Varför slösa skattepengar på en CP-unge?!

Varför slösa skattebetalarnas pengar på en CP-unge som aldrig kommer att dra in några sköna skattekronor till kommunen, ja just så verka Upplands Väsby resonera.

Läste igår i DN om lilla Lucas, fyra år, som är svårt CP-skadad efter en förlossning som gick fel. Lucas kan inte sitta själv, kan inte kommunicera och har jobbigt med andning och slem. Specialistläkare på Karolinska Universitetssjukhuset har bedömt att Lucas kan lära sig kommunicera och ta sig fram med stöd om han får intensiv specialistträning. Lucas föräldrar har sökt en plats på Stadshagens habilitering för att Lucas ska få den hjälp han behöver för att få den livskvalitet han faktiskt kan få med träning.
Problemet är att Upplands Väsby kommun inte har lust att betala de 150 000 kr/termin detta skulle kosta. Kommunen menar att Lucas redan har en skälig levnadsnivå och inte är i behov av denna träning, detta trots expertläkarnas motsatta bedömning!!!!

Jag blir rent ut sagt skitförbannad när jag läser detta! Hur kan man ha en så cynisk syn på ett barn? Visst kostar träningen en slant, men om Lucas genom detta kan få en högre livskvalitet är det väl inget att fundera över. Är dessutom säker på att de är en långsiktig investering med mindre kostnader för sjukvård i Lucas framtida liv, men då är det kanske inte kommunen som måste betala!

Det är ju inte första gången man läser om denna cyniska inställning till barn. Trots expertutlåtanden är många kommuner ovilliga att hjälpa barn med särskilda behov. Föräldrarna är redan i en mycket utsatt situation och orkar många gånger inte ta striden, orkar man kanske det dessutom redan är för sent när man travat igenom alla rättsinstanser. Att flytta och byta till en mer människovänlig kommun är inte alltid så lätt, kanske har man andra barn som rotat sig i skola, kanske man inte har råd……

Ju fler fall jag läser om med barn som blir behandlade på detta inhumana sätt desto mer lutar jag åt att finansieringen av stöd till barn med särskilda behov ska flyttas från kommunal nivå till statlig. Det kan inte vara rimligt att bedömningen av den hjälp dessa barn ska få ska vila på kommunens goda vilja (läs ekonomi!). Har svårt att förstå hur en kommuns handläggare kan ha en rakt motsatt åsikt gentemot expertläkares och att dessutom denna handläggare på detta vis kan frånta en människa den vård han behöver. Tyvärr får man ju en läskig känsla i magen av att det enbart är pengar det handlar om. Att det i detta fall är en liten pojke på fyra år som inte kan göra sin röst hörd gör mig så ledsen, varför ska han nekas den bästa behandling som finns?
Ska vi säga åt de som råkar födas med ett ben att vi inte har råd att köpa en protes, nöj dig med en käpp, ska vi neka cancersjuka vård eftersom de troligen ändå är döda inom sex månader, ska en blind nekas ledarhund? Listan kan ju göras hur lång som helst men tyvärr verkar det vara så att det kommunerna ska stå för när det gäller humanitära insatser allt för ofta styrs av vad plånboken (och möjligtvis den politiska viljan) tycker är rimligt.

Vill vi ha ett samhälle där plånboken styr vilken hjälp vi kan få till våra barn? NEJ, säger jag!!!

Feminist javisst - eller....

Med risk för en rak höger från vissa feminister tänker jag nu tänka högt om ordet feminism.
Vid matbordet idag utmanade min äldste son (18) mig till slagsmål (på skoj) i en fråga jag nu har glömt. Han menade på att jag var feminist och självklart borde ta utmaningen eftersom män och kvinnor ju är jämlika.
Jag har aldrig kallat mig feminist men anser att pojkar och flickor, kvinnor och män ska ha samma möjligheter i livet. Sonens kommentar fick mig att tänka till.
För mig är det självklart att alla människor har lika värde samtidigt är det lika självklart att alla människor inte har samma förutsättningar. En del är ruskigt starka, en del är väldigt intelligenta, en del har konstnärliga begåvningar, en del är praktiskt lagda, en del har fysiska eller mentala handikapp och så vidare. Den sociala miljö vi växer upp i har också en stor roll i hur vi blir som vuxna.

Att jag inte vill kalla mig feminist beror på flera olika orsaker. För det första tycker jag att det FINNS skillnader mellan män och kvinnor och jag tycker det är härligt att de finns. För det andra tycker jag att det har gått inflation i ordet feminism, idag kallar sig varje manlig politiker med självaktning för feminist samtidigt som han tycker det är självklart att hustrun tar hand om hem och barn när han gör karriär – detta skorrar så falskt i mina öron att jag inte vill kalla mig själv feminist. För det tredje gillar jag att vara kvinna, klä mig kvinnligt, sminka mig och få hjälp med att bära tunga saker av starkare män. När jag yttrat dessa åsikter bland vissa feminister har jag fått smällar som heter duga (inte fysiskt men verbalt), men jag vägrar att ha fotriktiga skor och säckiga kläder för att få lov att vara feminist.

