Var tog medmänskligheten vägen?

Romer avvisas nu från Sverige till Kosovo trots att både Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och Civil rights defenders (fd Svenska Helsingforskommittén) kräver att utvisningarna stoppas. Migrationsverket är väl medvetna om att dessa människor utvisas till misär, hot och diskriminering men menar att riksdagen inte Migrationsverket i uppdrag att bevilja uppehållstillstånd av socioekonomiska skäl.

Homosexuella avvisas till länder där det är straffbart att ens bli misstänkt för att vara homosexuell på grund av att man av rädsla inte vågar tala om sin sexualitet i de första intervjuerna med svenska tjänstmän. Dessa tjänstemän kan därför bedöma att dessa människor är mindre trovärdiga och döma till utvisning trots att lagen säger att man har rätt till asyl på grund av förföljese av sexuell läggning.

Föräldrar kan utvisas till olika länder trots att vi skrivit på barnkonventionen, barnen kommer troligen aldrig kunna träffa den ena föräldern.

Ensamkommande flyktingbarn kan skickas ut på en ny strapatsrik resa för att de inte hamnade i Sverige som första Eurpeiska land. I Norge får barnen välja. Vi har för länge sedan flyttat gränsen för långt fram när vi skickar tillbaka barn utan att veta vilken verklighet dom hamnar i. Det borde räcka med att konstatera att "i det landet får barnet inte gå i skolan". Alltså kan vi inte skicka någon dit eftersom det strider mot Barnkonventionen.

Vi svenskar har kunnat sträcka på oss och vara stolta över att vi kämpat för alla människors lika värde, vi har valt humanitet och medmänsklighet. Trots att vi många gånger gjort fel i bästa välmening så har vi i vilket fall inte släppt tanken på att vi alla måste hjälpas åt och sträcka ut en hand för att hjälpa de som inte haft samma tur i livets lotteri som vi.

Min undran är nu – vart är vi på väg? Jag blir rädd!

DN Röda Korset