Officiellt barnlös!

Idag fyller minstingen 18 år vilket innebär att jag officiellt inte har några BARN längre. Nu har jag två ungdomar. För mig är de förstås alltid mina barn, även den dag de fyller 50 (hjäälp!), men nu räknas faktiskt bägge mina söner som vuxna. Jag har förstått av alla kommentarer att jag borde känna någon slags sorg över detta. Jag har försökt känna efter, men jag känner nog mest glädje och hopp över att de små liven blivit vuxna. Tycker det känns rätt skönt att inom överskådlig framtid få hjälpa till med flyttlassen från mor. Jag hoppas att jag givit mina söner tillräckligt med verktyg för att på ett värdigt sätt ge sig ut i vuxenvärlden. Självklart kommer de snubbla och göra sig illa några gånger under resans gång, lika självklart kommer jag göra mitt bästa för att trösta och blåsa bort det onda. För att bli vuxen på riktigt måste man få några skrapsår på vägen. Att fullständigt egoistiskt kunna få några år att frossa i MITT liv, ja, det känns faktiskt lockande! Det finns egentligen bara ETT aber, VAR ska de bo!!! JAG är tyvärr inte gjord av pengar och kommer aldrig (vilket jag heller inte tycker är vettigt!) att kunna köpa en bostad åt mina barn. Idag är ju nästan alla hyresrätter omvandlade till bostadsrätter. En tvåa i Hammarby sjöstad för 8000 i månaden….hmmm, vilken nyutflugen ungdom har råd med det…..?!

Livet runt 50

Det händer saker när man är runt femtio. Plötsligt inser man att man antagligen har levt mer än halva sitt liv. Man inser att man förunderligt nog har överlevt småbarnsåren, tiden av ständig hämtning och lämning till diverse aktiviteter är över. Plötsligt har man ungdomar hemma, ungdomar som inte längre behöver sina föräldrar på samma intensiva sätt som förr. Man tittar förundrat på dem och inser att de snart är flygfärdiga.

Kanske börjar man även i smyg kolla på sin partner, funderar över vem man egentligen lever med, man tittar sig i spegeln och frågar sig, vem är du då och vad vill du med resten av ditt liv. Många har levt så intensivt med sina barn att man glömt bort både sig själv och sin partner. Inte så konstigt att man då börjar fundera över hur man vill att framtiden ska se ut, kanske får panik när man inser att man lever med en främling, en främling som man kanske inte alls har lust att dela bohag med när boet börjar avfolkas.

I min bekantskapskrets händer just detta nu. Väldigt många har levt/lever i halvdåliga relationer. Inte stormiga relationer fulla av gräl men ganska slentrianmässiga relationer som ofta mer kan betraktas som någon form av vänskap.

Många är rädda för ensamheten, jag tycker det är bättre att leva själv än att vara ensam i tvåsamhet. Det finns många känslomässiga hinder, man har ju förhoppningsvis en stor ryggsäck med härliga minnen men ingen spåkula inför framtiden. Det finns praktiska bekymmer som bostad, prylar och hundar.

Det är inte lätt att ta det där stora läskiga steget ut i det okända, men jag tror väldigt många skulle må så mycket bättre om man vågade hoppa ut i det okända.