Att skiljas främjar barnen

Ursäkta, men blev så in i helvete provocerad av Charlie Weimers (KD) artikel angående skilsmässor i SvD idag!!! ”Boken ”Happy, happy” är inte bara en tramsig hyllning av skilsmässan som fenomen och en verklighetsbeskrivning få skulle skriva under på. Den är också ett recept för ett svagare samhälle", skriver han. Jag har inte läst boken och visst är det möjligt att den vänder sig till föräldrar med hyfsade inkomster som efter en skilsmässa kan använda barnfri tid till nöjen, arbete och självförverkligande. Men vad är i så fall fel med det?!

Charlie menar på att när man gifter sig och bildar familj gör man det med intentionen att man ska leva lyckliga tillsammans resten av livet. Ja, självklart är det så! Men alla vet ju också att det kanske inte blir så.

Jag tror inte att det är många som skiljer sig utan stora våndor. Självklart är man orolig över hur barnen ska påverkas, hur man ska få tag i ett vettigt boende, hur ekonomin påverkas, hur man ska kunna ha ett vuxet förhållningssätt till sitt ex (barnen har man ju ihop för evigt). Nej, att skiljas är inget lätt beslut, men ibland finns ingen återvändo.

Charlie skriver ”Skilsmässornas negativa konsekvenser visar sig enligt forskningen i att barn med skilda föräldrar har lägre betyg i skolan, är mindre benägna att gå vidare till högre utbildningar, har en lägre grad av psykiskt välbefinnande, och har större sannolikhet att i vuxen ålder uppleva att den egna familjen splittras, än barn vars föräldrar har hållit ihop. Vidare kan familjesplittringar skapa ojämlika livschanser i barns liv och orsaka en press på välfärdsstater som ursprungligen byggdes upp utifrån en premiss om familjestabilitet.” JAG undrar då lite stillsamt, finns det någon forskning som visar hur barnen mår i en familj där kärleken tagit slut?!

Det är klart att en skilsmässa påverkar barnen, alla barn vill självklart ha både mamma och pappa i samma hem. Visst kan barnen uppleva en jobbig period under och efter själva skilsmässan, men det är upp till föräldrarna att förhålla sig vuxet och visa att det kommer att bli bra! Gör man det tror jag den eventuellt negativa påverkan på barnen blir obetydlig.

Vilken effekt får det på barnen att leva med en mamma och pappa som inte längre älskar varandra?! Vilka signaler ges dessa barn med föräldrar som kanske aldrig kramas och pussas, som om de inte bråkar, artigt konverserar med varandra, föräldrar som inte skrattar och busar med varandra, föräldrar som lever parallella liv, föräldrar som pratar genom barnen, föräldrar som lever genom barnen….

Visst kan det bli en ekonomisk chock att skilja sig, kanske kan man inte ge sina barn alla SAKER de önskar sig, men kärlek kostar ingenting och genom att visa kärlek, få möjlighet att återigen uppleva kärlek ger man sina barn en möjlighet att själva leva i lyckliga förhållanden. En lycklig förälder orkar ge så mycket mer till sitt barn än en olycklig!

Leva själv är bättre än att leva ensam i tvåsamhet – för alla!!!!

DN

Officiellt barnlös!

Idag fyller minstingen 18 år vilket innebär att jag officiellt inte har några BARN längre. Nu har jag två ungdomar. För mig är de förstås alltid mina barn, även den dag de fyller 50 (hjäälp!), men nu räknas faktiskt bägge mina söner som vuxna. Jag har förstått av alla kommentarer att jag borde känna någon slags sorg över detta. Jag har försökt känna efter, men jag känner nog mest glädje och hopp över att de små liven blivit vuxna. Tycker det känns rätt skönt att inom överskådlig framtid få hjälpa till med flyttlassen från mor. Jag hoppas att jag givit mina söner tillräckligt med verktyg för att på ett värdigt sätt ge sig ut i vuxenvärlden. Självklart kommer de snubbla och göra sig illa några gånger under resans gång, lika självklart kommer jag göra mitt bästa för att trösta och blåsa bort det onda. För att bli vuxen på riktigt måste man få några skrapsår på vägen. Att fullständigt egoistiskt kunna få några år att frossa i MITT liv, ja, det känns faktiskt lockande! Det finns egentligen bara ETT aber, VAR ska de bo!!! JAG är tyvärr inte gjord av pengar och kommer aldrig (vilket jag heller inte tycker är vettigt!) att kunna köpa en bostad åt mina barn. Idag är ju nästan alla hyresrätter omvandlade till bostadsrätter. En tvåa i Hammarby sjöstad för 8000 i månaden….hmmm, vilken nyutflugen ungdom har råd med det…..?!

