Varför slösa skattepengar på en CP-unge?!

Varför slösa skattebetalarnas pengar på en CP-unge som aldrig kommer att dra in några sköna skattekronor till kommunen, ja just så verka Upplands Väsby resonera.

Läste igår i DN om lilla Lucas, fyra år, som är svårt CP-skadad efter en förlossning som gick fel. Lucas kan inte sitta själv, kan inte kommunicera och har jobbigt med andning och slem. Specialistläkare på Karolinska Universitetssjukhuset har bedömt att Lucas kan lära sig kommunicera och ta sig fram med stöd om han får intensiv specialistträning. Lucas föräldrar har sökt en plats på Stadshagens habilitering för att Lucas ska få den hjälp han behöver för att få den livskvalitet han faktiskt kan få med träning.
Problemet är att Upplands Väsby kommun inte har lust att betala de 150 000 kr/termin detta skulle kosta. Kommunen menar att Lucas redan har en skälig levnadsnivå och inte är i behov av denna träning, detta trots expertläkarnas motsatta bedömning!!!!

Jag blir rent ut sagt skitförbannad när jag läser detta! Hur kan man ha en så cynisk syn på ett barn? Visst kostar träningen en slant, men om Lucas genom detta kan få en högre livskvalitet är det väl inget att fundera över. Är dessutom säker på att de är en långsiktig investering med mindre kostnader för sjukvård i Lucas framtida liv, men då är det kanske inte kommunen som måste betala!

Det är ju inte första gången man läser om denna cyniska inställning till barn. Trots expertutlåtanden är många kommuner ovilliga att hjälpa barn med särskilda behov. Föräldrarna är redan i en mycket utsatt situation och orkar många gånger inte ta striden, orkar man kanske det dessutom redan är för sent när man travat igenom alla rättsinstanser. Att flytta och byta till en mer människovänlig kommun är inte alltid så lätt, kanske har man andra barn som rotat sig i skola, kanske man inte har råd……

Ju fler fall jag läser om med barn som blir behandlade på detta inhumana sätt desto mer lutar jag åt att finansieringen av stöd till barn med särskilda behov ska flyttas från kommunal nivå till statlig. Det kan inte vara rimligt att bedömningen av den hjälp dessa barn ska få ska vila på kommunens goda vilja (läs ekonomi!). Har svårt att förstå hur en kommuns handläggare kan ha en rakt motsatt åsikt gentemot expertläkares och att dessutom denna handläggare på detta vis kan frånta en människa den vård han behöver. Tyvärr får man ju en läskig känsla i magen av att det enbart är pengar det handlar om. Att det i detta fall är en liten pojke på fyra år som inte kan göra sin röst hörd gör mig så ledsen, varför ska han nekas den bästa behandling som finns?
Ska vi säga åt de som råkar födas med ett ben att vi inte har råd att köpa en protes, nöj dig med en käpp, ska vi neka cancersjuka vård eftersom de troligen ändå är döda inom sex månader, ska en blind nekas ledarhund? Listan kan ju göras hur lång som helst men tyvärr verkar det vara så att det kommunerna ska stå för när det gäller humanitära insatser allt för ofta styrs av vad plånboken (och möjligtvis den politiska viljan) tycker är rimligt.

Vill vi ha ett samhälle där plånboken styr vilken hjälp vi kan få till våra barn? NEJ, säger jag!!!

Feminist javisst - eller....

Med risk för en rak höger från vissa feminister tänker jag nu tänka högt om ordet feminism.
Vid matbordet idag utmanade min äldste son (18) mig till slagsmål (på skoj) i en fråga jag nu har glömt. Han menade på att jag var feminist och självklart borde ta utmaningen eftersom män och kvinnor ju är jämlika.
Jag har aldrig kallat mig feminist men anser att pojkar och flickor, kvinnor och män ska ha samma möjligheter i livet. Sonens kommentar fick mig att tänka till.
För mig är det självklart att alla människor har lika värde samtidigt är det lika självklart att alla människor inte har samma förutsättningar. En del är ruskigt starka, en del är väldigt intelligenta, en del har konstnärliga begåvningar, en del är praktiskt lagda, en del har fysiska eller mentala handikapp och så vidare. Den sociala miljö vi växer upp i har också en stor roll i hur vi blir som vuxna.

Att jag inte vill kalla mig feminist beror på flera olika orsaker. För det första tycker jag att det FINNS skillnader mellan män och kvinnor och jag tycker det är härligt att de finns. För det andra tycker jag att det har gått inflation i ordet feminism, idag kallar sig varje manlig politiker med självaktning för feminist samtidigt som han tycker det är självklart att hustrun tar hand om hem och barn när han gör karriär – detta skorrar så falskt i mina öron att jag inte vill kalla mig själv feminist. För det tredje gillar jag att vara kvinna, klä mig kvinnligt, sminka mig och få hjälp med att bära tunga saker av starkare män. När jag yttrat dessa åsikter bland vissa feminister har jag fått smällar som heter duga (inte fysiskt men verbalt), men jag vägrar att ha fotriktiga skor och säckiga kläder för att få lov att vara feminist.

Jag anser att vissa feminister drar ordet feminism in absurdum, kvinnor får inte vara kvinnor utan ska likna män. Titta hur det ser ut i chefsvärlden, för att bli accepterade måste många kvinnor aptera en manlig chefsroll till och med i klädstil. Tänk om istället kvinnorna vågade stå upp för sin ledarstil, ställde villkor som gjorde att chefsrollen gick att kombineras med mammarollen och rollen som fru och kompis. En av de få offentliga personer som lyckats med detta var Anna Lindh, en kvinna de flesta beundrade både som ledare och kvinna – tänk på den leende fjärilen som stod bland alla gråa möss, beundrad för sin kunskap men också för sitt mod att stå upp för sin kvinnlighet! Gudrun Schyman är också en kvinna jag beundrar, gillar inte alltid hennes åsikter men beundrar henne för att våga vara kvinna och ledare. Oooops, där blev det två politiker! Är det så att det är något lättare för kvinnliga politiker att ha ett kvinnligt ledarskap eftersom samtliga politiker idag ”måste” vara feminister?! Företagsvärlden har ju i många år, med rätta, blivit anklagade för att ha för få kvinnor i ledande positioner. Så vad kan detta bero på? Jag tycker det är tragiskt men kanske inte så konstigt att ledande (manliga) företagsledare tittar i sin närmaste krets när de söker nya chefer, och där finns inte många kvinnor. Jag tror tyvärr också att det är många kvinnor som tvekar att ta steget till att bli chef, många vill ju faktiskt samtidigt kunna kombinera chefskapet med ett fungerade socialt liv med barn, vänner och familj. Att ställa sådana villkor är inte lika lätt som att begära tjänstebil och hushållsnära tjänster.

För att få fler kvinnliga chefer tror jag att de sociala villkoren måste förändras, man måste kunna: vara mammaledig, sköta läxläsning, gå på skolavslutningar, träna, ha tjejträff, vara hemma utan att behöva läsa e-post, kunna vara ensamstående med/utan barn, kunna ha en fru……. Om inte dessa villkor förändras tror jag att många kvinnor tvekar över ett ledarskap även om de blir erbjudna detta.

För att ta detta tillbaka till sonens kommentar; jag har många gånger funderat över om jag uppfostrat mina barn (två pojkar) annorlunda om jag istället fått flickor. Svaret är JA, hur vågar jag inte svara på men jag tror, trots mina försök, att jag hade behandlat dem annorlunda. Läskigt är det, men trots att vi kommit ganska lång vad gäller jämställdhet i detta land har nog de flesta undermedvetna känslor för hur vi uppfostrar pojkar respektive flickor.

Det vi dock aldrig får glömma är att vi alla är individer med olika förutsättningar OCH att vi har alla samma värde!!!!!!

En glimt av sunt förnuft från Folkpartiet

Ibland glimtar det till även i Folkpartiet. Barbro Westerholm föreslår att de pensionärer som har rätt till hemtjänst själva ska få avgöra vad de vill ha gjort, promenad, städning, besök hos frissan eller kanske tvätt. I Falun har man prövat detta och inte så förvånande har det varit framgångsrikt, både bland brukarna (som det så populärt heter nuförtiden) och personalen.

Det här är ju en självklarhet kan man tycka, det är ju individer vi pratar om inte ett kollektiv kallat pensionärer med rätt till hemtjänst.

Det enda problem jag kan se är att kommunernas biståndshandläggare har en väldigt snäv budget och därmed ”ger” pensionärerna väldigt få timmar med hjälp. Idag springer en stressad person från hemtjänsten in och lassar in lådor med färdiglagad mat för flera dagar i kylen och stressar ut till nästa pensionär. Om den gamle ätit av maten är det ingen som kontrollerar. För att inte tala om vad det är för näring i denna mat.Har man problem med att duscha själv ska man inte tro att det är någon rättighet med att få en dusch varje dag och inte ens varannan! Skulle vilja se den 50-åring som skulle acceptera detta!
Städning sker i bästa fall varannan vecka och då ingår INTE städning på de översta hyllorna i bokhyllan för det kan ge förslitningsskador på personalen.

Sååå om man nu vill ha en promenad får man stå ut med att ha skitigt hemma, låta tvätthögen växa eller skippa att bli ren. Har man tur och bor på en plats där det finns frivilligorganisationer som hjälper de äldre att få ett värdigare liv får man vara glad annars får väl våra äldre se till att ha friska och villiga släktingar i sin närhet.Förslaget är bra, ja rent av självklart. En värdig ålderdom kräver dock mer tid och personella resurser än vad alliansen anser lönsamt.

Havet ger och havet tar

I helgen hade jag fantastiska dagar med min kära barndomskamrat och hennes sambo på Ornö i Stockholms skärgård. Igår eftermiddag tog jag bilfärjan över till Dalarö. På vägen ändrade plötsligt båten riktning och kapten ropade ut att sjöräddningen hade begärt hjälp att leta efter en man som fallit över bord.
Jag är inte särkilt van vid att vara på sjö eller hav i båt (sjösjuk som få) och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig men ställde mig vid kanten (relingen?) och spanade ut över havet. Det kändes lite läskigt men samtidigt var det en oerhört fascinerande upplevelse. Samtliga ombord på vår färja ställde sig runt kanten för att hjälpa till med att spana, de som hade kikare plockade med självklarhet fram dessa. När vi kom fram till platsen där mannen hade trillat över bord var det fullt av segelbåtar och motorbåtar som stannat för att hjälpa till. Så fort en ny båt närmade sig skrek man ”man över bord” och samtliga båtar saktade farten för att hjälpa till att leta. Det hade varit en stor övning på en av öarna i närheten så efter bara några minuter var både sjöräddning, helikopter, polis och militär på plats. En fantastisk organisation sattes igång, alla båtar började sytematiskt söka av ett ganska stort område.
Allvaret var fysiskt närvarande, tystnaden låg som en filt över havet och bröts bara av helikopterns rotorblad. Vi letade i nästan två timmar och trots att det började regna var det ingen som gav upp försöket att spana ut över havet. Efter dessa timmar sade räddningsledningen till ”vår” båt att avbryta sökandet och gå till Dalarö som var vår destination. Vid Dalarö infann sig en otäck känsla i magen, efter över två timmars letande hade mannen inte hittats. Det behövs ju inte så mycket fantasi för att förstå att hoppet att hitta mannen vid liv var obefintlig.

I morse läste jag i tidningen att sökandet hade fortsatt i ytterligare fyra timmar, tyvärr utan resultat.

Vill ge alla som var med och letade en stor röd ros!
Tänker på mannens familj och vänner.


Havet välte stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
"En man är vräkt över bord, kapten!"
Jaså!

"Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!"
Havet välte stormen ven.
"Ännu kan en lina den arme nå!"
Jaså!

Vågorna rullade asklikt grå.
"Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!"
Jaså!
Havet välte stormen ven.

Gustaf Fröding

Har idag gjort DET

Idag har jag registrerat mig som medlem av det Socialdemokratiska partiet.

Jag har aldrig varit medlem i något parti förut och för mig har det varit ett långt och svårt beslut att ta. Har genom livet röstat både rött och blått och aldrig riktigt känt något behov av att ”välja sida”. Sedan alliansen kom till makten har jag dock känt mig allt mer frustrerad och arg. Beslut efter beslut går mot mina åsikter. Jag är numer väldigt oroad över vilket håll Sverige är på väg mot med alliansen vid rodret. Visst har det varit trevligt med sänkt skatt och mer pengar i plånboken men när jag ser hur det har drabbat skola, vård och omsorg blir jag rädd – vart är vi på väg?! Jag vill INTE leva i ett samhälle liknande det i USA där plånboken styr vilken vård eller utbildning jag kan få.

Att bli Socialdemokrat ”på riktigt” var som sagt inte något lätt beslut. Jag har funderat fram och tillbaka, vänt och vridit på mitt beslut i månader. För mig är det ett stort steg att ta och jag vill känna att det är rätt. Stämmer nu mina åsikter (ja de flesta i vilket fall) med sossarnas? Är jag påverkad av kära Calle? Har jag läst för många sossebloggar? Orkar jag/vill jag engagera mig?

Har nu läst i en massa alliansbloggar (och blivit arg), inser att Calle påverkat mig men att jag står för åsikterna, inte allt men mycket och nu med stora barn orkar jag nog med ett nytt engagemang, politik istället för idrott (är fd simmarmorsa).

