Måla politiska bilder - en konst

Jag är ruskigt ny när det gäller att vara medlem i ett parti. I Juni i år gick jag med i Socialdemokraterna. En väldigt stor orsak var att jag mådde mer och mer illa över alliansens politik och framförallt över Jan Björklunds skolpolitik.
Så här ett år före valet inser jag vilket liv och vilken debatt det blir inom partierna, i media och i bloggosfären. Jag är oerhört fascinerad över hur mycket tid och kraft som tycks läggas på att diskutera vilka väljare man ska rikta in sig på, är det arbetare, medelklass, kvinnor, pensionärer eller….

Jag har väl alltid varit hyfsat intresserad av politik men inte så pass att jag orkat engagera mig ”på riktigt”. När jag var riktigt ung hade jag fullt upp med mitt sociala liv, under småbarnsåren gick tiden åt till att välja dagis, packa matsäckar och göra utflykter. När raringarna sedan skulle började skolan gick en massa tid åt till att välja skola och skolform, hämta och lämna på träningar, läsa läxor och köpa kläder som de växte ur på två veckor. Tonårstiden innebär nya utmaningar med gränsdragningar, nya skolval, kärleksbekymmer, läxläsning och en ständig viljornas kamp. Allt detta ska då kombineras med heltidsarbete och hushållsarbete. Har man tur är man två vuxna som kan dela på bördorna.

I ovanstående läge tror jag att väldigt många befinner sig, man har för fullt upp med vardagen för att orka sätta sig in i alla frågor som rör vårt land, för att inte tala om den stora världen utanför vårt lands gränser. Läser man olika opinionsundersökningar så ser man också att andelen väljare som inte bestämt sig är väldigt stor. Jag är rätt övertygad om att väldigt många röstar efter vilken milstolpe i livet man befinner sig vid. Är man småbarnsförälder är frågor om förskola, föräldraledighet och närmiljö viktiga. Har man gamla föräldrar som behöver hjälp börjar man fundera på hur äldrevården. En förälder med äldre tonåringar funderar kanske på högskoleutbildning, studiemedel, bostadsbrist och ungdomsarbetslöshet.

Jag tror att det är bra att måla upp bilder med vad man vill med sin politik. Inte bara säga att vi måste höja skatten för att kunna förbättra välfärden och minska klyftorna i samhället. Tala istället om att vi vill använda pengarna till att minska barngrupperna i förskolan, att barnen i skolan (oavsett skolform) ska ha rätt till utbildade lärare. Våra gamla föräldrar ska ha rätt att bo tillsammans även om en part blir senil, som barn ska man kunna känna sig trygg med att pappa får den hjälp han behöver så jag inte behöver ta ledigt från jobbet för att han än en gång glömt att ta sin medicin. Tala om att vi måste bygga bostäder våra ungdomar har råd att bo i, det är inte sunt för någon part att vara mambo vid 25. Kanske räcker pengarna till att höja studiemedlen så ungdomarna kan genomföra studierna på utsatt tid. Hur ska vi ta hand om de flyktingar som kommer till Sverige? Vad gör vi åt de desperata ungdomar som bränner bilar i våra förorter för att de känner att de inte tillhör samhället?

Det finns många bilder att måla och det är detta jag tycker är att prata politik – att föra fram ett
budskap. Vilket samhälle vill vi ha. Jag tror inte alls att det är så svårt att få många att förstå att det alliansen gjort och försöker göra är förödande för Sveriges framtid bara de rödgröna talar om vad DE/VI vill istället för att hacka på Fredrik Reinfeldt och co.

Att storstadsväljarna kommer bli avgörande verkar alla rörande överens om, dock inte hur. Jag ser inte att man behöver ha någon särskild politik för storstäderna förutom att det måste läggas ned lite extra krut på hur vi ska lösa kollektivtrafik, biltrafik och bostäder.

Är det inte dags att sluta tjafsa inom partiet (i vilket fall i medierna) och istället börja måla bilder och peka ut vilken väg vi vill gå?!

Fosterfamiljer behöver stöd

Tänk att man kan så glad, ja nästan lite rörd, över att en moderat framför en humanistisk åsikt.

Socialborgarrådet Ulf Kristersson (M) skriver i dagens Svd om att det behövs en utbildningsinsats till de fantastiska människor som ställer upp som fosterföräldrar. Han skriver med stor empati om barnen och ungdomarna som placeras i fosterfamilj, han verkar verkligen känna för dessa barn och har ett stort fokus på hur man ska verka för barnens bästa.

Jag ställer till 100% upp på hans förslag och håller tummarna för att samtliga partier är beredda att öppna plånboken för att göra dessa barns liv en smula mer dräglig och ge stöd till de familjer som öppnar sina hem för andras ungar!

LAS - Skydd eller fälla

SNÄLLA – kan någon förklara detta för lilla mig, jag fattar helt enkelt inte – HUR fixar en uppluckring av LAS fler jobb till ungdomar. Mina ungdomar älskar att kalla sin lilla mamma för ”dum blondin” och kanske stämmer det i detta fall för jag kan för mitt liv inte få det att gå ihop!

Enligt min erfarenhet utnyttjas Lagen om AnställningsSkydd mestadels i tider som dessa när man måste avskeda personal p g a arbetsbrist. Avsked, arbetsbrist – då anställer man väl inte – vare sig ungdomar, invandrare eller medelålders infödda tanter – eller har jag fel?

Jag har levt i den uppfattningen om att LAS bl a ska skydda de svagare i dåliga tider. Anställda med sjukdom eller nedsatt förmåga har extra starkt skydd. LAS är väl också tänkt att skydda anställda mot godtyckliga avsked av typen ”jag tycker inte om dig eller dina åsikter”. Om en arbetsgivare måste säga upp anställda p g a arbetsbrist är det de med minst anställningstid som ryker först. Visst kan de vara så att många unga då inte har hunnit få lång anställningstid och blir de som först får gå, men det kan ju faktiskt lika gärna vara en medelålders man som är sist anställd. Även om jag självklart ömmar med de unga som måste sluta en anställning kan jag inte låta bli att tycka att det är rättvist att den som givit många år åt företaget även får en förmån i dåliga tider. Många gånger handlar det då också om män/kvinnor med barn att försörja.

Den erfarenhet jag har när det gäller att anställa någon är att arbetsgivaren gärna vill ha någon som är 25 år, har tio års arbetslivserfarenhet och inte har/vill ha små barn. Många gånger tror jag de unga faller p g a att de inte har erfarenheten, arbetsgivaren bedömer att det kostar för mycket att lära upp en ungdom och anställer därför någon man tror snabbare kan bli produktiv.

Jag har en idé om att om man ger mer pengar till den offentliga sektorn så kan man skapa en hel del jobb till ungdomar. Skolor, barnomsorg, äldrevård, fritidsverksamhet, kultur, parkvård mm – vad jag kan se finns det massor dessa ungdomar skulle kunna utföra inom dessa områden. Det som saknas är pengar, pengar som den borgerliga alliansen hellre använder till skattesänkningar till oss som redan har förmånen att ha ett arbete än att ge extra resurser till kommuner och landsting.
Många av de privata företagen har fullt sjå att hålla näsan över vattnet idag så för många företag är nyanställningar inte det första man tänker på.

Är jag totalt ute och cyklar? Har jag helt fel?

Åtta spädbarn samt sex små barn under tio år.

Fastnade framför kanal 5 igår när de visade dokumentären om Nadya som är ensamstående mamma till fjorton (14!!) barn under tio år. Samtliga barn kom till via provrörsbefruktning och sista (får vi evigt hoppas) kullen är åttlingar.

Det jag satt och funderade över under hela programmet var hur en läkare kan plantera in åtta ägg i en kvinna. Även om den teoretiska möjligheten att alla åtta ska utvecklas till livskraftiga foster måste vara mikroskopisk så finns den – med all tydlighet. Denna kvinna har dessutom redan sex små barn hemma. Var finns ens en tillstymmelse till etik i en sådan handling. Detta fall utspelar sig förstås i USA och man får ju en otäck känsla av att pengar spelar större roll än läkaretik i detta land.

Jag får rysningar hur vi allt mer säljer ut svensk sjukvård till privata aktörer. Kan vi hamna i samma läge här som i USA där man t ex kan göra skönhetsoperationer som han/hon vet inte kommer att bli bra med resonemanget att om inte jag gör det så gör någon annan det och får då de sköna slantarna. Jag hoppas att det aldrig blir så, men säker är jag inte, man ska aldrig förakta pengars makt.

För barnens skull hoppas jag att Nadya får all hjälp hon behöver!

Är Fredrik smygsosse??

Ibland undrar jag faktiskt om Fredrik Reinfeldt är smygsosse. En sån där som på grund av uppväxtmiljö och föräldratryck gick med i MUF för att det var det man skulle och inte för att man tyckte deras åsikter var ens egna. Under många år har han gömt sig i garderoben eller hållit sig i kulisserna – NU har han makt och vill göra om Moderaterna till ett ”nytt” parti.

Det är folkhem, arbetarparti, den svenska modellen för att inte tala om att LAS nu är kalas. En hel radda ord och värderingar som han har stulit från socialdemokratin och som han nu vill göra till sina egna. Problemet är väl att han i samma andetag utlovar skattesänkningar till höger och vänster och även tycks tro att det skulle vara lösningen på ungdomsarbetslösheten. Nu tror jag inte att Fredrik är smygsosse utan en förvirrad Moderat som med alla medel vill behålla makten - och som sådan kan han vara farlig!

Jag älskar inte att betala skatt men förstår inte hur Sverige annars ska kunna erbjuda den bästa vård åt den som behöver och inte bara till den som kan plocka fram en fet plånbok. Inte heller kan jag få in i mitt huvud hur våra barn ska kunna gå i en skola som ger en förstklassig utbildning oavsett plånbok eller bostadsort om vi inte alla är beredda att betala för detta. Jag vill att mina barn och andras ungar ska kunna gå till simhallen och låna böcker på biblioteket. Jag vill att allas farmödrar och morfäder ska kunna få besök av en sånggrupp på sitt äldreboende utan att behöva plocka upp sin magra pensionärsplånbok.

