Jämställdhet - inte alltid ett lätt val

Idag slog det mig att jag verkligen inte är en jämställd kvinna! Jag som anser mig vara en modern och upplyst kvinna är allt annat än jämställd.

Jag är sedan sex år tillbaka frånskild och har två fantastiska tonårskillar. Den ena sonen bor hos mig och den andra hälsar sporadiskt på hos sin far. Jag tycker att det är otroligt tråkigt att de två har så dålig kontakt medans barnets far fortfarande tycks tro att det är jag som påverkat sonen till detta. Min lilla sextonåring bor i princip hos sin pappa varannan vecka, eller i vilket fall äter han middag och sover där, han äter oftast frukost hos sin mor och kommer alltid från skolan till mig. Jag har inte några större invändningar mot denna ordning utom att det ibland skulle vara fantastiskt skönt att veta att jag åtminstone hade en hel helg för mig själv då och då. För att få det måste jag vara VÄLDIGT tydlig med att tala om att de INTE är välkomna hem under helgen, vilket är svårt för ett modershjärta att säga.
Så till jämställdheten. Idag har jag sprungit runt på stan som en galning för att leta presenter till lillsonens underbara lärare, något som hans far definitivt inte har funderat över. Häromdagen var det niornas avslutningsfest, VEM fick se till att sonen hade kläder till detta och vem rastade den imaginära hunden bland skolans buskar för att se till att allt var OK? Klassresor! Jag har varit med på varenda klassresa utom den sista som jag lovat skulle bli mammafri. Utvecklingssamtal. Hmmm tror deras far totalt har varit med på fem, likadant med föräldramöten. Barnens fritidsaktiviteter, ja just det, mor i huset har skjutsat, kollat kläder, varit med på tävlingar mm.

VARFÖR har det blivit på detta sätt???? Barnens far var faktiskt hemma ca 4 månader med varje barn, vilket på den tiden var riktigt bra. Men vad hände sedan? Jag tror att jag från början självmant tog på mig att fixa och tänka på allt praktiskt som rörde barnen, utan att egentligen fundera över att det var på det viset. Det blev på något sätt självklart att jag fixade matsäckar , hade koll på klädinköp, engagerade mig i fritidsaktiviteter, fixade presenter till kalas mm.När vi sedan skilde oss och från början (tyvärr en väldigt kort period) hade barnen varannan vecka kan man ju tycka och tro att ansvaret också skulle delas på varannan vecka. Det var min ambition, men efter att barnens pappa flera gånger klantat till saker och ting smög sig sakta ansvaret över till mig. Alla lappar från skolan hamnade hos mor. Till och med tvättkorgen fylldes av kläder även när barnen officiellt inte var hos mig.

Barnens far och jag är på intet vis osams men vi har (och har nog alltid haft) väldig olika syn om hur man behandlar och uppfostrar barn. På grund av detta och på grund av att jag verkligen inte vill bli osams med honom har jag tyst accepterat att det är jag som står för det praktiska runt barnens vardag. Istället för att ta en konflikt och ställa krav har jag blivit undfallande och snällt tagit på mig rollen som ”duktig mamma som fixar allt”.

Det som idag slog mig och som känns lite farligt är vad jag sänder ut för signaler till mina tonårssöner. Vilken uppfattning får de runt manligt och kvinnligt? Även om jag ställer krav på dem så uppfattar de naturligtvis de signaler jag sänder till deras pappa. Samtidigt är jag väldigt stolt över att mina söner känner förtroende för mig och jag vet att det är till mig de kommer både i glädje och sorg.

I förhållandet till mina barns pappa måste jag tyvärr erkänna att jag inte är jämställd, hoppas dock att mina söner uppfattar mitt budskap om att män och kvinnor har samma värde i alla sammanhang!
Imorgon är det val till Europaparlamentet. I Sverige har vi trots allt kommit en bra bit på väg när det gäller jämställdhet, i många andra europeiska länder har man en oerhört lång väg att gå. Jag och min stora son ska tillsammans gå och rösta imorgon och jag hoppas våra röster kan göra skillnad för jämställdheten i Europa.