Feminist javisst - eller....

Med risk för en rak höger från vissa feminister tänker jag nu tänka högt om ordet feminism.
Vid matbordet idag utmanade min äldste son (18) mig till slagsmål (på skoj) i en fråga jag nu har glömt. Han menade på att jag var feminist och självklart borde ta utmaningen eftersom män och kvinnor ju är jämlika.
Jag har aldrig kallat mig feminist men anser att pojkar och flickor, kvinnor och män ska ha samma möjligheter i livet. Sonens kommentar fick mig att tänka till.
För mig är det självklart att alla människor har lika värde samtidigt är det lika självklart att alla människor inte har samma förutsättningar. En del är ruskigt starka, en del är väldigt intelligenta, en del har konstnärliga begåvningar, en del är praktiskt lagda, en del har fysiska eller mentala handikapp och så vidare. Den sociala miljö vi växer upp i har också en stor roll i hur vi blir som vuxna.

Att jag inte vill kalla mig feminist beror på flera olika orsaker. För det första tycker jag att det FINNS skillnader mellan män och kvinnor och jag tycker det är härligt att de finns. För det andra tycker jag att det har gått inflation i ordet feminism, idag kallar sig varje manlig politiker med självaktning för feminist samtidigt som han tycker det är självklart att hustrun tar hand om hem och barn när han gör karriär – detta skorrar så falskt i mina öron att jag inte vill kalla mig själv feminist. För det tredje gillar jag att vara kvinna, klä mig kvinnligt, sminka mig och få hjälp med att bära tunga saker av starkare män. När jag yttrat dessa åsikter bland vissa feminister har jag fått smällar som heter duga (inte fysiskt men verbalt), men jag vägrar att ha fotriktiga skor och säckiga kläder för att få lov att vara feminist.

Jag anser att vissa feminister drar ordet feminism in absurdum, kvinnor får inte vara kvinnor utan ska likna män. Titta hur det ser ut i chefsvärlden, för att bli accepterade måste många kvinnor aptera en manlig chefsroll till och med i klädstil. Tänk om istället kvinnorna vågade stå upp för sin ledarstil, ställde villkor som gjorde att chefsrollen gick att kombineras med mammarollen och rollen som fru och kompis. En av de få offentliga personer som lyckats med detta var Anna Lindh, en kvinna de flesta beundrade både som ledare och kvinna – tänk på den leende fjärilen som stod bland alla gråa möss, beundrad för sin kunskap men också för sitt mod att stå upp för sin kvinnlighet! Gudrun Schyman är också en kvinna jag beundrar, gillar inte alltid hennes åsikter men beundrar henne för att våga vara kvinna och ledare. Oooops, där blev det två politiker! Är det så att det är något lättare för kvinnliga politiker att ha ett kvinnligt ledarskap eftersom samtliga politiker idag ”måste” vara feminister?! Företagsvärlden har ju i många år, med rätta, blivit anklagade för att ha för få kvinnor i ledande positioner. Så vad kan detta bero på? Jag tycker det är tragiskt men kanske inte så konstigt att ledande (manliga) företagsledare tittar i sin närmaste krets när de söker nya chefer, och där finns inte många kvinnor. Jag tror tyvärr också att det är många kvinnor som tvekar att ta steget till att bli chef, många vill ju faktiskt samtidigt kunna kombinera chefskapet med ett fungerade socialt liv med barn, vänner och familj. Att ställa sådana villkor är inte lika lätt som att begära tjänstebil och hushållsnära tjänster.

För att få fler kvinnliga chefer tror jag att de sociala villkoren måste förändras, man måste kunna: vara mammaledig, sköta läxläsning, gå på skolavslutningar, träna, ha tjejträff, vara hemma utan att behöva läsa e-post, kunna vara ensamstående med/utan barn, kunna ha en fru……. Om inte dessa villkor förändras tror jag att många kvinnor tvekar över ett ledarskap även om de blir erbjudna detta.

För att ta detta tillbaka till sonens kommentar; jag har många gånger funderat över om jag uppfostrat mina barn (två pojkar) annorlunda om jag istället fått flickor. Svaret är JA, hur vågar jag inte svara på men jag tror, trots mina försök, att jag hade behandlat dem annorlunda. Läskigt är det, men trots att vi kommit ganska lång vad gäller jämställdhet i detta land har nog de flesta undermedvetna känslor för hur vi uppfostrar pojkar respektive flickor.

Det vi dock aldrig får glömma är att vi alla är individer med olika förutsättningar OCH att vi har alla samma värde!!!!!!