Tonårsbarn, nyår och valår

Idag är det nyårsafton, en dag med god mat och goda drycker i goda vänners lag. Det är också en dag fylld av ångest. Idag sitter många barn hemma med ont i magen, vad ska hända, blir mamma full igen, blir det bråk och slagsmål. Jag önskar så att alla dessa barn hade en reträttväg, någon annan vuxen de kunde vara med för att fira en glad och trevlig nyårsafton med.

Som tonårsmamma har jag också ont i magen. Den stora ska på fest, något jag förstås unnar honom. Ändå smyger sig en otäck känsla fram. Jag är världsmästare på att se allt otäckt som kan hända. Tänk om han blir så full att han somnar i en snödriva, tänk om han får en raket i ansiktet, tänk om någon stör sig på något han sa och misshandlar honom, tänk om......

Jag vet ju att han har bra kompisar och att de tar hand om varandra, jag vet de brukar vara någorlunda måttfulla med alkohol och jag har lovat att betala taxi hem. Ändå får jag ont i magen, tänk om....


Imorgon är det 2010, ett nytt år som även innebär valår. Till hösten har vi förhoppningsvis Mona Sahlin som statsminister och en regering med en humanistisk syn på människor, en regering som inte bara ser kronor och ören utan även ser männsiskor, en regering som förstår vad ordet solidaritet betyder, en regering som strävar mot jämlikhet.

Till alla er som hittat hit under året vill jag önska
ETT GOTT NYTT ÅR!



P s. Blev så glad när jag precis nu lästen en artikel Newsmill av Kadaffi Hussein som berättar om att Mona Sahlin i måndags kom till en fest i Rinkeby för att stödja muslimska ungdomars rätt att dansa och ha roligt. Nalin Pekgul har tidigare skrivit om detta i DN vilket jag också bloggat om. Monas stöd kan säkert ses som populistiskt men jag tror att hon uppriktigt vill lyssna och ta till sig vilket inte skulle skada om fler politiker gjorde!

Bloggtorka i ledighetsmolnet

Bloggtorka! Har ingen riktig inspiration att skriva. Är inne i ett mjukt lugnt moln som kallas ledighet, lullar omkring i morgonrock, läser tidning, kollar bloggar, tränar lite halvhjärtat, fikar och myser.

Borde kanske skriva om det fantastiska lilla embryot till uppror i Iran, de beundrandsvärda unga som med livet som insats vågar protestera mot en grym regim. Känner dock att jag kan för lite om landet och dess tappra invånare. Kan bara sända en strimma hopp om att även dessa människor inom en rimlig framtid ska få uppleva demokrati.

Kanske skulle jag skriva om flyktinbarnen från Afghanistan som smugglats i en torftig lastbil och sedan av SJ blir utsläppta mitt i skogen utan vare sig varma kläder eller instruktioner om vad de ska ta sig till. Blir än en gång i vilket fall glad över att det finns varmhjärtade människor som med självklarhet hjälper till så gott de kan. Jag hoppas innerligt att dessa ensamma förvirrade pojkar får ett gott första intryck av Sverige och dess invånare. Hoppas ännu mer att Sverige fortsätter att visa upp sin humanitära sida för dessa pojkar som lidit alldeles tillräckligt.

Att män i Stockholm tydligen av Apotekets försäljningssiffror tydligen har problem med potensen känns inte heller så frestande att skriva om.

Att Obamas sjukvårdsreform som förhoppningsvis kommer att ge de flesta amerikanska medborgare rätt till sjukvård även om man inte har en fet plånbok är ju värt att skriva om. Men jag nöjer mig med att hoppas och håller tummarna för att det blir ett lagförslag som inte blir alltför urvattnat.

Miljön är ju ett outtömligt ämne att skriva om, men även här känner jag att mina kunskaper är för dåliga (HEJA MARIA W!!). Gör så gott jag kan på micronivå, åker kollektivt för det mesta, sopsorterar, komposterar och byter snällt till lågenergilampor. Även om inte världens länder kunde komma överens hoppas jag att varje enskilt land gör allt de kan och lite till istället för att i bästa sandlådestil luta sig tillbaka och och strunta i att anstränga sig för att ”de andra minsann inte vill vara med”!

Ja, ja, misstänker att jag snart blir så upprörd över något att jag inte kan hålla fingrarna borta från tangentbordet. Till dess är det faktiskt kanska skönt här i mitt ledighetsmoln!

