Det händer saker när man är runt femtio. Plötsligt inser man att man antagligen har levt mer än halva sitt liv. Man inser att man förunderligt nog har överlevt småbarnsåren, tiden av ständig hämtning och lämning till diverse aktiviteter är över. Plötsligt har man ungdomar hemma, ungdomar som inte längre behöver sina föräldrar på samma intensiva sätt som förr. Man tittar förundrat på dem och inser att de snart är flygfärdiga.Kanske börjar man även i smyg kolla på sin partner, funderar över vem man egentligen lever med, man tittar sig i spegeln och frågar sig, vem är du då och vad vill du med resten av ditt liv. Många har levt så intensivt med sina barn att man glömt bort både sig själv och sin partner. Inte så konstigt att man då börjar fundera över hur man vill att framtiden ska se ut, kanske får panik när man inser att man lever med en främling, en främling som man kanske inte alls har lust att dela bohag med när boet börjar avfolkas.
I min bekantskapskrets händer just detta nu. Väldigt många har levt/lever i halvdåliga relationer. Inte stormiga relationer fulla av gräl men ganska slentrianmässiga relationer som ofta mer kan betraktas som någon form av vänskap.
Många är rädda för ensamheten, jag tycker det är bättre att leva själv än att vara ensam i tvåsamhet. Det finns många känslomässiga hinder, man har ju förhoppningsvis en stor ryggsäck med härliga minnen men ingen spåkula inför framtiden. Det finns praktiska bekymmer som bostad, prylar och hundar.
Det är inte lätt att ta det där stora läskiga steget ut i det okända, men jag tror väldigt många skulle må så mycket bättre om man vågade hoppa ut i det okända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar