Hur långt kan man gå för att få ett barn? För mig var det så självklart att jag när jag ville få barn också KUNDE. Det enda jag tänkte på var att jag ville bli mamma innan 30, mest på grund av att jag var väl medveten om att fertiliteten minskar med åren. Hur jag hade reagerat om jag INTE lyckats kan jag bara spekulera i.
Det ÄR ingen självklar RÄTTIGHET att bli förälder! Hur mycket ska samhället ställa upp? Hur långt är en barnlös människa beredd att gå för att få det där hett efterlängtade barnet? NÄR ska man ge upp, acceptera sin situation och försöka leva ett rikt liv utan barn? KAN man?
Är det OK att köpa ett barn? Är det OK att välja de egenskaper man vill ha hos ett barn? Är det OK att en annan kvinna kan skadas för livet?
Jag har full förståelse för att fattiga kvinnor säljer sina ägg eller väljer att bli surrogatmamma, man kan göra MYCKET för att överleva eller att kunna ge sina egna barn ett drägligt liv! De par som inte ens snuddar vid tanken på HUR och VARFÖR en annan kvinna ställer upp på att hjälpa dem att få sitt barn, ja DET har jag svårare att förstå!
Vi har blivit väldigt själviska, vi i väst som har råd att välja! Vi vill utbilda oss, få ett bra jobb, skaffa hus och förverkliga oss själva INNAN vi skaffar barn. Att den biologiska klockan tickar tänker vi inte på, på något sätt fixar det sig nog.
Jag förstår att barnlöshet kan var ett enormt trauma men det ÄR inte en RÄTTIGHET att få barn och jag tycker INTE att det är OK att fattiga kvinnor måste sälja sin kropp för att vi som har råd ska kunna skaffa ett barn, oavsett hur mycket man längtar, oavsett hur mycket just det barnet kommer att bli älskat!
Infertilitet är av WHO klassat som en sjukdom och alla har därmed rätt att få hjälp, därav nobelpris för provrörsbefruktning. För den skull är det INTE ok att andra kvinnor måste riskera sin hälsa!
Hej Maria,
SvaraRaderaJag gillar att läsa dina alster. Du skriver väl och dessutom gillar jag som oftast det du skriver. Stimulerande. Så lite vi vet om varandra även om man jobbar åratals tillsammans Har du någon gång tänkt på att skriva en längre text? Vore spännande.
Kram Annika H.
Tack, Annika!
SvaraRaderaVisst har jag väl funderat på att skriva något längre, men har inte haft tid, lust och ork att ta tag i det. Men man vet aldrig, en dag kommer inspirationen flygande...
/Mia
För det första handlar långtifrån all infertilitet om att man väntat för länge, att man blivit infertil av att prioritera andra saker.
SvaraRaderaDet andra är att tex Ukraina är ett tämligen ovanligt land för svenska fertilitetsturister att åka till, de vanligaste landet för äggdonation lär vara Finland.
Men visst finns det problem med att människor får betalt för att donera ägg. Även om det inte gäller "fattiga länder" gäller det ofta fattiga människor på ett eller annat sätt. USA är det land med längst tradition av såväl äggdonation som av surrogat - men det är inte riktigt lika intressant att göra TV där skulle jag tro. Ändå har USA en stor fattig befolkning och risken finns förstås att en kvinna donerar av nöd snarare än av vilja. I övrigt ser jag inte betalningsdelen som något som nödvändigtvis måste vara fel.
Självklart finns det tankar hos de infertila som behöver donerade celler (vanlig IVF kan väl ändå inte ses ha så många etiska dilemman i sig även om det görs i ett annat land?) om vad som är etiskt möjligt, både med hänsyn till det kommande barnet och risken att människor gjort saker av nöd snarare än av vilja.
http://fertilitychallenged.wordpress.com/2011/01/20/etik-i-fertilitetsbehandlingar/
http://fertilitychallenged.wordpress.com/2010/10/30/etiska-overvaganden/
/FC, just nu gravid efter embryodonation i Polen