Tsunami och hjältar

Idag går mina tankar till alla som miste en anhörig i tsunamin för fem år sedan.
De flesta hade ”tur” att få sina kära identifierade, några har tyvärr aldig fått en identifierad kropp att begrava och sörja. För vissa är detta inget problem, man accepterar att ens kära gått bort men inte hittats, andra har oerhört svårt att acceptera att en kär släkting/kamrat aldrig hittats.

Mina tankar går idag också till alla som ställde upp och var medmänniskor i denna tragedi. Många är de som vittnat om hur fattiga Thailändare ställde upp med hjälp och medmänsklighet. Många var också de svenskar som offrade semesterledighet för att ställa upp för de drabbade, både här hemma och på plats framförallt i Thailand.

Sällan har Sverige ställt upp för varandra genom ekonomiska bidrag till olika välgörenhetsoganisationer som då Tsunamin drabbade världen. Sällan har fyrverkerierna på nyårsnatten varit så få - allt för att hedra de drabbade.

Min kära kamrat ”T” var en av de som med självklarhet ställde sin erfarenhet och kunskap till förfogande och åkte till ett Thailand i kaos. Hon och alla andra som försökte och väl lyckades få reda i detta enorma kaos förkänar alla medaljer och framförallt all vår respekt.

Hjältar är människor som utan att tänka på sig själva ställer upp för en medmänniska i nöd!

Brev till tomten

Vill börja med att tacka för att vi får uppleva en vit gnistrande jul här uppe i norden. Vi vuxna är inte alltid så glada över detta vita snötäcke men barnens (även sextonåringars) glittrande ögon efter en pulkafärd överväger bilkörning i snömodd.

Så till min önskelista:
1. Att det blir fred på jorden. Ingen ny revolutionerande önskan, men visst måste det vara möjligt!
2. Att alla barn som firar jul får uppleva en jul utan fulla och/eller bråkande föräldrar.
3. Att även de som saknar hem får uppleva en stund av frid och god mat.
4. Att att alla ensamma människor får känna en stund av gemenskap och glädje.
5. Att även våra fattiga invånare lyckats skrapa ihop till någon julklapp till barnen.
6. Att även alla som till julklapp fått ett varsel eller avskedsbrev kan få känna lite glädje trots det svåra beskedet.
7. Att de som är sjuka kan få en stund i ro och frid.
8. Att alla som inte firar jul ändå kan glädjas med oss andra och tänka goda tankar.
9. Att även alliansens medlemmar kan få en strålande jul trots de bekymmer de ställt till med och det usla utgångsläget inför nästa val.
10. Att de rödgröna står som segrare i nästa val!

Jag vill tacka alla som orkat läsa min blogg under året. Det är oerhört roligt att skriva och en liten bonus är att se att det faktiskt är några som läser det jag skriver.
En riktigt GOD JUL önskar jag er alla!


P s. Kunde inte hålla mig. Här kommer något underbart jag snott från Johan Westerholms eminenta blogg:

Vid den tiden utfärdade socialförsäkrings- och arbetsmarknadsministrarna Husmark-Persson och Littorin en förordning om att hela landet skulle arbeta. Det var den första förordningen om massarbete för halta och lytta, och den hölls när Reinfeldt var ståthållare i Sverige.

Alla gick då för att registrera sig, var och en till sin arbetsförmedling. Och Josef, som genom sin härkomst tillhörde norrförort till Stockholm, begav sig från sitt till Filippas stad, Täby, för att registrera sig tillsammans med Maria, sin trolovade som var deltidssjuksriven (och som därmed tillhörde en så kallad omförsäkringsgrupp).

Då vägen varit lång, och de inte kunnat ha råd med en bil som alla andra eftersom de som tjänast mest erhållit de största skattelättnaderna under året som varit, voro de bägge trötta.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att registreras, och hon tog sina smärtstillande, den dos som hon behövde för att fungera som människa. Hon lade sig ner för att vila då vägen varit lång, eftersom det inte fanns plats för dem inne i väntrummet.

Då stod plötsligt en ängel från arbetsmarknadsministerns stab framför dem och regeringens hela härlighet lyste om den.

De greps av stor förfäran, men ängeln sade till dem: Var inte rädda. Jag har bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en ny förordning antagits åt er i detta land om minimiersättning för sjukskrivna om 223 kronor per dag.