Kanske det är så att Reinfeldt nu har gjort om sitt parti så radikalt att han är rädd för att de som känner att de mer hör hemma bland de ”gamla” Moderaterna kommer att svika honom i valet. MAKTEN vill han förstås inte mista så därför viftar han med ord som Socialdemokrater känner igen för att på så vis locka över en och annan (S)-väljare till sitt bo. Att makten och inte idéerna och visionerna alltid är viktigast visade sig tydligt genom Gustaf Douglas uttalande på M-stämman – ”Det blir inte ett skit bättre om vi tar bort LAS, men vi skulle ta bort oss själva från regeringsmakten”.

Nu gäller det för Socialdemokraterna att ta tillbaka de ord Fredrik försöker göra till sina. Visa att (S) är ett parti som värnar ALLA oavsett plånbok, bostadsort eller ursprung, som vill ta bort orättvisor, som tänker lite extra på de som har det svårt både i Sverige och i världen.

Skolmat - igen!

Visst är det underbart när ”man” upptäcker att skolmat ska vara god, se aptitlig ut och helst vara lagad från grunden i ett skolkök för att det inte ska bli så mycket spill. Helst ska också barnen slippa tillbringa hälften av sin lunch i kö och kunna äta i en lugn och trevlig miljö.

NÄR ska vi få en regering som satsar på vår framtid, barnen. Ska de orka ta in kunskap behöver de bensin i form av god och näringsriktig mat i trevlig miljö!!!!!!! En bonus blir då dessutom att mindre mat slängs = ett plus för miljön!

Att läsa mer DN och SvD.

Tack, men nej tack, käre Fredrik!

Kära Fredrik

Jag älskar pengar, eller rättare sagt allt man kan göra för pengar så jag tackar ödmjukast för ditt erbjudande om 250 kr mer i månaden. Tyvärr måste jag säga att ditt erbjudande för tillfället verkar som en muta och så långt har jag ännu inte sjunkit att jag tar emot mutor, därför tackar jag nej till ditt erbjudande och försöker klara mig på den lön jag får idag.
Om det är så att du fortfarande känner för att ge bort 250 kronor i månaden har jag några förslag du kan fundera på:

* Min käre mor som numer är pensionär skulle bli jätteglad över dessa slantar, kanske hon då skulle kunna besöka sina kära särbo lite oftare.

* ”Mina” underbara, entusiastiska studenter som ska ta hand om dig och mig Fredrik när vi blir gamla och sjuka. 250 kronor mer i månaden skulle innebära att de slipper äta de förhatliga nudlarna lika ofta. En liten frukt och eller grönsak då och då kanske kan göra att de orkar genomföra sina studier inom utsatt tid som din käre allianskamrat, Björklund, vill.

* Den skola mina barn gått i under hela grundskolan skulle bli jätteglada över att få 250 kronor mer i månaden. Kanske skulle då kunna köpa in lite hopprep, fotbollar, kortlekar, kritor och spel så barnen har något kul att göra på rasterna. Med lite tur kanske pengarna räcker till tvål på toaletterna också.

* Mitt emot mitt hus finns ett äldreboende. Jag är ganska säker på att de gamla där skulle bli väldigt glada över att en dag i månaden få känna doften av och naturligtvis få smaka hembakade
bullar. Om de hoppar över bullarna några månader kanske de har råd med en liten utflykt.

* ”Vårt” gamla dagis – oooops förlåt – förskola har en ganska tråkig gård. 250 kronor mer i månaden skulle göra att de skulle kunna plantera några bärbuskar och kanske till och med köpa in några nya leksaker.

Jag vet inte om du gett detta erbjudande om 250 kronor mer i månaden till fler än mig. Om det är så att fler avstår från detta erbjudande kanske pengarna skulle räcka till att ge barnen i skolan, och/eller, de gamla god och näringsriktig mat. Kanske kan man också laga dörrarna till toaletterna på barnens skolor så de har möjlighet att kissa under skoltid.

Jag tycker det är väldigt bra att du i dessa tuffa tider känner att du har råd att ge mig ytterligare 250 kronor per månad, jag känner dock att jag inte kan ta emot detta generösa erbjudande då jag känner att andra skulle ha mer nytta av dessa pengar.
Om det skulle bli väldigt många som tackar nej till ditt generösa erbjudande har jag ännu fler förslag, hör av dig om så blir fallet så kan vi diskutera saken!

