Solen värmer. Krokusarna sträcker sina gula och lila blad mot den ljuvliga värmen. Papporna srpringer flåsande fram och tillbaka med sina telingar som försöker lära sig cyklandets ädla konst. Flickorna kastar av sig de tjocka otympliga skorna och skrudar sig i klackskor och blommiga kjolar. DET ÄR VÅR!
Med våren kommer också ångesten för ungdomar och deras föräldrar. Om några få veckor springer tusentals ungdomar födda 1991 ut från gymnasiet som nykläckta studenter. Ett gäng ungdomar fyllda med hopp om nya hoppfulla och framgångsrika vårar. Ungdomar som vet precis vad de vill, som har betyg för att komma in på sin drömutbildning. Ungdomar som vet vad de skulle vilja men som vet att betygen inte räcker till. Ungdomar som är vansinnigt skoltrötta som helst vill ut och resa runt och upptäcka världen. Ungdomar som inser att de redan från början kommer att ha svårt att få ett jobb eftersom de har ett krångligt och annorlunda namn.
Jag har en son född 1991. Smart men lat. Betygen OK men inte lysande. Han har absolut inte någon som helst aning om vad han vill bli. Han har dock tur. Han får göra lumpen! Eller får han det?! Den 1 juli finns inte den allmänna värnplikten längre. Vad det istället ska bli/heta har jag ingen aning om. Det ska visst inte vara någon yrkesarmé men inte heller värnplikt – vad kallas det då?? Jag tycker det nya systemet verkar konstigt men är egentligen för lite insatt för att ha en åsikt, jag är bara såååå glad att min förstfödde har något att göra efter skolan och förhoppningsvis får smak på att bo hemifrån OCH kanske hinner fundera på ett framtida yrke.
Av naturliga skäl känner jag en massa föräldrar med barn födda 1991. Föräldrar som nu går med en stor klump i magen. Föräldrar som undrar vad som ska hända med sonen/dottern. Övervägande delen av barnen är skoltrötta (högst naturligt) och vill helst jobba/resa något år innan nästa sväng i skolbänken. Sunt tycker jag och även deras föräldrar. MEN, hur ska de kunna försörja sig??????
Jag försöker förtvivlat förstå Fredrik Reinfeldts tankegång. Sänkt skatt leder till nya jobb. HUR, undrar jag, hur jag än försöker så förstår jag inte tankegången! Tänker han att föräldranas sänkta skatt ska räcka för att försörja barnen? Eller är det Maud Olfssons RUT-avdrag vi ska lyssna på. Ska ungdomarna skickas att städa fina villor på Lidingö? Ska de hjälpa de bättre bemedlade att hämta barn på dagis?
Jag har full förståelse för alla ungdomar som inte har en aaaning om vad de vill bli, hur ska de veta det. Med sorg i hjärtat konstaterar jag att man genom dagens system för att söka till universitet/högskola minskar ungdomarnas möjlighet att få en andra eller tredje chans. Har man inte presterat på topp på gymnasiet minskar chansen till drömjobbet lavinartat.
ALLA måste få en chans! ALLA kan ändra sig, struliga Anna kommer en dag på att hon vill bli jurist, Per som är dyslektiker inser att han vill bli sjuksköterka. Gymnasiebetygen får inte vara livsavgörande!
Jag sätter mitt hopp till en NY regering, både vad gäller jobben och en humanare skolpolitik!
Med våren kommer också ångesten för ungdomar och deras föräldrar. Om några få veckor springer tusentals ungdomar födda 1991 ut från gymnasiet som nykläckta studenter. Ett gäng ungdomar fyllda med hopp om nya hoppfulla och framgångsrika vårar. Ungdomar som vet precis vad de vill, som har betyg för att komma in på sin drömutbildning. Ungdomar som vet vad de skulle vilja men som vet att betygen inte räcker till. Ungdomar som är vansinnigt skoltrötta som helst vill ut och resa runt och upptäcka världen. Ungdomar som inser att de redan från början kommer att ha svårt att få ett jobb eftersom de har ett krångligt och annorlunda namn.
Jag har en son född 1991. Smart men lat. Betygen OK men inte lysande. Han har absolut inte någon som helst aning om vad han vill bli. Han har dock tur. Han får göra lumpen! Eller får han det?! Den 1 juli finns inte den allmänna värnplikten längre. Vad det istället ska bli/heta har jag ingen aning om. Det ska visst inte vara någon yrkesarmé men inte heller värnplikt – vad kallas det då?? Jag tycker det nya systemet verkar konstigt men är egentligen för lite insatt för att ha en åsikt, jag är bara såååå glad att min förstfödde har något att göra efter skolan och förhoppningsvis får smak på att bo hemifrån OCH kanske hinner fundera på ett framtida yrke.
Av naturliga skäl känner jag en massa föräldrar med barn födda 1991. Föräldrar som nu går med en stor klump i magen. Föräldrar som undrar vad som ska hända med sonen/dottern. Övervägande delen av barnen är skoltrötta (högst naturligt) och vill helst jobba/resa något år innan nästa sväng i skolbänken. Sunt tycker jag och även deras föräldrar. MEN, hur ska de kunna försörja sig??????
Jag försöker förtvivlat förstå Fredrik Reinfeldts tankegång. Sänkt skatt leder till nya jobb. HUR, undrar jag, hur jag än försöker så förstår jag inte tankegången! Tänker han att föräldranas sänkta skatt ska räcka för att försörja barnen? Eller är det Maud Olfssons RUT-avdrag vi ska lyssna på. Ska ungdomarna skickas att städa fina villor på Lidingö? Ska de hjälpa de bättre bemedlade att hämta barn på dagis?
Jag har full förståelse för alla ungdomar som inte har en aaaning om vad de vill bli, hur ska de veta det. Med sorg i hjärtat konstaterar jag att man genom dagens system för att söka till universitet/högskola minskar ungdomarnas möjlighet att få en andra eller tredje chans. Har man inte presterat på topp på gymnasiet minskar chansen till drömjobbet lavinartat.
ALLA måste få en chans! ALLA kan ändra sig, struliga Anna kommer en dag på att hon vill bli jurist, Per som är dyslektiker inser att han vill bli sjuksköterka. Gymnasiebetygen får inte vara livsavgörande!
Jag sätter mitt hopp till en NY regering, både vad gäller jobben och en humanare skolpolitik!
Bra, Mia (förstås)
SvaraRaderakram
p