Och plötsligt var där en stor himmelsk här på plats som prisade Alliansen och tackade för att de var det utvalda folket

I möjligheternas land saknar var sjätte sjukförsäkring

Sitter och håller tummarna för att Obama ska få igenom sin sjukvårdsreform. Efter kompromisser i bl a abortfrågan verkar det just nu faktiskt inte omöjligt att alla amerikaner så småningom kan få rätt till sjukvård utan att ha en fet plånbok och/eller vara anställda hos en bra arbetsgivare.

De flesta amerikaner har idag en god sjukförsäkring genom sin arbetsgivare. Samtidigt finns det dock förfärande många människor som står utanför, människor som varken har råd med sjukvård eller medicin. Dessa människor kan om de har tur få hjälp av någon av privata donationer driven klinik bestående av frivillgarbetande sjukvårdspersonal att få åtminstone en smula vård.
Förlorar man sitt jobb kan man stå utan försäkring och kanske livsviktig behandlig, kanske måste man plocka pengar från barnens collegesparande för att pappa ska kunna bota sin cancer, kanske finns det inga besparingar.

Jag håller tummarna för att förnuftet vinner och försäkringsbolagen förlorar så att USA kan fortsätta att vara drömmarnas och möjligheternas land.


Svd DN

Jul, jul, strålande jul....

Julafton närmar sig med stormsteg. En dag som innebär att en hel radda plikter ska vara utförda.

Julskinka. Älskar doften av nygriljerad skinka. I år får jag dock bilder av vanvårdade grisar på näthinnan. Hur ska jag veta om grisen jag köper har haft ett någorlunda gott liv? Jag har liksom inte tid att leta reda på någon snäll ekobonde och handla gårdsgris!

Laxen. Gillar lax i de flesta former, men även här uppstår problem. Vildfångad lax får man väl knappt äta och odlad har jag förstått leder till miljöproblem.

Sill är en av de få saker jag verkligen tycker är gott på julbordet. Tror det är OK att äta men helt säker är jag inte.

Julklappar. Jag har haft hårda förhandlingar och nu lyckats minimera antalet personer som ska ha klappar, ändå är ångesten där. Jag har endast lyckats inhandla FYRA julklapp och har ingen aning om när tiden ska räcka till för julklappsshopping. Tack och lov för internet!

Piffandet – hatar alla tidningar som kommer med små käcka tips om hur man snabbt och enkelt piffar upp sitt hem till jul – JAG HAR INTE TID!

Jag gillar julen men blir galen på alla måsten. Jag fattar inte hur ”alla andra” hinner fixa apelsiner med nejlikor, baka pepparkakor, göra egna julkort, koka knäck, lägga in sill, hänga upp julgardiner, rimma till klapparna SAMTIDIGT som de hinner ordna glöggfester och gå på adventskonserter.

Är en totalt misslyckad husmor/mor som fuskstädar, köper sill på burk, pepparkakor på konsum, handlar på nätet, skickar julkort via e-post (om jag hinner/kommer ihåg), hänger upp några julkulor istället för gardiner och drar ned persiennerna för att slippa se de skitiga fönstren.

GOD JUL!

Ska vi eller ska vi inte ta debatten med SD?

Idag skriver statsvetaren Björn Johnson i DN att politiker har en naiv syn på Sverigedemokraterna. Han menar på att medial uppmärksamhet på integrationsfrågor gynnar SD.

Jag har alltid trott på människors inneboende godhet. Jag har alltid menat på att man måste våga diskutera även det som är svårt och som det inte finns självklara svar på. Jag vill fortfarande tro på att man genom en diskussion som genomsyras av humanitet, solidaritet och demokrati kan få människor att se varandra som just människor och inte som främlingar man inte vill och kan förstå. Att alla människors är lika värde måste väl ändå de flesta ställa upp på?!

Att ta en direkt debatt med SD är säkert inte nödvändigt men att låte bli att diskutera frågor som integration och invandrarpolitik tror jag är både farligt och fel. Vi måste se och erkänna att det finns problem och rädslor, därför måste vi också våga prata om hur vi ska lösa problemen och vända rädslor till kunskap. Vi måste inte älska alla människor, men vi måste visa respekt mot varandra.

Våra barn har inga problem med att gå på dagis eller i skola med barn som är mörka, har sneda ögon eller sitter i rullstol. Det är vi vuxna som har fördomar och problem med att bemöta människor som inte ser ut som vi, pratar annorlunda, ber konstiga böner, äter konstig mat och inte firar jul.