Med vänlig hälsning
Maria Johansson

Frihet, jämlikhet och solidaritet - Monas sommartal

Hade tyvärr inte tid att lyssna på Mona Sahlins sommartal i Nacka i lördags. Jag har nu i vilket fall läst talet och det som glädjer mig mycket att orden frihet, jämlikhet och solidaritet finns med.
Jag har inte orkat läsa så många recensioner och bloggar om talet men de jag har läst fokuserar, av naturliga skäl på Monas tal om jämlikhet mellan könen.
Jag blir dock ännu mer glad åt att hon nämner solidaritet med världens svaga, hon tar bl a upp valet i Iran och hur kvinnor blir sexuellt utnyttjade i krig. Detta är naturligtvis också en fråga om jämställdhet och jämlikhet men framförallt en fråga om solidaritet med de som har det så mycket sämre än vi – trots dåliga tider, arbetslöshet och elände har vi ju det så ofantligt mycket bättre än t ex kvinnorna i Kongo.

En annan sak som jag blir oerhört glad över att hon nämner är skola, vård och omsorg. Att jag för en liten tid sedan gick med i det socialdemokratiska partiet beror till mycket stor del på att jag inte står ut med Björklunds oerhört cyniska syn på utbildning. Därför blev jag sååå glad när jag i Monas tal läste att alla alltid ska få en chans till – och en chans till. Det kan enligt mig inte vara rimligt att man för alltid ska dömas och bedömas av vad man lyckades prestera som artonåring, mycket kan hända och ändras i livet efter myndighetsdagen. Den borgerliga alliansen talade så vackert om ett livslångt lärande, man skulle kunna byta yrke och inriktning flera gånger i livet, sedan tog man snabbt bort möjligheten till detta (ja, om man inte redan hade toppbetyg från gymnasiet vill säga). Jag jobbar själv på en högskola och ser hur betygsgränserna för en högskoleutbildning blir allt högre, har man lite sämre betyg eller är äldre än 25 få man lita på att man kan göra bra ifrån sig på högskoleprovet.

Friskolor – jag tror säkert att friskolorna har fått en och annan kommunal skola att rycka upp sig och tänka till. Jag tycker det är utmärkt att man kan starta en friskola för att man brinner för en idé, idag är det nog tyvärr vanligare att det är stora bolag som ser att de kan tjäna pengar på mina skattepengar. Friskolor ska enligt min mening inte kunna dela ut mina skattepengar till sina aktieägare. Att de i goda tider kan göra vinst för att sedan kunna investera i skolan är helt OK enligt mig men det kan INTE vara rimligt att dela ut mina och dina pengar till andra än eleverna! Detta gäller naturligtvis även inom vård och omsorg.

Idag konkurrerar inte kommunala skolor och friskolor på samma villkor, friskolor kan t ex välja bort elever med särskilda behov, elever som av naturliga skäl kostar lite extra. Idrott, matsal, bibliotek, skolsköterska, kurator, fritidspersonal, labsalar, resurslärare, utbildade lärare och ja allt som kostar pengar kan friskolor välja bort eller lösa på ett mer kostnadseffektivt men sämre sätt. Samma sak gäller inom vård och omsorg, även där är ju personalkostnaderna de största kostnaderna, vilket ju kan locka till att anställa färre och/eller mindre välutbildad personal.

Friskolor eller privat riven vård kan bidra till mycket vad gäller idéer och utveckling men de måste ske på samma villkor som den offentliga verksamheten och jag vill INTE se mina skattepengar försvinna i aktieutdelning!

Heja Mona – fortsätt att tala om frihet, jämlikhet och solidaritet. Det finns mängder av områden där dessa ord passar in.

Blir man lyckligare om man är smal?

Jag har under sommaren roat mig med att titta på vilka sökord som lett till denna lilla blogg. Helt förskräckt konstaterade jag att det absolut vanligaste sökordet är ”smal” ofta följt av ”vill bli” eller ”hur”. Tyvärr tror jag att de som hamnat här har blivit väldigt besvikna. Jag har visserligen skrivit om både size zero, bantning och fetma men har då konstaterat att jag tycker hetsen i media är ganska läskig och alla varken kan eller vill se ut som utmärglade fotomodeller.

Att så många söker information om hur de snabbt, enkelt och smärtfritt ska gå ned i vikt är skrämmande. Är man överviktig är det ur hälsosynpunkt lovvärt att man vill gå ned i vikt, tyvärr tror jag inte på några genvägar utan det är den gamla beprövade metoden som gäller – man måste göra av med mer kalorier än vad man stoppar i sig. Man måste alltså börja röra på sig och tänka på vad man äter och en ändring av livsstil är aldrig vare sig lätt eller smärtfritt.
Media pumpar ständigt ut budskapet att man måste vara smal och söt för att vara en lyckad och lycklig kvinna. Under vår och försommar blir vi fullständigt bombarderade av tips om hur vi går ner i vikt snabbt och utan ansträngning för att vi ska se snygga ut i bikini och lilla sommarkjolen. Detta märktes mycket tydligt när jag kollade sökord, under april till juni ökade sökordet ”smal” markant. Om man är överviktig eller fet är det självklart att man bör gå ned i vikt, inte för att komma i bikinin utan för att hälsan drabbas av övervikten. Tyvärr är det sällan media fokuserar på hälsoaspekten, allt går i princip ut på att vi måste vara vackra och då måste man vara smal.

Jag är på intet vis tjock men även jag blir påverkad av medias bild om hur man ”bör” se ut. Det är väldigt lätt att kritiskt börja titta på magen och tycka att man nog har lite väl mycket fett där, mår man då inte riktigt bra är risken stor att man börjar träna lite extra och äta lite mindre och hamnar i en vad jag kallar ”size zero-fälla”. Det är lättare än vad man tror att hamna där, jag har själv varit och nosat i detta och vet hur lätt det är att hamna i en väldigt sned
kroppsuppfattning.

Jag tror att skolan har en väldigt viktig uppgift att fylla i denna fråga. Skolan måste få eleverna att lära sig att kritiskt granska den mediabild som ges av hur man bör se ut, inte bara tjejer, även killar drabbas av detta. Skolan har även en viktig uppgift att fylla när det gäller mat och hälsa, eleverna måste få lära sig hur man äter någorlunda nyttigt. Tror också skolan på ett annat sätt ska uppmuntra eleverna att hitta just ”sin grej” när det gäller att röra på sig.Självklart är detta inte bara skolans uppgift utan vi som är föräldrar har ett stort ansvar för vad vi stoppar i våra barn, hur vi uppmuntrar till motion och inte minst måste vi på alla sätt försöka bygga upp ett gott självförtroende.

Sprututbyte kan effektivt hindra smittspridning

Ska nu göra något för mig ytterst ovanligt, nämligen ge en stor applåd till Folkpartiet (eller i vilket fall några folkpartister i Stockholm)! I dagens DN kan vi läsa om några folkpartister i Stockholm som vill ge rena sprutor till Stockholms narkomaner för att hindra spridningen av HIV och hepatit. Tyvärr verkar det (enligt artikelförfattarna) som om det finns ett stort motstånd i landstinget mot ett sprututbytesprogram i form av landstingsrådet Birgitta Rydberg (FP).

Jag kan förstå om man tidigare var rädd att nyrekrytringen av sprutnarkomaner skulle öka om det var lätt att få tag i rena sprutor. Idag kan jag inte se varför denna rädsla skulle finnas. I både Malmö och Lund har man haft ett väl fungerande program för sprutbyte i tjugo år utan att man kunna se någon tendens till sprutnarkomanerna ökat i antal. Självklart ska man inte ställa ut burkar med rena sprutor i tunnelbanan utan de måste finnas en organisation med kunniga människor knutna till ett sprututbytesprogram som kan hjälpa narkomanerna. I Sverige finns en stor kunskap hur man på ett bra sätt kan bygga upp en sådan organisation så det som saknas är den politiska viljan att genomföra detta i Stockholm och helst förstås i hela landet.

Det största argumentet för ett program för sprutbyte är självklart att bromsa och helst hindra smittspridning av HIV och hepatit. I Stockholm är det vanligt att narkomaner delar spruta och på så vis sprider både HIV och hepatit. Dessutom är det många narkomaner som inte vet om att de bär på smitta. Med ett fungerande sprututbytesprogram kan man fånga upp missbrukare för att kunna testa om de bär på smitta och ge dem behandling. De får också chansen att träffa specialister som kan hjälpa dem att ta sig ur missbruket.

Behandlingen av HIV är livslång och väldigt dyr, även hepatit kan vara svårbehandlad och livshotande. Kan vi genom att byta ut smutsiga sprutor mot rena hindra att några blir smittade är jag säker på att ett sådant program snabbt blir ekonomiskt lönsamt väldigt snabbt. För att inte tala om de humanitära vinsterna man gör genom att minska risken för smitta!
Med den långa och positiva erfarenhet som finns både i Sverige och andra länder förstår jag inte varför våra politiker har svårt att fatta ett beslut om ett sprututbytesprogram i Stockholm.

Jag är emot allt som heter narkotika och tycker att man på alla tänkbara sätt ska förhindra att någon hamnar i ett missbruk. Tyvärr finns det ju redan ett antal missbrukare och även narkomaner är människor.

Pride – stolthet - homosexualitet - heterosexualitet – fest – glitter och glamour - KÄRLEK.

Kanske lite sent att prata om Stockholm Pride nu, men i min bekantskapskrets har Pride diskuterats ganska livligt både före, under och efteråt.
Jag gick för första gången i prideparaden under under Socialdemokraternas mångfaldsros vilket var en fantastisk upplevelse.
Jag har under prideveckan funderat en del över festivalen. För de flesta stockholmare tror jag prideveckan främst betyder fest och glamour under den stora paraden. Under denna vecka kan man också tillåta sig att le överseende mot de unga pojkar och flickor som går och håller varandras händer. Min, och många vänners, undran är var pojkarna och flickorna från prideveckan försvinner sedan! Det är inte ens i Stockholm särskilt vanligt att man ser två unga pojkar hålla varandras händer och kanske stanna till för en puss. Är de rädda för att bli trakasserade, kanske till och med misshandlade? Är i så fall rädslan befogad? Tyvärr tror jag svaret är ja på dessa frågor. Där tror jag unga tjejer har det LITE lättare, två tjejer som håller hand kan ju lika gärna vara kompisar som sådana där flator, tjejer kan till och med ge varandra en liten puss utan att någon blir alltför upprörd.