God Jul????

Har alltid lite svårt att få till den där ”rätta” lyckliga julekänslan så här några dagar inför JULAFTON, då alla ska vara lyckliga och glada. Det är bara det att alla definitivt INTE kommer att vara lyckliga och glada på julafton.

Jag stressar omkring och försöker få till fina julklappar till alla som ska ha – MEN vet att många barn även i år kommer att sitta med tårar i ögonen för att tomten inte hade råd i år heller. Barn som sedan måste hitta på vad de fått i julklapp första skoldagen.

Jag tycker inte om julmat, men handlar pliktskyldigast det som SKA finnas på julbordet – MEN vet samtidigt att barn svälter, vet att många barn i Sverige aldrig kommer att få uppleva ett överdådigt julbord eftersom föräldrarnas pengar bara räcker till gröten.

Jag svär över att behöva stå i kilometerlånga köer på systembolaget – MEN vet att många barn inget annat önskar att pappa skulle tröttna i kön och lägga ifrån sig spriten. Barn som fasar över alla högtider, i bästa fall blir farsan full så snabbt att han somnar snabbt, i värsta fall blir arg och misshandlar mamma – igen…

Jag byltar på mig massor av kläder men fryser ändå – MEN möter en äldre man som försöker SOVA UTE i denna kyla. Möter en ung vilsen flicka i allt för tunna kläder, kanske utslängd av föräldrarna – var ska hon sova i natt?

Jag har barn vars föräldrar är skilda men fortfarande på ”speaking terms” – MEN vet att många barn har ont i magen eftersom de inte vet om även denna jul ska börja och sluta med bråk och skrik.

JULEN ska vara BARNENS högtid! Får varje år ont i magen av att veta att så många barn far illa denna högtid. Vill att Jesus, Gud, Allah, Krishna, tomten och alla vuxna tänker till en gång till – strunta i allt annat och se till att barnen får en fin jul. Det behöver inte kosta så mycket i pengar men en hel massa KÄRLEK!

Det gåtfulla folket

De skrattar och skriker av glädje. De bygger sandslott och gungar, de rider på farliga hästar och klättrar upp på höga berg. De som är något större testar cykeln i den läskiga backen mot parkeringen eller studsar bollen mot fotbollsplanen.Ibland bryts skratten av förtvivlan och gråt, någon har trillat på cykeln eller fått sand i ögat. De vuxna skrattar, byter errfarenheter och tröstar.

När mörkret faller och de små utmattade drömmer om nya äventyr i sina små sängar smyger de yngre tonårsflickorna fram. De sätter sig generat på gungorna och pratar om livet, om killar och om den dummaste läraren i plugget.

Jag hoppas evigt att vilde Bill kommer att få den hjälp han behöver när han börjar skolan. Vilde Bill har tur, han har en stark mamma med ADHD som kommer att kräva att vilde Bill får den hjälp och det stöd hon INTE fick. Vilde Bills kompis nedsatt syn – hoppas hans förälrar har rår med nya glasögon varje termin.

Karin, en av tjejerna som gungar skär sig och har ätstörningar. Inte så många vet, men för ett år sedan kom hennes älskade morbror hem och tog på henne på ett sätt hon mår dåligt av. Betygen dalar och hon känner sig ENSAM.

BARN, barn som har det svårt, barn som nyss kommit till Sverige, barn som är sjuka, barn till föräldrar som inte mår bra, barn som är högpresterande – ALLA är barn och ALLA förtjänar den bästa förskolan, skolan, högskolan OCH ALLa förtjänar en en adra och en tedje chans i livet.

Barnen på min gård har det ganska bra, de flesta har starka föräldrar som vet vad de kan kräva av samhället. Bara några hundra meter från min gård bor det barn som växer upp i en helt annan verklighet, barn som upplevt krig, barn som har föräldrar som inte orkar lära sig svenska, barn som måste ljuga för de inte har råd att vara med sina kompisar på klassresan....

Jag önskar att alla barn har föräldrar orkar se de barn som inte har samma möjligheter som de egna, jag önskar att alla föäldrar vill att ALLA barn ska få utvecklas i den takt och med det stöd som passar just det enskilda barnet.

