Det är oerhört plågsamt att läsa Maciej Zarembas artiklar om vuxenmobbing. Samtidigt känns det på något underligt vis lite skönt, det är inte jag och mina arbetskamrater som är galna, det är chefen som är problemet.
Jag arbetar på en arbetsplats som borde sprudla av kreativitet och glädje. Vi arbetar med människor och är i grunden oerhört stolta över vår arbetsplats. Tyvärr har många glada skratt och busiga upptåg som fanns för några år sedan idag förbytts mot ilska, trötthet och uppgivenhet. Alla dessa negativa känslor leder till huvudvärk, magont och sömnsvårigheter.
Varför blev det så här? Lite problem och gnabb har väl alltid funnits men alltid övervägts av glada skratt och god gemenskap. För några år sedan fick vi en ny (högsta) chef som verkade både positiv och drivande. Sakta men säkert har det positiva förbytts till kontrollbehov, bortstötning av personer med avvikande åsikt, självhävdelse, subtila anmärkningar för att förminska människor....
Vår arbetsplats består av välutbildade, starka, arbetsvilliga och välartikulerade människor, hur kommer det sig att många av oss blivit tysta och rädda? Från början var det nog så att många som drabbats av denna chef tyckte att det var lite skamligt att berätta om vad som hände och att man var ute i ”kylan”, det var inte heller lätt att egentligen veta vad man drabbats av (det hade varit enklare om chefen ställt sig i korridore och skrikit). Med tillräckligt många ”förminskade” människor blev det sedan för denna chef ännu lättare att driva sin despotiska linje. Samtidigt såg chefen till att få chefer under sig som inte vågar annat än att följa den linjen som utstakas, inga beslut fattas utan att först godkännas av chef nr 1. Med små och subtila medel undan för undan berövas människor all självrespekt, tills de tror att de förtjänat detta.
Tack vare att vi ändå är ett ”bra gäng” som ändå kom ihåg hur kul vi haft tillsammans samt att de flesta av oss inte står ut med att se våra arbetskamrater bli illa behandlade, har vi som är fackligt engagerade och skyddsombud drivit på för att få till en förändring under snart ett år. Vårt problem är att över denna chef endast finns en styrelse och det ligger i sakens natur att personer som sitter i en styrelse inte har inblick i den dagliga verksamheten. Vi har ägnat oceaner av tid och energi till att få chef nr 1 och dennes underchefer att inse att det måste till en förändring om vår arbetsplats ska överleva. Parallelt har vi försökt få styrelsen att se och förstå vår situation. Lätt är det inte, små, små steg i taget tar vi, men tittar man i backspegeln har vi nog tagit ett stort kliv framåt. Problemet är att vi som är drivande börjar bli totalt slutkörda, dessutom har vi fortfarande arbetskamrater som mår fruktansvärt dåligt!
Maciej Zarembas senaste artikel ”Fritt fram i Sverige. Men brottsligt i Frankrike” innehåller en intevju med Elisabeth Bukspan, Frankrikes riksrevisor, som fastnade alldeles särskilt hos mig. Hon vill varna för att uppfatta mobbningen i termer av en konflikt som spårat ur. ”Vid konflikt bör man medla, eller hur.” Men här kan medling göra skada, ”eftersom mobbaren i regel är en manipulatör, som vet att lägga sina ord, medan hans offer redan är ur balans. Någon försöker krossa en människa – vad finns det att förhandla om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar