(S)-kongressen och drömmen om en humanitär flyktingpolitik

Ska vi skicka hem dem eller har vi råd att ta hand om dem. Min mening är solklar! Självklart har ett rikt och ganska glest befolkat land som Sverige både möjlighet och skyldighet att ta hand om människor som flytt från sina hemländer.

Ingen kan få mig att tro att en familj utan stor vånda och ångest väljer att lämna sina vänner, sin släkt och sin uppväxtmiljö medvetna om att man kanske aldrig kan/vågar återvända för att fly till ett okänt land i norr. De här människorna bär ofta på en tung ryggsäck av förskräckliga upplevelser och har stora svarta hål i själen. Ska vi då förvägra denna familj att få uppleva trygghet igen?

Självklart kommer det att finnas en och annan som inte har tillräckligt starka skäl att få stanna. Både för de som får stanna och för de som måste återvända är det oerhört viktigt att asylprocessen går fort, inte mer än högst tre månader i normalfallet enligt mig. Det är för dessa redan plågade människor en enorm anspänning att gå och vänta på ett besked. Att behöva vänta mer än ett år är totalt oacceptabelt, då har barnen redan hunnit knyta kontakter och börjat rota sig så smått. En förkortad handläggningstid får naturligtvis inte på något vis gå ut över rättssäkerheten för den asylsökande. Vi måste också bli mycket bättre på att se till barnens rättigheter i asylutredningar, jag vill inte se en enda rubrik till om apatiska flyktingbarn.

Jag är helt för att asylsökande ska ha rätt till en vettig sysselsättning. Ingen människa mår bra av att bara gå och vänta. Man måste dock väga in att många asylsökande har traumatiska upplevelser med sig i bagaget. För att dessa ska kunna fungera i samhället och orka vara föräldrar måste de omedelbart få hjälp att bearbeta dessa upplevelser.

Att vi ska lära dessa människor både svenska språket, svenska lagar och svenska seder är en självklarhet. Tyvärr ”Svenska för invandrare” har misslyckats i allt för många fall, men det är väl knappast flyktingarnas fel. Undervisningen måste naturligtvis anpassas efter individens tidigare kunskaper, det är ju inte så konstruktivt att ha en välutbildad läkare i samma klass som en outbildad kassörska. Man måste också tänka på dessa människors bakgrund och kultur, kanske man kan tänka sig rena kvinno-/mans-klasser, där man då också mer öppet kan diskutera vår syn på kvinnor och t ex barnuppfostran. Man måste också vara medveten om att många små kommuner inte har resurser att ge svenskundervisning eller bara kan ge det i ett språk. Många frivilligorganisationer har idag en omfattande verksamhet vad gäller att ta hand om asylsökande. Också i denna fråga ska man vara medveten om att dessa resurser oftast är koncentrerade till våra större städer.

Att våra flyktingar söker sig till platser där andra från samma land bor är högst mänskligt. När vi svenskar flyttar utomlands (då för det mesta frivilligt) söker vi oss också till våra landsmän, i Spanien finns det flera stora svenskkolonier där allt för många inte ens har orkat lära sig spanska och där barnen går i skandinaviska skolor. Aldrig blir våra svenska traditioner så viktiga som när vi bor utomlands. Detta är ett mänskligt beteende, vi vill ha trygghet och gemenskap. Vi kan därför inte fördöma de flyktingar som kommer hit och som också söker sig till platser där deras landsmän bor och värnar om sina traditioner. För att ordna ett vettigt boende åt dessa människor måste det finnas hyreslägenheter, även om de skulle vilja flytta från t ex Bergsjön har de inga möjligheter att få lån till att köpa en bostadsrätt i ett område med fler svenskar. Därför måste det finnas en politisk vilja att bygga fler hyresrätter. Det inte är sunt att det kan bo tre familjer i en trea men det är inte heller sunt att sära släkter på vitt skilda orter om de själva inte vill. Tycker fortfarande att detta i mångt och mycket är en bostadspolitisk fråga, det måste byggas fler hyresrätter där vanligt folk har råd att bo.

Lyckas vi att få dessa människor att må någorlunda bra psykiskt, hjälper dem med vårt svåra språk, ser till att de har ett värdigt boende och på alla sätt försöker få dem in i jobb eller studier tror jag rädslan för det främmande minskar. Dessutom får vi ju då in nya skattekronor som kan hjälpa ännu fler människor i nöd.

Jag vill att vi alla hjälps åt med att kraftfullt säga ifrån varje gång vi hör ett rasistiskt uttalande även om det ibland kan verka oskyldigt. Jag gillar inte heller alla turkar, lika lite som jag gillar alla smålänningar. Det finns goda araber likväl som det finns goda stockholmare. Vi är alla människor med goda och dåliga sidor och vi ska bedömas efter detta inte vilket land vi råkar vara födda i eller ännu värre vilket land våra morföräldrar kommer ifrån.