Vill vi ha ett rättvist och jämlikt samhälle måste vi ändra färdriktning NU!!!!!

Rapport från blåkulla

Vad vi pysslar med på den årliga festen på blåkulla är superhemligt. Jag har dock fått lov att yppa lite från årets fest.

För er som inte är häxor och därför av naturliga skäl inte varit på blåkulla vill jag börja med att kort berätta om denna årliga festival. På skärtorsdagens kväll tar alla häxor som har möjlighet sin kvast och beger sig till blåkulla. Häxor är i alla kulörer och storlekar träffas och diskuterar viktiga frågor. De flesta häxor har av naturliga skäl passerat 30-strecket eftersom det krävs en del livserfarenhet för att kvalificera som häxa. Det finns (tyvärr) en del yngre häxor som, oftast av tråkiga skäl, kvalificerat sig till häxa. Vi äter och dricker gott, fnittrar och har kul ihop. Vår främsta uppgift är dock att diskutera aktuella samhällsfrågor ur ett häxperspektiv.

Häxor kommer från alla samhällsklasser och har olika erfarenheter och ursprung. Debatterna kan därför bli mycket livliga och heta. Vi blir aldrig osams på ett negativt sätt utan försöker alltid respektera varandras åsikter och oftast kommer vi fram till konstruktiva lösningar och förslag.

Årets ämne var jämndställdhet, jämlikhet och barn. Klart vi vill vara jämndställda, är vi det – nej inte än. Likadant är det med jämlikheten, anses alla människor ha lika värde – nej inte än. Kvinnor tar fortfarande betydligt större ansvar för hem och barn än män. Kvinnor får fortfarande inte möjlighet att nå de högsta positionerna i samhället lika lätt som män. En trollformel eller häxbrygd som fixar detta vinner pris till nästa års möte.

Häxor gillar män och på årets möte kom vi överens om att vi kan tillåta trollkarlar på nästa års möte om de under året bevisat att de är jämndställda och är för jämlikhet – ett unikt beslut!

Häxor och barn. En del häxor väljer av egen fri vilja att inte skaffa barn. Det är vår absoluta åsikt att dessa häxor ska respekteras för sitt beslut och inte ifrågasättas som kvinnor. Andra häxor vill leva tillsammans med en annan kvinna och skaffa barn. Vi beslutade att alla kvinnor, oavsett sexuell läggning ska ha samma rätt att försöka få barn (vad gäller adoption kom vi överens om att på alla sätt försöka påverka alla länder att se att kärleken är störst!).

Debatterna var heta och på grund av politiska och kulturella skillnader var vi inte alltid helt eniga.

En sak var dock samtliga häxor eniga om. Barnens rättigheter väger alltid tyngst. I alla typer av konflikter måste vi värna barnen. När vi bygger hus, när vi planerar biståndsmål, när vi tittar miljön, när vi tittar på morgondagens kollektivtrafik, när omsorgen om våra gamla planeras måste vi tänka på barnen. Barnen är vårat nu och våran framtid!

Livets guldkant

Mina härliga underbara skitjobbiga söner och mina härliga knasiga snygga tjejkompisar är mitt livs guld. Sönerna ger mig gråa hår och glada skratt, tjejerna ger mig skrattrynkor och fniss.

Mina underbara älskade barn har på något för mig obegripligt sätt blivit stora (16 och 18), de är curlade som bara den och jag jobbar stenhårt på att sakta fila av navelsträngen. Vill ju få två kloka, jämställda, artiga och självständiga unga herrar som kan flytta hemifrån inom rimlig tid. Samtidigt som jag ser fram emot den dag jag gråtande vinkar av den sista får jag panik! Vart tog tiden vägen, har jag gett dem tillräckligt med kärlek och kunskap?

Brudarna, tjejerna (eller tanterna som änglarna kärleksfullt säger) ger mig guldkant på tillvaron. Vi tränar ihop och inser i duschen att vi har tyngdkraften emot oss. Vi fnittrar hysteriskt åt ingenting utan att bry oss om att folk stirrar. Vi gråter tillsammans och tröstar varandra. Vi spanar snygga killar, som minskar oroväckande i antal (i vilket fall i passande ålder). Vi har hetsiga diskussioner men skiljs alltid som vänner. Tack för att ni alltid finns där!

Jag är så glad och tacksam för att jag har mina barn och mina vänner!

