Läste i morse ovanstående rader i en bok och av någon anledning gick hjärnan i spinn. Är det vi i Sverige lider av, likgiltighet? En likgiltighet för vad som händer i den stora världen liksom i vår närmaste omgivning.
Att inte orka ta in alla katastrofer i världen är mänskligt, men orkar vi idag ens ta in en och verkligen bry oss? Vi läser om hur kvinnor används som vapen i Kongo, ryser lite men konstaterar torrt att FN nog tar hand om det. Vi förskräcks över att svenskar blir sårade i Afghanistan, men antar att de och deras familjer får den hjälp de behöver. Den senaste katastrofen vi och media uppmärksammade var väl tsunamin i Thailand och då för att det kom innanför tröskeln i våra hem på riktigt.
Om barnets kamrat aldig följer med på klassresor för att familjen är fattig antar vi att skolan kan få pengar från någon organisation till detta. Om våra barn går i en skola där barnen uppnår bra resultat orkar vi inte engagera oss i varför grannskolan inte når samma resultat.
Likgiltighet ligger nära egoismen. Bara jag har det bra orkar jag inte bry mig så mycket om de där andra. Jag kan välja att blunda och bara se det jag vill se.
Är det så att vi börjar bli likgiltiga? Orkar vi inte gå och rösta för att vi inte orkar sätta oss in i vad de olika partierna vill. Tycker vi att det gör detsamma, de lovar ju bara en massa som de inte håller. Eller är partierna så otydliga att vi inte ser skillnaden.
Samtidigt snurrade hjärnan till åt andra hållet.
Att SD kommit in i finrummen, kan det bero på att vi INTE är likgiltiga. Kan det vara så att några faktiskt har tröttnat på de vanliga politikernas prat som sedan inte resulterar i något bra i just deras områden. Kan det vara så att man vill ha förändring, att man inte tycker det är värdigt att tre familjer bor i en trea, att man tröttnat på att skolan inte förmår ta hand om olikheter och aldig får resurser i form av lärare så att alla ungar klarar sig igenom med godkända betyg. Kan det vara så att man inte längre orkar se tonåringar som redan givit upp att bli accepterade samhällmedborgare och därför drar runt och förstör. Kan det vara så att man inte tycker det är rättvist att det inte finns en fungerande vårdcentral i deras område.
SD har ingen politik för att hitta bra lösningar på de problem som finns, ja utom att sätta alla som inte visa upp att både gammelfarmor och gammelmorfar kommer från Sverige på närmaste flyg.
Frågan är då, har något annat parti en lösning eller vilja att se och förstå och sedan göra något bra? Uppenbarligen är det många som inte tycker det.
Socialdemokraterna med sin långa tradition av att bekämpa orättvisor och sin vilja till ett jämlikt och jämställdt samhälle måste våga öppna ögonen och tänka nytt innan likgiltihheten och egoismen rotat sig i våra sinnen!
Att inte orka ta in alla katastrofer i världen är mänskligt, men orkar vi idag ens ta in en och verkligen bry oss? Vi läser om hur kvinnor används som vapen i Kongo, ryser lite men konstaterar torrt att FN nog tar hand om det. Vi förskräcks över att svenskar blir sårade i Afghanistan, men antar att de och deras familjer får den hjälp de behöver. Den senaste katastrofen vi och media uppmärksammade var väl tsunamin i Thailand och då för att det kom innanför tröskeln i våra hem på riktigt.
Om barnets kamrat aldig följer med på klassresor för att familjen är fattig antar vi att skolan kan få pengar från någon organisation till detta. Om våra barn går i en skola där barnen uppnår bra resultat orkar vi inte engagera oss i varför grannskolan inte når samma resultat.
Likgiltighet ligger nära egoismen. Bara jag har det bra orkar jag inte bry mig så mycket om de där andra. Jag kan välja att blunda och bara se det jag vill se.
Är det så att vi börjar bli likgiltiga? Orkar vi inte gå och rösta för att vi inte orkar sätta oss in i vad de olika partierna vill. Tycker vi att det gör detsamma, de lovar ju bara en massa som de inte håller. Eller är partierna så otydliga att vi inte ser skillnaden.
Samtidigt snurrade hjärnan till åt andra hållet.
Att SD kommit in i finrummen, kan det bero på att vi INTE är likgiltiga. Kan det vara så att några faktiskt har tröttnat på de vanliga politikernas prat som sedan inte resulterar i något bra i just deras områden. Kan det vara så att man vill ha förändring, att man inte tycker det är värdigt att tre familjer bor i en trea, att man tröttnat på att skolan inte förmår ta hand om olikheter och aldig får resurser i form av lärare så att alla ungar klarar sig igenom med godkända betyg. Kan det vara så att man inte längre orkar se tonåringar som redan givit upp att bli accepterade samhällmedborgare och därför drar runt och förstör. Kan det vara så att man inte tycker det är rättvist att det inte finns en fungerande vårdcentral i deras område.
SD har ingen politik för att hitta bra lösningar på de problem som finns, ja utom att sätta alla som inte visa upp att både gammelfarmor och gammelmorfar kommer från Sverige på närmaste flyg.
Frågan är då, har något annat parti en lösning eller vilja att se och förstå och sedan göra något bra? Uppenbarligen är det många som inte tycker det.
Socialdemokraterna med sin långa tradition av att bekämpa orättvisor och sin vilja till ett jämlikt och jämställdt samhälle måste våga öppna ögonen och tänka nytt innan likgiltihheten och egoismen rotat sig i våra sinnen!
Vet du, jag tror inte att varken sossarna eller någon annan kan bekämpa detta. Ingen politiker har annat än sin egen karriär för ögonen. Samarbeta hit eller dit för att synas eller höras. Smutskasta varandra och sällan nämna något om egna drömmar. Jag tror att det är mänskligt och förändringen måste komma från oss själva, inifrån liksom. Jag tror däremot att media har ett visst ansvar. Inte bara förmedla svart utan plocka in lite "rosenskimmer" i varje nyhetssändning. Sprida lite glädje och inte bara elände. Egosåporna har också ett visst "ansvar". Snyggas, sexigst vinner ni andra är bara värda att röstas ut... En samhällsfråga alltså som ingen politiker kommer att rå på - våra egna grundvärderingar. Värderingar som vi föräldrar måste förmedla tydligare och kanske tidigare. Vi skulle ha mer samtalstid med våra barn om vi inte tvingades att arbeta fulltid för att ha råd att leva. Lördag söndag skall ALLT hinnas med och orken tröt ju redan i onsdagseftermiddag...
SvaraRaderaJag tror du har rätt när du säger att det främst måste komma från oss själva! MEN som du också klokt säger har vi inte alltid tid eller ork att förmedla våra värderingar till våra barn och då är skolan ett oerhört viktigt verktyg. Även politik kan göra skillnad!
SvaraRaderaDet viktigaste är att inte ge upp - alla människor är lika värda!!