Jag anser att vissa feminister drar ordet feminism in absurdum, kvinnor får inte vara kvinnor utan ska likna män. Titta hur det ser ut i chefsvärlden, för att bli accepterade måste många kvinnor aptera en manlig chefsroll till och med i klädstil. Tänk om istället kvinnorna vågade stå upp för sin ledarstil, ställde villkor som gjorde att chefsrollen gick att kombineras med mammarollen och rollen som fru och kompis. En av de få offentliga personer som lyckats med detta var Anna Lindh, en kvinna de flesta beundrade både som ledare och kvinna – tänk på den leende fjärilen som stod bland alla gråa möss, beundrad för sin kunskap men också för sitt mod att stå upp för sin kvinnlighet! Gudrun Schyman är också en kvinna jag beundrar, gillar inte alltid hennes åsikter men beundrar henne för att våga vara kvinna och ledare. Oooops, där blev det två politiker! Är det så att det är något lättare för kvinnliga politiker att ha ett kvinnligt ledarskap eftersom samtliga politiker idag ”måste” vara feminister?! Företagsvärlden har ju i många år, med rätta, blivit anklagade för att ha för få kvinnor i ledande positioner. Så vad kan detta bero på? Jag tycker det är tragiskt men kanske inte så konstigt att ledande (manliga) företagsledare tittar i sin närmaste krets när de söker nya chefer, och där finns inte många kvinnor. Jag tror tyvärr också att det är många kvinnor som tvekar att ta steget till att bli chef, många vill ju faktiskt samtidigt kunna kombinera chefskapet med ett fungerade socialt liv med barn, vänner och familj. Att ställa sådana villkor är inte lika lätt som att begära tjänstebil och hushållsnära tjänster.

För att få fler kvinnliga chefer tror jag att de sociala villkoren måste förändras, man måste kunna: vara mammaledig, sköta läxläsning, gå på skolavslutningar, träna, ha tjejträff, vara hemma utan att behöva läsa e-post, kunna vara ensamstående med/utan barn, kunna ha en fru……. Om inte dessa villkor förändras tror jag att många kvinnor tvekar över ett ledarskap även om de blir erbjudna detta.

För att ta detta tillbaka till sonens kommentar; jag har många gånger funderat över om jag uppfostrat mina barn (två pojkar) annorlunda om jag istället fått flickor. Svaret är JA, hur vågar jag inte svara på men jag tror, trots mina försök, att jag hade behandlat dem annorlunda. Läskigt är det, men trots att vi kommit ganska lång vad gäller jämställdhet i detta land har nog de flesta undermedvetna känslor för hur vi uppfostrar pojkar respektive flickor.

Det vi dock aldrig får glömma är att vi alla är individer med olika förutsättningar OCH att vi har alla samma värde!!!!!!

Asylmottagnngsutredningen - vad håller Billström på med?!

Läste på dagens DN. Debatt i morse om generaldirektör Sören Häggroth som idag ska lämna in Asylmottagningsutredningens betänkande till migrationsminister Tobias Billström. Denna utredning startade i december 2007 och hade till uppdrag att se över mottagandet av asylsökande. Med tanke på detta förstår jag ännu mindre av Billströms utspel den 17 februari i samma tidning. Han visste ju att det snart skulle komma ett betänkande från Asylmottagningsutredningen. Det stärker bara min uppfattning om att Billström är totalt fel person i den position han sitter. Att som Billström flörta med främlingsfientliga grupper samtidigt som han ska vara integrationsminister går för mig inte ihop.

I dagens debattartikel sammanfattas utredningen i fem huvudpunkter och i det stora hela verkar denna utredning vara hyfsat genomtänkt även om det finns en del saker jag vänder mig mot.

I den första punkten föreslås att den asylsökande ska kunna få syssesättning/jobba från dag ett. Jag är helt för att asylsökande ska ha rätt till en vettig sysselsättning. Ingen människa mår bra av att bara gå och vänta. Man måste dock väga in att många asylsökande har traumatiska upplevelser med sig i bagaget. För att dessa ska kunna fungera i samhället och orka vara föräldrar måste de omedelbart få hjälp att bearbeta dessa upplevelser.

I den andra punkten sägs att man under högst fyra veckor ska ordna ett särskilt ankomstboende i form av en vanlig lägenhet. Därefter ska de asylsökande slussas ut ”till en ort där individen har goda möjligheter till sysselsättning och kontakt med det svenska samhället”. Den här punkten gör mig lätt förvirrad för i ena sekunden säger utredaren att det är orealistiskt att förbjuda individer att bosätta sig var de vill och i andra att det självvalda boendet kan få negativa konsekvenser. Jag håller fullkomligt med om att det inte är sunt att det kan bo tre familjer i en trea men det är inte heller sunt att sära släkter på vitt skilda orter om de själva inte vill. Tycker fortfarande att detta i mångt och mycket är en bostadspolitisk fråga, det måste byggas fler hyresrätter där vanligt folk har råd att bo.

I den tredje punkten föreslås att kommunerna ska ansvara för svenskundervisning samt sysselsättning med statligt stöd. Man antyder också att frivilligorganisationer ska hjälpa till.Detta låter väl bra, men då måste man ju också vara medveten om att många små kommuner inte har resurser att ge svenskundervisning eller bara kan ge det i ett språk.Många frivilligorganisationer har redan idag en omfattande verksamhet vad gäller att ta hand om asylsökande. Också i denna fråga ska man vara medveten om att dessa resurser oftast är koncentrerade till våra större städer.

I den fjärde punkten tas frågan om ersättning upp. Man vill koppla ersättningsnivån till boende och sysselsättning. Val av eget boende ska ge minskad ersättning och att välja någon anordnad sysselsättning utöver svenskundervisning ska ge mer i ersättning.Förhoppningsvis kan ekonomisk stimulans vara en morot till att välja ett boende som inte innebär att man flyttar in hos någon släkting. Är övertygad om att de som är i tillräckligt psykiskt god form inget hellre önskar än att ha en vettig sysselsättning.

I den femte punkten säger man att en av de viktigaste frågorna är att minska handläggningstiden.På denna punkt kan jag inte göra annat än att hålla med. Det svenska samhäller gör besparingar och lidandet för den enskilda individen förkortas. En förkortad handläggningstid får naturligtvis inte på något vis gå ut över rättssäkerheten för den asylsökande.

Jag ställer mitt hopp till att regeringen är tillräckligt klok för att lyssna mer på denna utredning än Tobias Billströms inhumana tankar!

Billström och en inhuman invandrarpolitik

Läste i morse DN. Debatt om att den Moderata arbetsgruppen mot utanförskap och segregation med Tobias Billström i spetsen nu ska lämna in en slutrapport och blev både arg och ledsen.

Hela debattartikeln genomsyras enligt min mening av en fruktansvärd människosyn. Billström vill inte ha en massa outbildade människor från kulturer han inte förstår till vårt vackra land. Han verkar se en potentiell brottsling i varje asylsökande. Möjligtvis kan han tänka sig att låta några högutbildade människor som redan fixat jobb och bostad, eller kanske en och annan forskare att komma till Sverige. Helst skall förstås dessa människor inte komma från någon allt för konstig kultur.

Ingen kan försöka inbilla mig att de som söker asyl i Sverige har flytt från sina hemländer utan stor vånda. De har lämnat vänner, släktingar och ägodelar bakom sig. De har flytt från krig och trakasserier. De har ingen aning om de någonsin kan återvända och kanske aldrig kan ta reda på vad som har hänt med vännerna som blivit kvar. Många av dessa människor är svårt traumatiserade och har stora svarta hål i själen.Sverige är ett förhållandevis rikt land med gott om plats. Jag anser att måste försöka hjälpa så många som möjligt som flytt från sina hemländer. Självklart kommer det att finnas en och annan som inte har tillräckligt starka skäl att få stanna. Både för de som får stanna och för de som måste återvända är det oerhört viktigt att asylprocessen går fort, inte mer än högst tre månader i normalfallet enligt mig. Det är för dessa redan plågade människor en enorm anspänning att gå och vänta på ett besked. Att behöva vänta mer än ett år är totalt oacceptabelt, då har barnen redan hunnit knyta kontakter och börjat rota sig så smått.

Att vi ska lära dessa människor både svenska språket, svenska lagar och svenska seder är en självklarhet. Håller med om att ”Svenska för invandrare” har misslyckats i allt för många fall, men det är väl knappast flyktingarnas fel. Undervisningen måste naturligtvis anpassas efter individens tidigare kunskaper, det är ju inte så konstruktivt att ha en välutbildad läkare i samma klass som en outbildad kassörska. Man måste också tänka på dessa människors bakgrund och kultur, kanske man kan tänka sig rena kvinno-/mans-klasser, där man då också mer öppet kan diskutera vår syn på kvinnor och t ex barnuppfostran.

Att våra flyktingar söker sig till platser där andra från samma land bor är högst mänskligt. När vi svenskar flyttar utomlands (då för det mesta frivilligt) söker vi oss också till våra landsmän, i Spanien finns det flera stora svenskkolonier där allt för många inte ens har orkat lära sig spanska och där barnen går i skandinaviska skolor. Aldrig blir våra svenska traditioner så viktiga som när vi bor utomlands. Detta är ett mänskligt beteende, vi vill ha trygghet och gemenskap. Vi kan därför inte fördöma de flyktingar som kommer hit och som också söker sig till platser där deras landsmän bor och värnar om sina traditioner. För att ordna ett vettigt boende åt dessa människor måste det finnas hyreslägenheter, även om de skulle vilja flytta från t ex Bergsjön har de inga möjligheter att få lån till att köpa en bostadsrätt i ett område med fler svenskar. Därför måste det finnas en politisk vilja att bygga fler hyresrätter.

Innehållet i denna Moderata rapport skrämmer mig! Var finns ens en gnutta av en humanitär människosyn? Vill vi verkligen ha denna hårda attityd mot redan svårt skadade människor?
JAG vill det INTE!