Visst känns ordet längtan som ett positivt ord?! Man kan förknippa det med barndomens jular, när man längtade efter att tomten skulle komma. Eller den heta längtan efter de där ”rätta” jeansen. Längtan efter att skolan äntligen ska ta slut. Längtan efter att ha råd att åka på semester. Längtan efter att det ska bli fred i mitt land. Eller längtan efter pappa som man inte känner. Längtan efter mannen/kvinnan du inte kan få.
Ja ni ser, LÄNGTAN är nästan alltid förknippat med något bitterljuvt.
Längtan kan bli destruktiv. Om man hela tiden längtar efter det där man aldrig kan få och glömmer att njuta av det man har, ja då hamnar man lätt i en känsla av bitterhet. Känslan av att hur jag än kämpar kommer jag aldrig till målet. Ibland måste man släppa, inse att målet är för stort, för långt bort. Kanske kan man stanna upp, se sig om, njuta av det man har, forma mer realistiska mål för sin längtan.
Att längta och sträva efter något är i grunden positivt, men det får inte överskugga LIVET. Att släppa taget om sin stora längtan gör ont, man kommer säkert sörja länge. Alternativet, att bli bitter och känna sig otillräcklig, ja det gör en nog ännu mer olycklig.