Vårdnadsbidraget är inte bara en kvinnofälla utan främst en barnfälla

Kristdemokraternas hjärtefråga, vårdnadsbidraget är en riktig barnfälla. I dagens DN finns en artikel som behandlar vårdnadsbidraget. Det har visat sig att de flesta som utnyttjar vårdnadsbidraget bor i invandrartäta områden. Inte så konstigt eftersom många invandrare av tradition tycker att mamman ska vara hemma med sina barn. Dessutom blir bidraget ofta en extra bonus eftersom man ändå som mamma av tradition ”ska” vara hemma. Många av dessa kvinnor saknar jobb och har låg utbildning. Istället för att lära sig svenska,och utbilda sig för att sedan kunna få ett jobb väljer de att stanna hemma med sina barn och hamnar därmed utanför det svenska samhället (fattiga). Visst är det OK att låta barnen stanna hemma tills de är kanske två år men många låter man även de äldre syskonen stanna hemma. Detta kan leda till att barnen kommer till förskoleklass utan att ha någon svenska i ryggsäcken.

Kristdemokraterna hävdar att man vill ha ett vårdnadsbidrag för barnens skull. De tycks tro att barnen blir bättre vuxna om de får stanna hemma till de börjar skolan. Jag vill hävda motsatsen. Barn behöver stimulans och sociala kontakter både med andra barn och andra vuxna utöver föräldrar. Idag går nästan alla barn i förskola vilket gör att det blir väldigt svårt att få till möten med andra barn. Personalen i förskolan är dessutom duktiga pedagoger och har kunskap om hur man stimulerar barn till att inhämta ny kunskap vilket oftast hemmavarnde mammor (ja det finns pappor också) inte har.

För barn till föräldrar som inte har svenska som första språk är det ännu viktigare att gå i en förskola. På förskolan får de chans att träna svenska, lära sig svenska traditioner och få en inblick i vårt samhälle. Man gör dessa barn en stor otjänst om de måste komma som sexåringar till skolan utan att ha fått träna svenska, visst lär sig barn snabbt men om de redan har ett språk kommer de förstås mycket lättare in i skolans underbara kunskapskalas. Risken är stor att de måste ägna så mycket tid att lära sig läsa, skriva och uttrycka sig på svenska att de tappar inlärningen. Hamnar barnen efter kommer en rad andra problem som ett brev på posten.

För barnens skull tycker jag att vårdnadsbidraget skall slopas. Jag och min dåvarande man var hemma med barnen till de var 1,5 år vilket jag tyckte var skönt. Då kunde de göra sig någotsånär förstådda verbalt och började längta efter kompisar och nya vyer. Jag ser gärna att man genom föräldraförsäkringen kan vara hemma till barnen blir 1,5 år och skulle nästan vilja lagstadga att alla barn över 2 år MÅSTE gå på förskola.


DN

Barnkalas i FN

Så firar barnkonventionen 20 år. Skönt att man bor i Sverige så man vet att våra barn har det bra. Eller, har alla barn det bra i Sverige? Jag känner en stor skam när jag tänker på hur vissa barn har det i vårt land! Hur kan vi tillåta att inte alla barn får gå i skola eller har rätt till sjukvård? De papperslösa barnen har inte dessa grundläggande rättigheter. Hur behandlar vi de ensamkommande flyktingbarnen? Barn som med fara för sina egna liv flytt från krig och förtryck, barn som sett sina föräldrar dö eller slängas i fängelse för sina åsikter, barn som kanske inte fått gå i skola på många år, barn med stora svarta hål i själen. Dessa barn förvägras trygghet genom att många kommuner inte vill ta hand om dem. Vi utvisar vissa av dessa barn till otrygghet och hemlöshet.

Våra egna små blonda och blåögda barn, de har det väl i alla fall bra, eller….. Hur behandlar vi barn med neuropsykiatriska problem? För att de ska få någon som helst hjälp i skolan måste de få en diagnos, vilket kan ta flera år att få. Under tiden räknas bara dessa barn som jobbiga och stökiga. När de väl fått en diagnos är det skolan som bestämmer vilken hjälp de ska få och eftersom det är skolan som betalar kan den hjälpen vara högst varierande. Barn som lever i trasiga, kanske missbrukande familjer, vilken hjälp får de?

