortfarande en fettreserv på både mage och lår! Denna gång tänker jag INTE sluta träna. Vill ju ha en kropp som fungerar utan att ha ont i ryggen även när man blir äldre och inser att det är viktigt att konditionen är hyfsad. Äter både lunch och middag och tillhör inte de som anser att ett salladsblad och en halv tomat är tillräckligt till lunch. Får väl försöka klämma in ett mellanmål även om jag har svårt att äta när jag inte är hungrig. Har inga anorektiska tendenser men vill inte bli smalare än så här!

Har en arbetskamrat som sedan ca 30 år tillbaka är anorektiker. Jag har med åren sett vad sjukdomen har gjort med hennes kropp. Hon vet exakt vad hon ska äta för att överleva men trots det är nu hennes kropp totalt förstörd från insidan, hon är nu ett skelett med skinn!

Jag blir skräckslagen de gånger (allt för ofta) jag i omklädningsrummet hör unga tjejer med stolthet i rösten tala om att alla deras kompisar tycker de är träningsnarkomaner. När de lyfter på tröjan och man ser deras utmärglade kroppar vill jag bara gråta och tala om vilket helvete de kan ha framför sig.
Än en gång – tack och lov att det börjar bli ”inne” med en normal kvinnokropp!!