Under denna vecka kommer ganska många HBT-personer från andra delar i vårt avlånga land till vår vackra huvudstad. Hur har de i sina små samhällen? Det kan ju inte vara så lätt att vara enda bögen i bygden. Det finns naturligtvis en orsak att så många HBT-personer flyttar till större städer. Tillgången till presumtiva partners är ju naturligtvis väldigt begränsad på en liten ort, dessutom är jag ganska säker på att fördomarna är större ute i landsbygden. Detta är något jag och mina vänner diskuterat ganska mycket, alltså hur HBT-personer har det utanför storstäderna. Kanske detta är något att diskutera under nästa pride?! Eller kanske HBT bland svenskar från andra kulturer, hur har de det?

Hetero – årets tema under prideveckan. Jag tycker jag att jag är en relativt öppen person utan allt för mycket fördomar mot HBT-personer men inser samtidigt att jag faktiskt har en massa fördomar och förutfattade meningar. Fick en tankeställare för ett tag sedan när jag lyssnade på några från RFSL som berättade om en situation på en akutmottagning – en misshandlad kvinna kommer in till akuten i sällskap med en annan kvinna. Personalen reagerar positivt och tycker det är bra att den misshandlade kvinnan har en väninna med sig och släpper in bägge kvinnorna på behandlingsrummet. Ingen tänker på att ”väninnan” lika gärna kunnat vara kvinnans fru som misshandlat kvinnan - Jag hade reagerat på precis samma sätt.På samma självklara sätt för vi dagligen över en massa ”nedärvda” sanningar om manligt och kvinnligt till våra barn. Så, visst är det ett viktigt tema. Samtidigt har jag fått en mängd reaktioner, både från homo- och heterosexuella om att det kanske finns viktigare saker att diskutera. Många homosexuella jag pratat med känner sig förorättade över att deras ”Svenssonliv” ifrågasätts av andra homosexuella som menar att de förstör ”homokulturen” (vad nu det är?). Jag trodde i min enfald att det var år detta håll vi strävade, alltså att det är ok att två tjejer/killar bor i sitt lilla radhus med volvo, vovve och eventuella barn utan att grannarna reagerar nämnvärt över det. Samtidigt ska det förstås vara ok att vara transa, läderbög eller vad man nu vill.
Tanken är väl att all kärlek är vacker och att vi måste försöka lära oss att acceptera folk som de är oavsett sexuell läggning.

Oavsett nästa års tema menar jag nog att vi ändå nått rätt långt i Sverige. Läste i Svd om att psykologförbundet i USA bestämt sig för att homosexualitet inte kan ”botas” – hurra för dem!!!

Varför slösa skattepengar på en CP-unge?!

Varför slösa skattebetalarnas pengar på en CP-unge som aldrig kommer att dra in några sköna skattekronor till kommunen, ja just så verka Upplands Väsby resonera.

Läste igår i DN om lilla Lucas, fyra år, som är svårt CP-skadad efter en förlossning som gick fel. Lucas kan inte sitta själv, kan inte kommunicera och har jobbigt med andning och slem. Specialistläkare på Karolinska Universitetssjukhuset har bedömt att Lucas kan lära sig kommunicera och ta sig fram med stöd om han får intensiv specialistträning. Lucas föräldrar har sökt en plats på Stadshagens habilitering för att Lucas ska få den hjälp han behöver för att få den livskvalitet han faktiskt kan få med träning.
Problemet är att Upplands Väsby kommun inte har lust att betala de 150 000 kr/termin detta skulle kosta. Kommunen menar att Lucas redan har en skälig levnadsnivå och inte är i behov av denna träning, detta trots expertläkarnas motsatta bedömning!!!!

Jag blir rent ut sagt skitförbannad när jag läser detta! Hur kan man ha en så cynisk syn på ett barn? Visst kostar träningen en slant, men om Lucas genom detta kan få en högre livskvalitet är det väl inget att fundera över. Är dessutom säker på att de är en långsiktig investering med mindre kostnader för sjukvård i Lucas framtida liv, men då är det kanske inte kommunen som måste betala!