Jämför vi med världen har lever naturligtvis våra barn i paradiset. I många länder förekommer fortfarande barnarbete under slavliknande förhållanden, barn utnyttjas som soldater, barn dör i krig, barn kidnappas och använd i sexindustrin och unga flickor könsstympas.Varje MINUT dör ett barn i AIDS samtidigt förlorar fyra barn en förälder i sjukdomen. Varje dag dör, enligt Unicef, 24000 barn i sjukdomar som lunginflammation, mässling och diarré – helt i onödan. Enkla saker som vaccin, rent vatten och näringsrik mat skulle rädda dem. Miljoner barn riskerar att dö av undernäring.

Det positiva är att utvecklingen i världen verkar gå åt rätt håll

Läste idag om att FN:s barnfond Unicef meddelar att Somalia "i princip" har beslutat sig för att ratificera FN:s konvention om barnets rättigheter. Om det sker blir USA ensamt i världen om att ännu inte förbinda sig att skydda barn under 18 år från våld, exploatering, diskriminering och vanvård.

Tidigare om detta: barnsoldater barnkonventionen

Idott och hälsa - en vettig reflektion av Stockholms idrottsborgarråd

Blev riktigt glad när jag idag läste DN. Debatt. Kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) tar ton i frågan om ungdomars rätt till lustfylld fysisk aktivitet.
Madeleine Sjöstedt säger bl a: ”En grundsten i idrottspolitiken är det så kallade folkhälsomålet som ska uppmuntra barn och ungdomar till motion och idrott. Men politiken har misslyckats. I Stockholm är 30 procent av mellanstadiebarnen fysiskt inaktiva. I högstadiet är det 40 procent och i gymnasiet hela 50 procent.
1989 var 8,9 procent av sjuåringarna överviktiga, i dag är det 22 procent. Alla siffror är dessutom sämre för flickor.

Riksidrottsförbundet har fått alla pengarna och hela ansvaret för att förverkliga politikens mål. Dessutom är det Riksidrottsförbundet som själv bestämmer vilka verksamheter som räknas som idrott, och därmed vilka organisationer som kan få del av det statliga anslaget.

Skolans undervisning i ämnet idrott och hälsa är också ett viktigt verktyg för bättre folkhälsa. Ämnesbeskrivningarna är tydliga med att undervisningen ska syfta till att eleverna utvecklar fysisk och social förmåga, kunskap om vad som krävs för bra hälsa, egna motionsrutiner och att eleverna ska röra på sig under skoldagen etcetera”

Detta är för mig en oerhört viktig fråga. Om vi inte får barnen att inse att det är roligt och lustfyllt att röra på sig kommer ohälsan med övervikt och andra följdsjukdomar orsakade av ett stillasittande liv som ett brev på posten.

Jag skulle gärna se att vi slopade betyg i ämnet idrott och hälsa så att lärarna kunde ägna fokus på att visa eleverna olika sätt att röra sig. Man borde få testa på så mycket mer än basket, redskapsgymnastik och friidrott i skolan. Det viktiga måste vara att alla ska hitta någon form av rörelse som känns lustfylld. Dans i olika former, kampsporter, klättring, styrketräning, vattengympa eller ridning, det finns mängder av saker man kan göra för att röra på sig. Skolans idrottstimmar är fortfarande baserade på prestation, barnen bedöms efter hur snabba de är, hur långt de kan hoppa eller hur många mål de gör. Ingen talar om att fysisk aktivitet ska vara kul!

Sveriges föreningsliv är fantastiskt, vi har en mängd idrotter där våra barn kan delta. Det som oroar mig är att elitsatsningarna kryper ner i åldrarna. Idag kan man bli petad från laget som elvaåring för att man inte är tillräckligt bra. Detta har pågått ett antal år och det skrämmer mig. Alla barn utvecklas olika och det är inte säkert att Anders som är så duktig idag även är det om fem år, lika lite vet vi vad som hade hänt om Peter, som blev petad, fått vara med några år till. Dessutom blir det oerhört svårt att byta aktivitet om man inte vid tolv års ålder hittat ”sin” idrott. Jag tror det är oerhört farligt att lägga så stor vikt vid tävlandet vid så unga åldrar. Alla barn tycker inte om själva tävlingsmomentet men älskar träningen.

Vi får inte heller glömma att barnens idrott kostar pengar – alla har inte råd att låta sina barn utöva en idrott. Alla mäktar inte heller med det engagemang som krävs med barn som är aktiva i en idrottsklubb. Därför är skolidrotten extra viktig!