Så se upp kära Maud, Fredrik och Jan – nu kommer jag och jag är arg!

Bojor på våra barn

Tänk så mycket tokigheter man kan hitta på. Nu vill Justitieminister Beatrice Ask (M) att ungdomar ska kunna dömas till att ha fotboja.

Vid en första tanke låter det kanske inte som ett så dumt förslag, ungdomarna kan bo hemma och gå i skolan eller jobba. Problemet är väl kanske att många av dessa ungdomar bor i väldigt trassliga hem som inte har möjlighet att stödja och hjälpa. Skolan har många hoppat av för länge sedan och eftersom många av dessa ungdomar är stökiga anstränger sig inte skolan allt för mycket för att locka tillbaka sina elever. Att få ett jobb är idag inte det lättaste att få tag i för ”vanliga” skötsamma ungdomar och då är det ju förstås ännu svårare för en ungdom som är straffad. Kompisar är viktigt för de flesta ungdomar, men vilken typ av kompisar har ungdomar som ska få fotboja?

Jag är ganska övertygad om att sluten ungdomsvård är bättre än fotboja. Inom den slutna ungdomsvården är tanken att dessa trasiga ungdomar ska få hjälp och vård för att ta sig ur ett liv med droger och kriminalitet. Det är väl ingen hemlighet att denna vård inte alltid lyckas och återfallen är ganska stora, men då anser jag att man måste försöka förbättra denna vård. Att införa en ny form av straff i form av fotboja ser jag som meningslöst.

Självklart är väl det allra bästa att samhället fångar upp dessa barn INNAN de hamnar i kriminalitet. Innan dessa ungdomar hamnar i en domstol har de ofta signalerat om att de mår dåligt, kanske genom skolk eller stökigt beteende i och/eller utanför skolan, socialtjänsten kan ha varit inblandad. Man kan ju då undra varför man då inte tagit tag i dessa ungdomar redan då. Idag verkar man välja att blunda tills allt går riktigt tokigt och då är det straff och inte hjälp som gäller.

Skolan är i dag tvungen att av besparingsskäl dra ner på specialpedagoger, kuratorer, psykologer, skolsjuksköterskor, fritidspersonal och allt annat som kan ge stöd och hjälp åt barn som man redan tidigt ser skulle behöva extra stöd. Skolor för barn med behov av särskilt stöd måste dra ner på sin verksamhet trots att köerna för utredningar av neuropsykiatriska sjukdomar ökar för varje år. Besparingsskäl heter det, men sparar man verkligen några pengar? Vad kostar det samhället att i slutänden ta hand om missbrukande och kriminella ungdomar? Vad kostar skadegörelse, stölder och den tragedi som drabbar de som blir utsatta för våld mm?

Beatrice Ask sneglar mot England som infört hårda straff för barn och ungdomar, där kastar man till och med minderåriga i fängelse och man har infört fotboja för barn som straff. Har det haft avsedd effekt, d v s en minskning i ungdomskriminalitet? Nej, någon nämnvärd minskning av kriminaliteten har man inte sett trots allt hårdare tag. Istället börjar de nu snegla mot länder som Sverige för att se på alternativa metoder.
Borde inte ett land som Sverige ha råd att ta hand om sina barn, även de trotsiga och besvärliga? Hårdare straff leder till argare och trotsigare barn. Ge dem kärlek och vård och titta över hela deras situation. Alla kan vi inte rädda, men räddar vi bara några är det värt mycket både ekonomiskt och humanistiskt!

Midsommar som singelkvinna

Sedan ganska många år är jag singel, något jag trivs förträffligt med.
Midsommarafton som singelkvinna är däremot många gånger långt ifrån trevligt. Inte för att jag inte blir bjuden på fest, för det blir jag, utan hur dessa fester allt för ofta blir.

Det börjar oftast trevligt, alla är finklädda och glada även om det regnar och är småkallt. Man går runt bland folk man känner och uppdaterar läget från förra gången man sågs. Ja, jag är fortfarande singel, ja jag trivs med det, ja jag kan både skruva i glödlampor och skruva ihop ett skåp, nej jag har inte blivit smalare och ja jag tränar fortfarande. Lite tjatigt blir det men man förstår att det är i bästa välmening de så gärna vill att jag ska träffa en man som jag flyttar ihop med. Efter en stund kommer så värdinnan släpandes på en något generad lönnfet man som hon glatt presenterar. Det här är Pelle, han är också singel och jag tyckte det var tråkigt att han skulle behöva sitta ensam ikväll. Underförstått – titta vad snäll jag är, har fixat en man åt dig. Jag ryser men utbyter artigt några ord med Pelle och smiter så snart jag kan.

Grillat hör förstås midsommar till och vid grillen samlas alla män med självaktning. En öl i handen och goda råd om hur man bäst får köttet saftigt och gott. Som vanligt blir för det mesta resultatet halvbränt och torrt. Sill och nubbe måste det ju också vara, lite sång och glada skratt. Efter fyra nubbar blir skämten allt plumpare och händer hamnar av en slump både här och där. Jag smiter in i köket för att plocka undan (eller var det komma undan). Efter en stund kommer Pelle (på inrådan av värdinnan) och erbjuder sin hjälp. I bästa fall kan man få honom att diska de skitigaste kastrullerna, men oftast blir det en monolog om hur snygg och trevlig lilla jag är, tackar för komplimangerna och ursäktar sig – måste pudra näsan.

Festen fortsätter, borden dukas av och nu måste vi ju dansa. Dansa är jättekul men som singeltjej gäller det att aldrig dansa mer än högst två danser i rad med samma man, då får man onda ögat av frun. Går in i köket för ett glas vatten och där står Evas man, raskt har man så plötsligt en arm runt axlarna, en hand smyger ner över baken och en karl som talar om att han alltid har gillat mig. Ormar mig snabbt ur greppet och hoppas ingen såg för som singeltjej är man alltid skyldig till att andras karlar tafsar. Har man tur slipper man förslag om en liten tur ner till gäststugan, klipporna eller varför inte buskarna.

Stupar i säng, myggbiten och trött på att vänligt men bestämt freda mig. På morgonen stirrar ett antal ögon skamsna och bedjande – säg inget till frugan. Nej, jag säger inget men förundras över hur vissa normalt sett trevliga män plötsligt tycker att det är OK att tafsa på mig för att jag är singel.

Blomstertid och maskrosbarn

Den blomstertid nu kommer
med sprit och fuller mor.
Du nalkas ljuva sommar,
med sprit och arga ord
Med blid och livlig värma
till mig som mor har fött,
skall sprit och ångest närma,
och allt blir som förött.

De fagra blomsterängar
och bråkens ädla tid,
de rika örtesängar,
och limpans gröna rand
De skola mig påminna
om skolans trygga famn,
jag vill inte ha sommar
men trygghet året om.

Vem tar hand om de barn vars enda trygghet är skolan?

Valet till Europaparlamentet - en lite längre tanke

Varför gick det som det gick? Varför gör Socialdemokraterna ett katastrofalt dåligt val i Stockholm?

Enligt min mening har debatten i valet till Europaparlamentet allt för mycket kretsat kring inrikespolitik och inte frågor som behandlas i Europaparlamentet. Att som Socialdemokraterna ha en slogan som ”Jobben först” och sedan tro att folk är så dumma att de inte fattar att EU inte har så stort inflytande över hur många arbetstillfällen vi har i Sverige är förödande. Självklart skulle kraft läggas ned på att diskutera arbetsrättsliga regler som EU faktiskt har varit med om att besluta. Nu diskuterades detta genom att slänga ur sig ord som Laval-domen, Vaxholm och utstationeringsdirektiv. Hallå! Hur många kommer ihåg vad Laval-domen och Vaxholm handlar om, vad är utstationeringsdirektiv??? Var finns retoriken och förklaringarna till att man tar upp dessa frågor? Det är väl bra för Anna och Pelle i Täby att plocka in ett par polacker för att måla om villan i Täby, ja, ja, kvitton känns väl inte så relevant, bara det blir bra gjort. Oooops så slant målaren och råkade slå sönder ett fönster. Ja, ja, det är väl bara att ringa försäkringsbolaget – eller vänta nu – hmm hur förklarar jag att jag betalat svart??? Den lilla polacken sedan, ja han råkade visst skära av ett antal senor i handen så han kan inte jobba de närmaste åren – hmmm försäkring – njaaa! Istället låter man folk med åsikter som i sig är helt riktiga men inte helt genomtänkta släppas fram utan någon som helst motreaktion. Polacken kommer ju hit och jobbar i 3 månader och på det han tjänar här kan han försörja både sig och sin familj i ett helt år – bra, eller hur – en win win situation för Svensson och polacken!?

Marita Ulvskog, en duktig och kompetent politiker, men i detta val har hon enligt min mening varit väldigt slätstruken utom när det kommit just till jobbfrågor och då har de flesta börjat gääääspa!