Det är ju inte första gången man läser om denna cyniska inställning till barn. Trots expertutlåtanden är många kommuner ovilliga att hjälpa barn med särskilda behov. Föräldrarna är redan i en mycket utsatt situation och orkar många gånger inte ta striden, orkar man kanske det dessutom redan är för sent när man travat igenom alla rättsinstanser. Att flytta och byta till en mer människovänlig kommun är inte alltid så lätt, kanske har man andra barn som rotat sig i skola, kanske man inte har råd……

Ju fler fall jag läser om med barn som blir behandlade på detta inhumana sätt desto mer lutar jag åt att finansieringen av stöd till barn med särskilda behov ska flyttas från kommunal nivå till statlig. Det kan inte vara rimligt att bedömningen av den hjälp dessa barn ska få ska vila på kommunens goda vilja (läs ekonomi!). Har svårt att förstå hur en kommuns handläggare kan ha en rakt motsatt åsikt gentemot expertläkares och att dessutom denna handläggare på detta vis kan frånta en människa den vård han behöver. Tyvärr får man ju en läskig känsla i magen av att det enbart är pengar det handlar om. Att det i detta fall är en liten pojke på fyra år som inte kan göra sin röst hörd gör mig så ledsen, varför ska han nekas den bästa behandling som finns?
Ska vi säga åt de som råkar födas med ett ben att vi inte har råd att köpa en protes, nöj dig med en käpp, ska vi neka cancersjuka vård eftersom de troligen ändå är döda inom sex månader, ska en blind nekas ledarhund? Listan kan ju göras hur lång som helst men tyvärr verkar det vara så att det kommunerna ska stå för när det gäller humanitära insatser allt för ofta styrs av vad plånboken (och möjligtvis den politiska viljan) tycker är rimligt.

Vill vi ha ett samhälle där plånboken styr vilken hjälp vi kan få till våra barn? NEJ, säger jag!!!

Feminist javisst - eller....

Med risk för en rak höger från vissa feminister tänker jag nu tänka högt om ordet feminism.
Vid matbordet idag utmanade min äldste son (18) mig till slagsmål (på skoj) i en fråga jag nu har glömt. Han menade på att jag var feminist och självklart borde ta utmaningen eftersom män och kvinnor ju är jämlika.
Jag har aldrig kallat mig feminist men anser att pojkar och flickor, kvinnor och män ska ha samma möjligheter i livet. Sonens kommentar fick mig att tänka till.
För mig är det självklart att alla människor har lika värde samtidigt är det lika självklart att alla människor inte har samma förutsättningar. En del är ruskigt starka, en del är väldigt intelligenta, en del har konstnärliga begåvningar, en del är praktiskt lagda, en del har fysiska eller mentala handikapp och så vidare. Den sociala miljö vi växer upp i har också en stor roll i hur vi blir som vuxna.

Att jag inte vill kalla mig feminist beror på flera olika orsaker. För det första tycker jag att det FINNS skillnader mellan män och kvinnor och jag tycker det är härligt att de finns. För det andra tycker jag att det har gått inflation i ordet feminism, idag kallar sig varje manlig politiker med självaktning för feminist samtidigt som han tycker det är självklart att hustrun tar hand om hem och barn när han gör karriär – detta skorrar så falskt i mina öron att jag inte vill kalla mig själv feminist. För det tredje gillar jag att vara kvinna, klä mig kvinnligt, sminka mig och få hjälp med att bära tunga saker av starkare män. När jag yttrat dessa åsikter bland vissa feminister har jag fått smällar som heter duga (inte fysiskt men verbalt), men jag vägrar att ha fotriktiga skor och säckiga kläder för att få lov att vara feminist.

Jag anser att vissa feminister drar ordet feminism in absurdum, kvinnor får inte vara kvinnor utan ska likna män. Titta hur det ser ut i chefsvärlden, för att bli accepterade måste många kvinnor aptera en manlig chefsroll till och med i klädstil. Tänk om istället kvinnorna vågade stå upp för sin ledarstil, ställde villkor som gjorde att chefsrollen gick att kombineras med mammarollen och rollen som fru och kompis. En av de få offentliga personer som lyckats med detta var Anna Lindh, en kvinna de flesta beundrade både som ledare och kvinna – tänk på den leende fjärilen som stod bland alla gråa möss, beundrad för sin kunskap men också för sitt mod att stå upp för sin kvinnlighet! Gudrun Schyman är också en kvinna jag beundrar, gillar inte alltid hennes åsikter men beundrar henne för att våga vara kvinna och ledare. Oooops, där blev det två politiker! Är det så att det är något lättare för kvinnliga politiker att ha ett kvinnligt ledarskap eftersom samtliga politiker idag ”måste” vara feminister?! Företagsvärlden har ju i många år, med rätta, blivit anklagade för att ha för få kvinnor i ledande positioner. Så vad kan detta bero på? Jag tycker det är tragiskt men kanske inte så konstigt att ledande (manliga) företagsledare tittar i sin närmaste krets när de söker nya chefer, och där finns inte många kvinnor. Jag tror tyvärr också att det är många kvinnor som tvekar att ta steget till att bli chef, många vill ju faktiskt samtidigt kunna kombinera chefskapet med ett fungerade socialt liv med barn, vänner och familj. Att ställa sådana villkor är inte lika lätt som att begära tjänstebil och hushållsnära tjänster.

För att få fler kvinnliga chefer tror jag att de sociala villkoren måste förändras, man måste kunna: vara mammaledig, sköta läxläsning, gå på skolavslutningar, träna, ha tjejträff, vara hemma utan att behöva läsa e-post, kunna vara ensamstående med/utan barn, kunna ha en fru……. Om inte dessa villkor förändras tror jag att många kvinnor tvekar över ett ledarskap även om de blir erbjudna detta.

För att ta detta tillbaka till sonens kommentar; jag har många gånger funderat över om jag uppfostrat mina barn (två pojkar) annorlunda om jag istället fått flickor. Svaret är JA, hur vågar jag inte svara på men jag tror, trots mina försök, att jag hade behandlat dem annorlunda. Läskigt är det, men trots att vi kommit ganska lång vad gäller jämställdhet i detta land har nog de flesta undermedvetna känslor för hur vi uppfostrar pojkar respektive flickor.

Det vi dock aldrig får glömma är att vi alla är individer med olika förutsättningar OCH att vi har alla samma värde!!!!!!

En glimt av sunt förnuft från Folkpartiet

Ibland glimtar det till även i Folkpartiet. Barbro Westerholm föreslår att de pensionärer som har rätt till hemtjänst själva ska få avgöra vad de vill ha gjort, promenad, städning, besök hos frissan eller kanske tvätt. I Falun har man prövat detta och inte så förvånande har det varit framgångsrikt, både bland brukarna (som det så populärt heter nuförtiden) och personalen.

Det här är ju en självklarhet kan man tycka, det är ju individer vi pratar om inte ett kollektiv kallat pensionärer med rätt till hemtjänst.

Det enda problem jag kan se är att kommunernas biståndshandläggare har en väldigt snäv budget och därmed ”ger” pensionärerna väldigt få timmar med hjälp. Idag springer en stressad person från hemtjänsten in och lassar in lådor med färdiglagad mat för flera dagar i kylen och stressar ut till nästa pensionär. Om den gamle ätit av maten är det ingen som kontrollerar. För att inte tala om vad det är för näring i denna mat.Har man problem med att duscha själv ska man inte tro att det är någon rättighet med att få en dusch varje dag och inte ens varannan! Skulle vilja se den 50-åring som skulle acceptera detta!
Städning sker i bästa fall varannan vecka och då ingår INTE städning på de översta hyllorna i bokhyllan för det kan ge förslitningsskador på personalen.

Sååå om man nu vill ha en promenad får man stå ut med att ha skitigt hemma, låta tvätthögen växa eller skippa att bli ren. Har man tur och bor på en plats där det finns frivilligorganisationer som hjälper de äldre att få ett värdigare liv får man vara glad annars får väl våra äldre se till att ha friska och villiga släktingar i sin närhet.Förslaget är bra, ja rent av självklart. En värdig ålderdom kräver dock mer tid och personella resurser än vad alliansen anser lönsamt.

Havet ger och havet tar

I helgen hade jag fantastiska dagar med min kära barndomskamrat och hennes sambo på Ornö i Stockholms skärgård. Igår eftermiddag tog jag bilfärjan över till Dalarö. På vägen ändrade plötsligt båten riktning och kapten ropade ut att sjöräddningen hade begärt hjälp att leta efter en man som fallit över bord.
Jag är inte särkilt van vid att vara på sjö eller hav i båt (sjösjuk som få) och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig men ställde mig vid kanten (relingen?) och spanade ut över havet. Det kändes lite läskigt men samtidigt var det en oerhört fascinerande upplevelse. Samtliga ombord på vår färja ställde sig runt kanten för att hjälpa till med att spana, de som hade kikare plockade med självklarhet fram dessa. När vi kom fram till platsen där mannen hade trillat över bord var det fullt av segelbåtar och motorbåtar som stannat för att hjälpa till. Så fort en ny båt närmade sig skrek man ”man över bord” och samtliga båtar saktade farten för att hjälpa till att leta. Det hade varit en stor övning på en av öarna i närheten så efter bara några minuter var både sjöräddning, helikopter, polis och militär på plats. En fantastisk organisation sattes igång, alla båtar började sytematiskt söka av ett ganska stort område.
Allvaret var fysiskt närvarande, tystnaden låg som en filt över havet och bröts bara av helikopterns rotorblad. Vi letade i nästan två timmar och trots att det började regna var det ingen som gav upp försöket att spana ut över havet. Efter dessa timmar sade räddningsledningen till ”vår” båt att avbryta sökandet och gå till Dalarö som var vår destination. Vid Dalarö infann sig en otäck känsla i magen, efter över två timmars letande hade mannen inte hittats. Det behövs ju inte så mycket fantasi för att förstå att hoppet att hitta mannen vid liv var obefintlig.

I morse läste jag i tidningen att sökandet hade fortsatt i ytterligare fyra timmar, tyvärr utan resultat.

Vill ge alla som var med och letade en stor röd ros!
Tänker på mannens familj och vänner.


Havet välte stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
"En man är vräkt över bord, kapten!"
Jaså!

"Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!"
Havet välte stormen ven.
"Ännu kan en lina den arme nå!"
Jaså!

Vågorna rullade asklikt grå.
"Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!"
Jaså!
Havet välte stormen ven.

Gustaf Fröding