Tidigare bloggat om detta

Älskade underbara

I onsdagsmorse vaknade jag som vanligt 05.50, som vanligt var dock inte uppstigandet ur sängen. När jag som vanligt försökte resa mig för om möjligt krossa djävulsmaskinen som för oväsen skrek min rygg högljutt av smärta. Fick långsamt rulla ur sängen. RYGGSKOTT!! Har hört talas om men aldrig upplevt. Eftersom jag lever efter devisen ”så länge du kan röra på dig är du inte död och kan med andra ord jobba” hasade, just HASASDE, jag mig till arbetet.

Jag är så lyckligt lottad att jag har underbara omtänksamma arbetskamrater så jag möts av både goda råd och omtanke när jag långsamt hasar fram i korridoren. Har dessutom den stora lyckan att ha en kollega/kamrat som är naprapat, denna underbara varelse sträcker och drar i mig och vips är det lite bättre.

Hemkommen ser mina älskade ungar att mamma har ont ”på riktigt”. De underbara älskade ungarna erbjuder sig då att handla det tunga, ja faktiskt allt om jag vill, till morgondagens middag. Får hålla tillbaka tårar av glädje för att kunna tacka ja, mina härliga ungar som kan reta mig till vansinne ställer upp för mig i nöd!

Älskade underbara ungar och vänner, älskar er!

Barn måste få kosta!

Idag skriver DN igen om fallet med Fredrik som har både ADHD och Autism. Fredrik är 13 år och har gått i Solbergaskolan i Älvsjö där han blivit mobbad och inte fått tillräckligt stöd för att klara av skolarbetet. Under en tid fick han gå på S:t Örjan i en liten klass med specialutbildade lärare, där trivdes Fredrik och skolarbetet fungerade mycket bättre. Tyvärr har rektorn i Solbergaskolan, Ann-Katrin Averstedt, beslutat att Fredrik inte få gå kvar på S:t Örjan utan ska flytta tillbaka till Solbergaskolan. Detta beslut har fått Fredrik att må mycket dåligt och han har istället inte varit i skolan alls på väldigt lång tid.

Jag har skrivit om detta förut och hoppades i min enfald att det skulle ha löst sig för Fredrik och hans familj. Nu hotas istället familjen med böter om de inte ser till att Fredrik börjar i en skola han mår dåligt av. Att Ann-Katrin Averstad vill tvinga tillbaka Fredrik trots att specialister dömt ut den möjligheten och att Fredrik uppenbart mår dåligt där beror förstås på att hon inte vill betala för Fredriks plats på S:t Örjan.

Rektor Ann-Katrin Averstad har jag själv haft med att göra när hon var rektor för en annan skola i Älvsjö, Sjöängsskolan, där mina barn då gick. Även då stormade det runt henne och både föräldrar och personal var otroligt upprörda över hennes sätt att leda en skola. Enligt min åsikt saknar hon all känsla för vad som fungerar bra för både barnen och personalen, det är enbart plånboken som styr. Hade hon fått fortsätta på Sjöängsskolan är jag helt säker på att hon lyckats rasera en väl fungerande skola där jag alltid upplevt att man försökt ordna stöd för de barn som behöver genom att personalen slutat (vilket hände) och föräldrarna plockat bort barnen från skolan.

Solbergaskolan hade under många år ganska dåligt rykte men lyckades ta sig upp och bli en ganska bra skola. Om rektor Averstad får fortsätta sitt diktatoriska ledarskap kommer snart skolan gå under. Nu är det faktiskt dags att man plockar bort henne, hon är klart olämplig som rektor och ingen ville ha henne där från början.

Nästa gång jag skriver om Solbergaskolan vill jag kunna berätta om att Fredrik och alla andra barn med behov av särskilt stöd fått det utan att någon sneglat i plånboken!

Våra barn är vår framtid, det är allas vår plikt att på bästa sätt ta hand om dem! Bryr vi oss inte om barnen som har behov av lite extra stöd och hjälp idag kommer det att kosta mångfalt, både ekonomiskt och i humant lidande, imorgon!

Åtta spädbarn samt sex små barn under tio år.

Fastnade framför kanal 5 igår när de visade dokumentären om Nadya som är ensamstående mamma till fjorton (14!!) barn under tio år. Samtliga barn kom till via provrörsbefruktning och sista (får vi evigt hoppas) kullen är åttlingar.

Det jag satt och funderade över under hela programmet var hur en läkare kan plantera in åtta ägg i en kvinna. Även om den teoretiska möjligheten att alla åtta ska utvecklas till livskraftiga foster måste vara mikroskopisk så finns den – med all tydlighet. Denna kvinna har dessutom redan sex små barn hemma. Var finns ens en tillstymmelse till etik i en sådan handling. Detta fall utspelar sig förstås i USA och man får ju en otäck känsla av att pengar spelar större roll än läkaretik i detta land.

Jag får rysningar hur vi allt mer säljer ut svensk sjukvård till privata aktörer. Kan vi hamna i samma läge här som i USA där man t ex kan göra skönhetsoperationer som han/hon vet inte kommer att bli bra med resonemanget att om inte jag gör det så gör någon annan det och får då de sköna slantarna. Jag hoppas att det aldrig blir så, men säker är jag inte, man ska aldrig förakta pengars makt.

För barnens skull hoppas jag att Nadya får all hjälp hon behöver!

Varför slösa skattepengar på en CP-unge?!

Varför slösa skattebetalarnas pengar på en CP-unge som aldrig kommer att dra in några sköna skattekronor till kommunen, ja just så verka Upplands Väsby resonera.

Läste igår i DN om lilla Lucas, fyra år, som är svårt CP-skadad efter en förlossning som gick fel. Lucas kan inte sitta själv, kan inte kommunicera och har jobbigt med andning och slem. Specialistläkare på Karolinska Universitetssjukhuset har bedömt att Lucas kan lära sig kommunicera och ta sig fram med stöd om han får intensiv specialistträning. Lucas föräldrar har sökt en plats på Stadshagens habilitering för att Lucas ska få den hjälp han behöver för att få den livskvalitet han faktiskt kan få med träning.
Problemet är att Upplands Väsby kommun inte har lust att betala de 150 000 kr/termin detta skulle kosta. Kommunen menar att Lucas redan har en skälig levnadsnivå och inte är i behov av denna träning, detta trots expertläkarnas motsatta bedömning!!!!

Jag blir rent ut sagt skitförbannad när jag läser detta! Hur kan man ha en så cynisk syn på ett barn? Visst kostar träningen en slant, men om Lucas genom detta kan få en högre livskvalitet är det väl inget att fundera över. Är dessutom säker på att de är en långsiktig investering med mindre kostnader för sjukvård i Lucas framtida liv, men då är det kanske inte kommunen som måste betala!

Det är ju inte första gången man läser om denna cyniska inställning till barn. Trots expertutlåtanden är många kommuner ovilliga att hjälpa barn med särskilda behov. Föräldrarna är redan i en mycket utsatt situation och orkar många gånger inte ta striden, orkar man kanske det dessutom redan är för sent när man travat igenom alla rättsinstanser. Att flytta och byta till en mer människovänlig kommun är inte alltid så lätt, kanske har man andra barn som rotat sig i skola, kanske man inte har råd……

Ju fler fall jag läser om med barn som blir behandlade på detta inhumana sätt desto mer lutar jag åt att finansieringen av stöd till barn med särskilda behov ska flyttas från kommunal nivå till statlig. Det kan inte vara rimligt att bedömningen av den hjälp dessa barn ska få ska vila på kommunens goda vilja (läs ekonomi!). Har svårt att förstå hur en kommuns handläggare kan ha en rakt motsatt åsikt gentemot expertläkares och att dessutom denna handläggare på detta vis kan frånta en människa den vård han behöver. Tyvärr får man ju en läskig känsla i magen av att det enbart är pengar det handlar om. Att det i detta fall är en liten pojke på fyra år som inte kan göra sin röst hörd gör mig så ledsen, varför ska han nekas den bästa behandling som finns?
Ska vi säga åt de som råkar födas med ett ben att vi inte har råd att köpa en protes, nöj dig med en käpp, ska vi neka cancersjuka vård eftersom de troligen ändå är döda inom sex månader, ska en blind nekas ledarhund? Listan kan ju göras hur lång som helst men tyvärr verkar det vara så att det kommunerna ska stå för när det gäller humanitära insatser allt för ofta styrs av vad plånboken (och möjligtvis den politiska viljan) tycker är rimligt.

Vill vi ha ett samhälle där plånboken styr vilken hjälp vi kan få till våra barn? NEJ, säger jag!!!

Feminist javisst - eller....

