Livets guldkant

Mina härliga underbara skitjobbiga söner och mina härliga knasiga snygga tjejkompisar är mitt livs guld. Sönerna ger mig gråa hår och glada skratt, tjejerna ger mig skrattrynkor och fniss.

Mina underbara älskade barn har på något för mig obegripligt sätt blivit stora (16 och 18), de är curlade som bara den och jag jobbar stenhårt på att sakta fila av navelsträngen. Vill ju få två kloka, jämställda, artiga och självständiga unga herrar som kan flytta hemifrån inom rimlig tid. Samtidigt som jag ser fram emot den dag jag gråtande vinkar av den sista får jag panik! Vart tog tiden vägen, har jag gett dem tillräckligt med kärlek och kunskap?

Brudarna, tjejerna (eller tanterna som änglarna kärleksfullt säger) ger mig guldkant på tillvaron. Vi tränar ihop och inser i duschen att vi har tyngdkraften emot oss. Vi fnittrar hysteriskt åt ingenting utan att bry oss om att folk stirrar. Vi gråter tillsammans och tröstar varandra. Vi spanar snygga killar, som minskar oroväckande i antal (i vilket fall i passande ålder). Vi har hetsiga diskussioner men skiljs alltid som vänner. Tack för att ni alltid finns där!

Jag är så glad och tacksam för att jag har mina barn och mina vänner!