Jag har fått några förfrågningar om jag inte kan lägga ut detta inlägg igen (TACK!).Jag skrev detta i september förra året efter att en längre tid mått mer och mer illa över alliansens politik och framförallt över Jan Björklunds skolpolitik och jag därför blev medlem i socialdemokraterna.
Har gjort några mindre justeringar men det mesta är urspunglig test.
Jag är oerhört fascinerad över hur mycket tid och kraft som tycks läggas på att diskutera vilka väljare man ska rikta in sig på, är det arbetare, medelklass, kvinnor, pensionärer eller….
Jag har väl alltid varit hyfsat intresserad av politik men inte så pass att jag orkat engagera mig ”på riktigt”. När jag var riktigt ung hade jag fullt upp med mitt sociala liv, under småbarnsåren gick tiden åt till att välja dagis, packa matsäckar och göra utflykter. När raringarna sedan skulle började skolan gick en massa tid åt till att välja skola och skolform, hämta och lämna på träningar, läsa läxor och köpa kläder som de växte ur på två veckor. Tonårstiden innebär nya utmaningar med gränsdragningar, nya skolval, kärleksbekymmer, läxläsning och en ständig viljornas kamp. Allt detta ska då kombineras med heltidsarbete och hushållsarbete. Har man tur är man två vuxna som kan dela på bördorna.
I ovanstående läge tror jag att väldigt många befinner sig, man har för fullt upp med vardagen för att orka sätta sig in i alla frågor som rör vårt land, för att inte tala om den stora världen utanför vårt lands gränser. Läser man olika opinionsundersökningar så ser man också att andelen väljare som inte bestämt sig är väldigt stor. Jag är rätt övertygad om att väldigt många röstar efter vilken milstolpe i livet man befinner sig vid. Är man småbarnsförälder är frågor om förskola, föräldraledighet och närmiljö viktiga. Har man gamla föräldrar som behöver hjälp börjar man fundera på hur äldrevården. En förälder med äldre tonåringar funderar kanske på högskoleutbildning, studiemedel, bostadsbrist och ungdomsarbetslöshet.
Jag tror att det är bra att måla upp bilder med vad man vill med sin politik. Inte bara säga att vi måste höja skatten för att kunna förbättra välfärden och minska klyftorna i samhället. Tala istället om att vi vill använda pengarna till att minska barngrupperna i förskolan, att barnen i skolan (oavsett skolform) ska ha rätt till utbildade lärare. Våra gamla föräldrar ska ha rätt att bo tillsammans även om en part blir senil, som barn ska man kunna känna sig trygg med att pappa får den hjälp han behöver så jag inte behöver ta ledigt från jobbet för att han än en gång glömt att ta sin medicin. Tala om att vi måste bygga bostäder våra ungdomar har råd att bo i, det är inte sunt för någon part att vara mambo vid 25. Kanske räcker pengarna till att höja studiemedlen så ungdomarna kan genomföra studierna på utsatt tid. Hur ska vi ta hand om de flyktingar som kommer till Sverige? Vad gör vi åt de desperata ungdomar som bränner bilar i våra förorter för att de känner att de inte tillhör samhället?
Det finns många bilder att måla och det är detta jag tycker är att prata politik – att föra fram ett
budskap. Vilket samhälle vill vi ha. Jag tror inte alls att det är så svårt att få många att förstå att det alliansen gjort och försöker göra är förödande för Sveriges framtid bara de rödgröna talar om vad DE/VI vill istället för att hacka på Fredrik Reinfeldt och co.
Att storstadsväljarna kommer bli avgörande verkar alla rörande överens om, dock inte hur. Jag ser inte att man behöver ha någon särskild politik för storstäderna förutom att det måste läggas ned lite extra krut på hur vi ska lösa kollektivtrafik, biltrafik och bostäder.
Är det inte dags att sluta tjafsa och istället börja måla bilder och peka ut vilken väg vi vill gå?!
Läs mer om att måla bilder på "Högbergs tankar" Del1 Del2 Del3 och "Mitt i steget"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar