Pride – stolthet - homosexualitet - heterosexualitet – fest – glitter och glamour - KÄRLEK.

Kanske lite sent att prata om Stockholm Pride nu, men i min bekantskapskrets har Pride diskuterats ganska livligt både före, under och efteråt.
Jag gick för första gången i prideparaden under under Socialdemokraternas mångfaldsros vilket var en fantastisk upplevelse.
Jag har under prideveckan funderat en del över festivalen. För de flesta stockholmare tror jag prideveckan främst betyder fest och glamour under den stora paraden. Under denna vecka kan man också tillåta sig att le överseende mot de unga pojkar och flickor som går och håller varandras händer. Min, och många vänners, undran är var pojkarna och flickorna från prideveckan försvinner sedan! Det är inte ens i Stockholm särskilt vanligt att man ser två unga pojkar hålla varandras händer och kanske stanna till för en puss. Är de rädda för att bli trakasserade, kanske till och med misshandlade? Är i så fall rädslan befogad? Tyvärr tror jag svaret är ja på dessa frågor. Där tror jag unga tjejer har det LITE lättare, två tjejer som håller hand kan ju lika gärna vara kompisar som sådana där flator, tjejer kan till och med ge varandra en liten puss utan att någon blir alltför upprörd.

Under denna vecka kommer ganska många HBT-personer från andra delar i vårt avlånga land till vår vackra huvudstad. Hur har de i sina små samhällen? Det kan ju inte vara så lätt att vara enda bögen i bygden. Det finns naturligtvis en orsak att så många HBT-personer flyttar till större städer. Tillgången till presumtiva partners är ju naturligtvis väldigt begränsad på en liten ort, dessutom är jag ganska säker på att fördomarna är större ute i landsbygden. Detta är något jag och mina vänner diskuterat ganska mycket, alltså hur HBT-personer har det utanför storstäderna. Kanske detta är något att diskutera under nästa pride?! Eller kanske HBT bland svenskar från andra kulturer, hur har de det?

Hetero – årets tema under prideveckan. Jag tycker jag att jag är en relativt öppen person utan allt för mycket fördomar mot HBT-personer men inser samtidigt att jag faktiskt har en massa fördomar och förutfattade meningar. Fick en tankeställare för ett tag sedan när jag lyssnade på några från RFSL som berättade om en situation på en akutmottagning – en misshandlad kvinna kommer in till akuten i sällskap med en annan kvinna. Personalen reagerar positivt och tycker det är bra att den misshandlade kvinnan har en väninna med sig och släpper in bägge kvinnorna på behandlingsrummet. Ingen tänker på att ”väninnan” lika gärna kunnat vara kvinnans fru som misshandlat kvinnan - Jag hade reagerat på precis samma sätt.På samma självklara sätt för vi dagligen över en massa ”nedärvda” sanningar om manligt och kvinnligt till våra barn. Så, visst är det ett viktigt tema. Samtidigt har jag fått en mängd reaktioner, både från homo- och heterosexuella om att det kanske finns viktigare saker att diskutera. Många homosexuella jag pratat med känner sig förorättade över att deras ”Svenssonliv” ifrågasätts av andra homosexuella som menar att de förstör ”homokulturen” (vad nu det är?). Jag trodde i min enfald att det var år detta håll vi strävade, alltså att det är ok att två tjejer/killar bor i sitt lilla radhus med volvo, vovve och eventuella barn utan att grannarna reagerar nämnvärt över det. Samtidigt ska det förstås vara ok att vara transa, läderbög eller vad man nu vill.
Tanken är väl att all kärlek är vacker och att vi måste försöka lära oss att acceptera folk som de är oavsett sexuell läggning.

Oavsett nästa års tema menar jag nog att vi ändå nått rätt långt i Sverige. Läste i Svd om att psykologförbundet i USA bestämt sig för att homosexualitet inte kan ”botas” – hurra för dem!!!