Orkar inte, det gör för ont och kommer för nära.Storsonen ligger i lumpen (eller vad det heter nu). Visserligen har han inte kommit så långt i utbildningen men bara tanken på att han sedan vill fortsätta inom det militära och då hamna i Afghanistan eller någon annan krigshärd får mig att må illa. Att se rubrikerna om dödade och sårade svenska soldater gör mig illamående av rädsla och jag lider med de anhöriga.
Om sonen nu en dag säger att han vill hjälpa människorna i Afghanistan, vad gör jag då? Jag kan inte stoppa honom, möjligtvis hjälpa till att söka fakta så beslutet blir välgrundat. Sen då! Om han åker, hur klarar man oron? Tänk om han dör, eller blir skadad för livet!
Samtidigt måste man ju vara lite stolt över att sonen vill hjälpa människor i nöd – men.......
Jag vågar inte ha någon uppfattning om det är rätt eller fel att sända fler svenska soldater till Afghanistan, jag har inte den kunskapen. Jag är av den bestämda uppfattningen att krig inte löser problem. Nu är det redan krig och människor lider. Ska vi då hjälpa till genom att skydda oskyldiga människor genom militära insatser? Jag har inga svar!
Magkänslan säger mig att vi gör störst insats genom att se till att barnen får gå i skola, hjälpa till att bygga upp infrastruktur och se till att det finns sjukvård. Men de som gör dessa heroiska insatser kanske behöver skydd och då kanske det är vår plikt att beskydda dem så fler vågar hjälpa till?!
Vad svårt det är! Beundrar alla som vill hjälpa till och sörjer med drabbade anhöriga både här och långt där borta. Samtidigt bäddar jag in mig i mig in min trygga kokong och låtsas som om världen är god – orkar inte ta in – kommerför nära!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar