Idag dör väldigt få människor i Sverige av AIDS. Ibland är det nog lätt att tro att HIV och AIDS inte längre finns hos oss. Den finns, och det är inte bara knarkare, prostituerade eller homosexuella män som bär på denna livshotande och livslånga sjukdom. Det finns inget botemedel och vägen för att få fram ett vaccin är fortfarande lång. Vi som bor i Sverige har tur, vi kan få livsmediciner, mediciner som gör att vi kan leva ett långt och rikt liv om vi bara tar medicinerna.Själva viruset är inte särskilt smittsamt, det krävs blod till blod eller slemhinna mot slemhinna för att viruset ens ska överväga att flytta på sig. Hamnar det i kroppen är det dock inget snällt virus, får man inte livsmedicinerna så dör man.
Vi som såg Sixten Herrgård och andra som vi kanske till och med kände personligen tyna bort i AIDS har nog en annorlunda bild av HIV och AIDS än vad dagens ungdomar har. Vi blev sönderpumpade med information om kondomanvändning och smittvägar. Men har vi egentligen lärt oss något, har vi ändrat vårt sexuella mönster så att vi alltid använder kondom vid samlag med nya partners, hur många av oss har någonsin gjort ett HIV-test??
De flesta av oss förstår (i vilket fall i teorin) att det är ofarligt att ge någon med HIV en kram och nog vågar vi väl dricka ur samma ölglas. Jag har hört HIV/AIDS jämföras med kroniska sjukdomar såsom diabetes, men då blir jag allt lite upprörd, varken diabetes, psoriasis eller reumatism är smittsamma sjukdomar! HIV är fortfarande en både smittsam och dödlig sjukdom, här finns en viss skillnad. Jag menar inte att vi ska vara rädda men vi får heller inte glömma eller negligera sjukdomens farlighet.
Ungdomarna då, vad vet de? Vilken information får de? Ser de på HIV som på klamydia? Såååå farligt är det väl inte, man dör ju inte……..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar