Officiellt barnlös!

Idag fyller minstingen 18 år vilket innebär att jag officiellt inte har några BARN längre. Nu har jag två ungdomar. För mig är de förstås alltid mina barn, även den dag de fyller 50 (hjäälp!), men nu räknas faktiskt bägge mina söner som vuxna. Jag har förstått av alla kommentarer att jag borde känna någon slags sorg över detta. Jag har försökt känna efter, men jag känner nog mest glädje och hopp över att de små liven blivit vuxna. Tycker det känns rätt skönt att inom överskådlig framtid få hjälpa till med flyttlassen från mor. Jag hoppas att jag givit mina söner tillräckligt med verktyg för att på ett värdigt sätt ge sig ut i vuxenvärlden. Självklart kommer de snubbla och göra sig illa några gånger under resans gång, lika självklart kommer jag göra mitt bästa för att trösta och blåsa bort det onda. För att bli vuxen på riktigt måste man få några skrapsår på vägen. Att fullständigt egoistiskt kunna få några år att frossa i MITT liv, ja, det känns faktiskt lockande! Det finns egentligen bara ETT aber, VAR ska de bo!!! JAG är tyvärr inte gjord av pengar och kommer aldrig (vilket jag heller inte tycker är vettigt!) att kunna köpa en bostad åt mina barn. Idag är ju nästan alla hyresrätter omvandlade till bostadsrätter. En tvåa i Hammarby sjöstad för 8000 i månaden….hmmm, vilken nyutflugen ungdom har råd med det…..?!