Stockholm, ett katastrofområde för socialdemokratin! Varför? Täby, Danderyd och Lidingö är områden som sossarna aldrig kommer åt. I andra områden borde det inte vara så stora problem om man diskuterar rätt saker. Vad är då rätt saker enligt mig? Jo självklart arbetsrättsliga regler, flyktingpolitik, jämställdhet, miljö och frågor som rör de små och svaga i samhället, men också frågor som rör ”livet” på internet. När man så diskuterar dessa frågor får man inte vara allmän i sina ordalag utan ganska konkret i det man faktiskt strävar efter. Stockholmare är överlag är ganska välutbildade och vana att ifrågasätta och dessutom vana att i att söka fakta. Då måste man som politiker vara övertygad om att man vet vad man pratar om!

Folkpartiet, ett parti som jag en gång i tiden tyckte hade bra och humanistiska åsikter, ett parti som jag idag får rysningar av och anser står till höger om Moderaterna. För dem gick det bra, till och med fantastiskt bra i detta val. Varför då kan man fråga sig. Enligt min åsikt beror det på stor del i att de faktiskt pratade om frågor som hör hemma i EU OCH att de har en fantastiskt kvinna som första namn, Marit Paulsen. Likadant med miljöpartiet, de inriktade sin valkampanj på sin huvudfråga, miljön. Piratpartiet, alla etablerade partiers skräck! Haa, säger jag till ALLA etablerade partier! Tar ni inte de unga väljarna på allvar, så kommer enfrågepartierna att ta över. VAD har ni era ungdomspartier till? Kosmetika? Jag tycker det är bra att det då och då kommer in ett litet parti och rör om i grytorna! Det var ganska symtomatiskt att i princip alla partier den sista veckan blev små piratpartister när de började inse att detta var en fråga var/är viktig för många!

I valet till Europaparlamentet är personfrågan fantastiskt viktig! I EU viner partipiskan inte alls på samma sätt som i riksdagen. I EU måste man kunna förhandla och ha förmågan att skapa kontakter. Här rådet i mångt och mycket devisen ”om du kliar mig på ryggen….” och då är de sociala spelet enormt viktigt! Vilka visar då socialdemokraterna upp, jo Marita! Vill man veta om det finns andra kandidater får man gå in på hemsidan och där visas högst summariskt den fem första kandidaterna. Hur ska jag då som inte har tid med torgmöten mm få reda på dessa kandidaters åsikter, språkkunskap och hjärtefrågor????

Jag har inte några patentlösningar men jag tror att socialdemokraterna borde ta och damma av ordet solidaritet, det rymmer mycket, både på hemmaplan, inom EU och i världen.

Någon som är förvånad över gårdagens resultat?

En kort betraktelse (S):


· Varför en uttalad EU-kritiker på första plats

· Var fanns de andra kandidaterna?

· Jobbfrågor hör inte hemma i ett EU-val. Lagar och regler javisst, men man kan inte bara kasta ur sig ord som Vaxholm, Lavaldomen och utstationeringsdirektiv.

· Varför tar man inte den yngre befolkningen på allvar?

· Valstugor och torgmöten, javisst. Men idag är det inte bara fjortisar som lever en stor del av sitt liv på nätet

· Miljöfrågorna, var försvann de?

Det finns ett ord jag tycker Socialdemokraterna ska ta och damma av – SOLIDARITET. Ett ord som innehåller väldigt mycket och som definitivt hör hemma i EU!

Kom igen alla ni som försökt värva mig – övertyga mig!

Jämställdhet - inte alltid ett lätt val

Idag slog det mig att jag verkligen inte är en jämställd kvinna! Jag som anser mig vara en modern och upplyst kvinna är allt annat än jämställd.

Jag är sedan sex år tillbaka frånskild och har två fantastiska tonårskillar. Den ena sonen bor hos mig och den andra hälsar sporadiskt på hos sin far. Jag tycker att det är otroligt tråkigt att de två har så dålig kontakt medans barnets far fortfarande tycks tro att det är jag som påverkat sonen till detta. Min lilla sextonåring bor i princip hos sin pappa varannan vecka, eller i vilket fall äter han middag och sover där, han äter oftast frukost hos sin mor och kommer alltid från skolan till mig. Jag har inte några större invändningar mot denna ordning utom att det ibland skulle vara fantastiskt skönt att veta att jag åtminstone hade en hel helg för mig själv då och då. För att få det måste jag vara VÄLDIGT tydlig med att tala om att de INTE är välkomna hem under helgen, vilket är svårt för ett modershjärta att säga.
Så till jämställdheten. Idag har jag sprungit runt på stan som en galning för att leta presenter till lillsonens underbara lärare, något som hans far definitivt inte har funderat över. Häromdagen var det niornas avslutningsfest, VEM fick se till att sonen hade kläder till detta och vem rastade den imaginära hunden bland skolans buskar för att se till att allt var OK? Klassresor! Jag har varit med på varenda klassresa utom den sista som jag lovat skulle bli mammafri. Utvecklingssamtal. Hmmm tror deras far totalt har varit med på fem, likadant med föräldramöten. Barnens fritidsaktiviteter, ja just det, mor i huset har skjutsat, kollat kläder, varit med på tävlingar mm.

