Hur kommer det sig att det år 2011 finns människor som fortfarande inte vågar kliva ur garderoben?! Till och med i vår vackra huvudstad finns det homosexuella som inte öppet vågar visa att de tänder på andra män/kvinnor och nu pratar jag inte om femtonåringar utan människor som passerat 25. Det måste ju vara så mörkt, trångt och instängt i den där garderoben så VARFÖR vågar de inte öppna dörren?Jag har stött och blött den här frågan i timmar med en kär vän som själv är bög och som högst personligt kommit väldigt nära denna fråga.
I en liten håla där inga kända homosexuella finns, ja, där kan jag förstå att det inte känns helt bekvämt att kliva ut. Men i vår huvudstad?! VAD är man rädd för? Har man religiösa föräldrar som anser att homosexualitet är något sjukt och förhatligt, har man homofobiska vänner eller tror man att världen kommer att se en helt annan person än den de såg igår???
Jag tror ytterst få föräldrar förskjuter sitt barn även om ens tro fördömer homosexualitet och gör de det, ja, då kanske de inte är de föräldrar som förtjänar personens respekt! Har man vänner som sviker för att man blir förälskad i någon av samma kön, ja, då är de faktiskt inte värdiga att kallas vänner!
Hur jag och min gode vän än vänder och vrider på denna fråga kan ingen av oss förstå! VARFÖR väljer man att förneka vem man är? Livet måste ju så begränsat när man måste ljuga och smyga på grund av en rädsla som högst sannolikt är ogrundad!
Att leva livet i en mörk trång garderob, att inte ens våga glänta på dörren för sina närmaste vänner, att ständigt vara rädd för att världen får VETA den mörka, farliga hemligheten, DET livet är ju bara tragiskt.
Känner bara en stor, stor sorg över att unga människor inte vågar leva som öppet homosexuella i Stockholm år 2011!!!!
