En stadsråttas bekännelse

Jag har sedan många år insett att jag är en riktig stadsråtta. Ibland kan jag bli avundsjuk på mina vänner som är lite mer av skogsmulle än jag. Det låter ju så härligt när de berättar om hur mysig skogspromenad de haft eller hur mycket härliga bär/svamp de varit ute och plockat. Jag har prövat, framförallt när barnen var små. Då blev jag då och då utsläpad i naturen av en god kamrat som tyckte att både jag och barnen borde se något annat än asfalt. Som den goda mor jag är höll jag förstås med och satte snällt på mig praktiska skogskläder. Så fort jag lämnat bilen kände jag genast hur knäna blev lite darriga, skogen såg så stor och farlig ut, men jag tog mod till mig och traskade med. Väl inne i skogen blev varje pinne en stor farlig orm som inte ville annat än att raskt sluka mig hel. Prasslet av löv förvandlades till monster som morrade skrämmande. Alltså stampade jag mig hela vägen fram samtidigt som jag sjöng eller pratade högt – allt för att skrämma bort det farliga. Hela tiden var jag fullkomligt livrädd för att bli borttappad eller att barnen skulle springa utom synhåll. Jag är i total avsaknad av både lokalsinne och inbyggd kompass, lovar att jag garanterat går vilse om det är fler än tio träd.

Jag har halva min släkt i norrland (södra lapplands inland) och barnens morfar bor i en liten by med skog omkring. Jag har aldrig varit längre in i denna skog än att jag samtidigt kan se huset. Där är det inte bara ormar och monster man ska oroa sig för, nej, där finns korkade renar som plötsligt hoppar fram, eller ännu värre de jättelika älgarna, björn finns det också har man glatt berättat för mig. Som om inte det vore nog så måste man dessutom stå ut med miljarder av mygg och knott. De älskar mig, men den kärleken är inte besvarad. Jag få myggbett av storlek jättelika bölder och är därmed livrädd att de ska hugga mig i ansiktet. Mina kära släktingar vrider sig av skratt när de ser mina försök att undvika dessa odjur, har alla myggmedel som finns samt är utrustat med hatt med myggnät. Den kära släkten gör också narr av mig när jag snör på mig löparskorna och sätter mig i bilen för att åka till samhället för att få springa på asfalt.

Jag gillar natur när den är dresserad. Parker med asfalterade, eller i värsta fall grusade, gångar tycker jag är väldigt trevligt, särskilt om det samtidigt finns ett litet parkcafé i närheten. På skansen kan man beundra de farliga djuren på behörigt avstånd.

Det är bara att bekänna – jag går hellre ett varv på plattan en mörk kväll än att ge mig in i en skog. Det är dock inte socialt accepterat att bekänna sig till stadsråttornas skara, det verkar som om man bara för att man är född i detta land också med automatik ska älska att gå i skogen.