VARFÖR har det blivit på detta sätt???? Barnens far var faktiskt hemma ca 4 månader med varje barn, vilket på den tiden var riktigt bra. Men vad hände sedan? Jag tror att jag från början självmant tog på mig att fixa och tänka på allt praktiskt som rörde barnen, utan att egentligen fundera över att det var på det viset. Det blev på något sätt självklart att jag fixade matsäckar , hade koll på klädinköp, engagerade mig i fritidsaktiviteter, fixade presenter till kalas mm.När vi sedan skilde oss och från början (tyvärr en väldigt kort period) hade barnen varannan vecka kan man ju tycka och tro att ansvaret också skulle delas på varannan vecka. Det var min ambition, men efter att barnens pappa flera gånger klantat till saker och ting smög sig sakta ansvaret över till mig. Alla lappar från skolan hamnade hos mor. Till och med tvättkorgen fylldes av kläder även när barnen officiellt inte var hos mig.

Barnens far och jag är på intet vis osams men vi har (och har nog alltid haft) väldig olika syn om hur man behandlar och uppfostrar barn. På grund av detta och på grund av att jag verkligen inte vill bli osams med honom har jag tyst accepterat att det är jag som står för det praktiska runt barnens vardag. Istället för att ta en konflikt och ställa krav har jag blivit undfallande och snällt tagit på mig rollen som ”duktig mamma som fixar allt”.

Det som idag slog mig och som känns lite farligt är vad jag sänder ut för signaler till mina tonårssöner. Vilken uppfattning får de runt manligt och kvinnligt? Även om jag ställer krav på dem så uppfattar de naturligtvis de signaler jag sänder till deras pappa. Samtidigt är jag väldigt stolt över att mina söner känner förtroende för mig och jag vet att det är till mig de kommer både i glädje och sorg.

I förhållandet till mina barns pappa måste jag tyvärr erkänna att jag inte är jämställd, hoppas dock att mina söner uppfattar mitt budskap om att män och kvinnor har samma värde i alla sammanhang!
Imorgon är det val till Europaparlamentet. I Sverige har vi trots allt kommit en bra bit på väg när det gäller jämställdhet, i många andra europeiska länder har man en oerhört lång väg att gå. Jag och min stora son ska tillsammans gå och rösta imorgon och jag hoppas våra röster kan göra skillnad för jämställdheten i Europa.

Skolplikt gäller visst inte ALLA barn

I Sverige har vi skolplikt, men det gäller tydligen inte alla barn. Det finns allt för många barn i vårt land med neuropsykiatriska diagnoser ,t ex ADHD, som inte orkar gå i en vanlig klass och därför vägrar gå till en skolmiljö de mår dåligt av. Under veckan har det i DN skrivits om en pojke som tidigare fått gå i en skola med specialkompetens plötsligt blivit fråntagen den platsen av sin hemskolas rektor. Pojken har mått så dåligt av detta att han inte kunnat gå i skolan alls under en lång tid.
Varför tar då hemskolan ett sådant beslut, pengar förstås. Det är förstås dyrare att ha en elev som behöver extra resurser för att klara skolan än att ha eleven i en vanlig klass. Att man förstör både skolgång och självförtroende för den enskilde eleven blundar man för. Vad händer med dessa barn när de blir så stora att de ska ut på arbetsmarknaden och det visar sig att de inte ens fullföljt grundskolan? Hur många arbetsgivare är villiga att anställa dessa ungdomar? Hur ska de kunna försörja sig? Ett redan sargat självförtroende blir ännu sämre, en ännu starkare känsla av utanförskap, en bekräftelse av att man är annorlunda och värdelös. Är det detta vi vill säga till barnen? Vad kommer DET kosta?! Jag är HELT övertygad om att det är en samhällsekonomisk vinst att tidigt ge dessa barn den hjälp de behöver tidigt i uppväxten.

Att skolor idag är satta under en stor ekonomisk press gör förstås att det är frestande att både blunda för och förhala att en elev behöver extra stöd. Kanske man skulle kunna tänka sig en statlig pengapåse som gör att alla barn kan gå i skolan och få den hjälp de har rätt till.

Skolminister Jan Björklund med sin cyniska inställning till elever som inte passar in i hans ”normalmall” försämrar steg för steg möjligheten för ALLA barn att få den undervisning de har rätt till.

Valet till Europaparlametet och www

Om en vecka ska vi så rösta i valet till europaparlamentet. Jag har bestämt mig och kommer att lägga min röst på Socialdemokraterna denna gång.
Jag tror att de flesta inser att det är viktigt att använda sig av sin demokratiska rättighet , rösträtten. Samtidigt har jag full förståelse för att många kroknar och inte har en aning om vilket parti man ska rösta på. Läser man i tidningarna så ser man att de flesta partier vill samma sak: jobb, miljö, klimat. Man måste faktiskt lusläsa för att utröna skillnaderna mellan de olika partierna, vilket de flesta bara inte orkar. Börjar man dessutom engagera sig lite mer inser man snabbt att det krävs en stor portion erfarenhet vad gäller förhandling för att sitta i EU-parlamentet. För att få igenom åtminstone delar av sina hjärtefrågor gäller det att kanske inte bara förhandla med sin egen grupp utan också väcka frågan i andra partigrupper. Då gäller principen ge och ta. Hur får jag då reda på vad de olika kandidaternas hjärtefrågor är och vad de har sysslar med nu för att kunna bedöma om de enlig min åsikt kommer att driva frågor som står mig varmt om hjärtat och för att jag ska kunna bedöma om jag tror de har tillräcklig med pondus för att kunna förhandla? De olika partiernas hemsidor är ju ett ganska självklart alternativ kan man tycka. Har surfat in på några av de större partiernas hemsidor och kan då konstatera att Socialdemokraterna borde skämmas! De presenterar 30 kandidater men endast åtta med mer utförlig information, med andra ord vill de inte ge resterande kandidater chansen att bli inkryssade. Ytterst upprörande enligt min mening. I denna fråga måste jag ge Moderaterna en eloge, de har en riktigt bra sida där de presenterar sina frågor och ger information om 43 kandidater.
Jag och många med mig har varken tid eller kraft att besöka valstugor och torgmöten utan söker information via tidningar och internet. Om man då inte lägger lite krut på att ha en snygg och uppdatera sida inför detta viktiga val riskerar man att missa många röster! Det är dag att vakna kära Socialdemokrater, året är 2009 och väldigt många, gammal som ung, söker sin information via www…..

Rösta på söndag den 7 juni, ju fler som röstar desto mindre blir risken att ett parti som SD hamnar i Europaparlamentet!

Hjälp någon annans mamma på söndag!

På söndag är det mors dag. En dag när vi självklart ska hedra våra egna mödrar. Nu på söndag kan vi dessutom hjälpa mammor i världen som är hårt drabbade av krig och katastrofer. Tilde de Paula leder då Röda Korsets Rädda Mammorna-kväll på TV4 , en kväll som förhoppningsvis kommer att både bjuda på underhållning och ge kunskap om hur kvinnor används som vapen i krig och konflikter. Om vi alla ger en liten slant kan vi hjälpa många redan drabbade kvinnor och förhoppningsvis förebygga fler övergrepp mot mammor. Kanske kan vi istället för att ge vår egen mamma en blomma skänka den slanten till Röda Korset för att rädda någon annans mamma. Våra mammor nöjer sig säkert med en stor kram om de samtidigt kan göra något gott för en annan mamma. Kan du inte titta och skänka pengar på söndag kanske du kan lägga en slant i en av Röda Korsets bössor, många frivilliga kommer nu gå ut på stan med en bössa för att samla pengar till dessa mödrar. Självklart kan man också skänka pengar direkt från Röda Korsets hemsida.

Krig är alltid fruktansvärt men att aktivt förstöra livet för unga kvinnor är totalt oacceptabelt, så lätta nu lite på plånboken och skänk en slant.

Snö i Stockholms södra förorter?

Så här såg det ut hos mig igår eftermiddag. Lätt förtvivlad rusar jag ut på balkongen - snö i maj?!

Efter dagens löprunda var jag tvungen och gå ut med kameran - snödrivor?

Tack och lov är det inte snö utan något annat vitt och fluffigt. Moder natur behagar skoja lite. Jag är inte så bra på det där med natur så vad det är har jag ingen aning om, kanske någon annan vet?!

Det vita fluffiga hamnar tyvärr även inomhus - har dammsugit tre gånger idag