Med risk för en rak höger från vissa feminister tänker jag nu tänka högt om ordet feminism.
Vid matbordet idag utmanade min äldste son (18) mig till slagsmål (på skoj) i en fråga jag nu har glömt. Han menade på att jag var feminist och självklart borde ta utmaningen eftersom män och kvinnor ju är jämlika.
Jag har aldrig kallat mig feminist men anser att pojkar och flickor, kvinnor och män ska ha samma möjligheter i livet. Sonens kommentar fick mig att tänka till.
För mig är det självklart att alla människor har lika värde samtidigt är det lika självklart att alla människor inte har samma förutsättningar. En del är ruskigt starka, en del är väldigt intelligenta, en del har konstnärliga begåvningar, en del är praktiskt lagda, en del har fysiska eller mentala handikapp och så vidare. Den sociala miljö vi växer upp i har också en stor roll i hur vi blir som vuxna.

Att jag inte vill kalla mig feminist beror på flera olika orsaker. För det första tycker jag att det FINNS skillnader mellan män och kvinnor och jag tycker det är härligt att de finns. För det andra tycker jag att det har gått inflation i ordet feminism, idag kallar sig varje manlig politiker med självaktning för feminist samtidigt som han tycker det är självklart att hustrun tar hand om hem och barn när han gör karriär – detta skorrar så falskt i mina öron att jag inte vill kalla mig själv feminist. För det tredje gillar jag att vara kvinna, klä mig kvinnligt, sminka mig och få hjälp med att bära tunga saker av starkare män. När jag yttrat dessa åsikter bland vissa feminister har jag fått smällar som heter duga (inte fysiskt men verbalt), men jag vägrar att ha fotriktiga skor och säckiga kläder för att få lov att vara feminist.

Jag anser att vissa feminister drar ordet feminism in absurdum, kvinnor får inte vara kvinnor utan ska likna män. Titta hur det ser ut i chefsvärlden, för att bli accepterade måste många kvinnor aptera en manlig chefsroll till och med i klädstil. Tänk om istället kvinnorna vågade stå upp för sin ledarstil, ställde villkor som gjorde att chefsrollen gick att kombineras med mammarollen och rollen som fru och kompis. En av de få offentliga personer som lyckats med detta var Anna Lindh, en kvinna de flesta beundrade både som ledare och kvinna – tänk på den leende fjärilen som stod bland alla gråa möss, beundrad för sin kunskap men också för sitt mod att stå upp för sin kvinnlighet! Gudrun Schyman är också en kvinna jag beundrar, gillar inte alltid hennes åsikter men beundrar henne för att våga vara kvinna och ledare. Oooops, där blev det två politiker! Är det så att det är något lättare för kvinnliga politiker att ha ett kvinnligt ledarskap eftersom samtliga politiker idag ”måste” vara feminister?! Företagsvärlden har ju i många år, med rätta, blivit anklagade för att ha för få kvinnor i ledande positioner. Så vad kan detta bero på? Jag tycker det är tragiskt men kanske inte så konstigt att ledande (manliga) företagsledare tittar i sin närmaste krets när de söker nya chefer, och där finns inte många kvinnor. Jag tror tyvärr också att det är många kvinnor som tvekar att ta steget till att bli chef, många vill ju faktiskt samtidigt kunna kombinera chefskapet med ett fungerade socialt liv med barn, vänner och familj. Att ställa sådana villkor är inte lika lätt som att begära tjänstebil och hushållsnära tjänster.

För att få fler kvinnliga chefer tror jag att de sociala villkoren måste förändras, man måste kunna: vara mammaledig, sköta läxläsning, gå på skolavslutningar, träna, ha tjejträff, vara hemma utan att behöva läsa e-post, kunna vara ensamstående med/utan barn, kunna ha en fru……. Om inte dessa villkor förändras tror jag att många kvinnor tvekar över ett ledarskap även om de blir erbjudna detta.

För att ta detta tillbaka till sonens kommentar; jag har många gånger funderat över om jag uppfostrat mina barn (två pojkar) annorlunda om jag istället fått flickor. Svaret är JA, hur vågar jag inte svara på men jag tror, trots mina försök, att jag hade behandlat dem annorlunda. Läskigt är det, men trots att vi kommit ganska lång vad gäller jämställdhet i detta land har nog de flesta undermedvetna känslor för hur vi uppfostrar pojkar respektive flickor.

Det vi dock aldrig får glömma är att vi alla är individer med olika förutsättningar OCH att vi har alla samma värde!!!!!!