Media har som Björn Johnson påpekar stor makt vad gäller vad som är viktiga frågor inför valet. Därför är det viktigt att media för en saklig debatt. Lika viktigt tror jag det är att de politiska partierna inte väjer för dessa frågor och tydligt talar om vad de vill åstadkomma.
Mona Sahlin m fl skriver i DN om hur de vill utveckla sin politik i storstäderna. De skriver bl a

” Moderaternas ökade klyftor syns tydligt bland storstädernas barnfamiljer. Andelen fattiga hushåll bland alla barnfamiljer ökar med 50 procent under Moderaternas tid vid makten. En tredjedel av barnen till ensamstående föräldrar lever i fattigdom i Sverige i dag. Detta kan vi inte acceptera. Den nya barnfattigdomen är ett resultat av att regeringen har fördjupat utanförskapet och monterat ned välfärden. Det ska bekämpas med investeringar i välfärd och fler jobb.”

Just fattigdomen, undermåliga bostäder och frånvaron av vettig sysselsättning tror jag är de viktigaste frågorna att ta tag i under nästa mandatperiod för att bekämpa främlingsfientligheten.
Jag vill definitivt INTE se SD i riksdagen men jag vill inte heller se fega politiker!

Minareter, Scweiz och iranska hot

Ingen har väl missat att Schweiz folkomröstat om minareter och att folket sagt nej till dessa. Nu har även Iran lagt sig i debatten, den iranske utrikesministern Manouchehr Mottaki har nu varnat den schweiziske utrikesministern Micheline Calmy-Rey. Enligt Irans statliga television har han sagt att det är "i strid med skyddet för muslimska medborgarnas medborgerliga rättigheter och kommer att såra muslimer i hela världen".

Jag har full förståelse om man i Schweiz uppfattar detta som hotfullt. Däremot har jag svårt att förstå att minareterna i sig skulle upplevas som hotfulla. Jag ska i ärlighetens namn inte bli så glad om jag bredvid mitt hus hade en moske MED minaret där man i tid och otid ropade ut bönetider, lika lite skulle jag vilja bo bredvid en kyrka som hade klockringning i tid och otid. Mig veterligen är det ytterst få länder i Europa där man tillåter dessa utrop, Norge är ett undantag. De flesta imamer i Europa resonerar så att de troende har egna klockor och själva kan hålla reda på när det är dags för bönestund.

Varför är man då så rädd för att bygga just minareter? Är man orolig för att det en dag istället för en from muslim ska stå en islamistisk terrorist med automatvapen i minareten? Är man rädd för att den ”egna” kulturen kommer att utplånas av en minoritet med annan religiös tro? Är man rädd för att det egna samhället ska ”svämma över” av kvinnor klädda i burka?

Jag tror det är farligt om vi inte lyssnar på alla människor som är rädda för det som känns främmande. Vi måste våga diskutera det som känns skrämmande. Människors rädslor är verkliga och måste tas på allvar, vi kan inte avfärda rädslor med att vi har religionsfrihet, vi måste våga diskutera VAD man är rädd för. Vi har alla en massa fördomar som vi måste våga utvärdera.

DN SvD

Internationella AIDS-dagen

Den först december uppmärksammas varje år den internationella AIDS-dagen.
UNAIDS rapporterar att 33,4 miljoner personer lever med HIV, av dessa är 2,1 miljoner barn, 2,7 miljoner människor hivsmittades förra året och två miljoner människor dog i AIDS!

Det talas väldigt lite om HIV och AIDS i Sverige idag men sjukdomen finns fortfarande. I Sverige uppskattas ungefär 5000 personer vara hivpositiva och man förväntar sig fortfarande en svag ökning.

Fortfarande bär vi på en massa fördomar kring sjukdomen och många smittade vågar inte berätta om sin sjukdom. Hur skulle du reagera om det kom fram att din sons bästis hade HIV? Om dottern kommer hem med en pojkvän som bär på sjukdomen? Om jobbarkompisen du delar rum med vågar berätta? Fördomar har vi alla och därför måste vi kontinuerligt få information, en information jag tycker har tystnat på senare år.

För oss i rika länder finns idag ganska bra mediciner och upptäcks sjukdomen i ett tidigt stadium finns alla möjligheter till ett långt och värdigt liv. Fattiga människor har ofta inte tillgång till dessa mediciner, människor dör och barn blir föräldralösa. Massor av forskning och massor av god vilja från oss som bor i rika länder krävs för att få stopp på denna globala sjukdom.