söndag 30 maj 2010

Hur man förminskar en människa

Maciej Zaremba skriver idag i DN en otäck artikel om hur en allsmäktik chef lyckas driva en människa till totalt psykiskt förfall. Samme chef lyckas dessutom få facket med sig i detta smutsiga verk.

En chef utan skrupler, en sjuk chef, kan med små metoder långsamt med subtila metoder sakta bryta ned en människas självförtroende. Om medarbetarna inte ser och förstår vidden av det chefen gör kan det leda till att en person går under. Detta är fullkomligt oacceptabelt men förekommer allt för ofta på våra arbetsplatser.

Har man tur finns arbetskamrater som ser och stöttar, om inte kan det gå så tokigt som för mannen i artikeln. Man knäcks totalt, har inget egenvärde och drömmer mardrömmar om en leende chef.

Byt jobb säger några som kommenterat artikeln. De har aldrig upplevt detta säger jag. Nedbrytningen sker långsamt men systematiskt tills du inte längre är någon, du inser att det är DU som är fel och värdelös. HUR ska man då orka söka sig bort från sin plågoande om man inte har ett massivt stöd.

söndag 23 maj 2010

Studentångest


Idag har jag varit och handlat kostym åt min son som snart tar studenten. Dyrt! Min son har under många år tävlingssimmat och efter denna ”karriär” fortsätter han träna sin kropp. Mycket bra tycker lilla mor. Kroppen är efter alla år i en bassäng väldigt bredaxlad, snyggt men inte lätt att få in i en kostym variant budget.


Dagens övningar i kostymprovning i ett antal affärer fick mig att tänka på ekonomi. Dagens inköp översteg med råge vad jag hade tänkt mig, men jag överlever. Hur är det då med människor som har det betydligt sämre ställt? Studenten ska väl vara en glädjens stund och inte en stund av ångest! Ångest för att man inte kan gå på alla roliga studentskivor. Ångest för att man inte har råd med en studentmössa. Ångest för hur man ska få tag i fina kläder. Ångest för att man inte kan bjuda på studentmottagning. Ångest för att man inte kan några studentsånger. Ångest för att man inte fattar de svenska traditionerna. Ångest för att klasskamraterna tycker man är en looser.

ALLA måste få fira sin student med värdighet. Skolan måste inse att alla inte har råd med allt som ”hör till” och tona ned alla ”måsten”. Det viktigaste är väl att sista dagen på gymnasiet, första dagen i vuxenlivet, blir en dag av glädje och gemenskap!

söndag 16 maj 2010

Rödgrönt eller blå allians

Ja själv föredrar jag definitivt ett rödgrönt alternativ. Jag är däremot inte alls säker på att jag gillar att det bara finns två alternativ – rött eller blått. Jag skulle mycket hellre se alla partier duellera mot varandra för att klart och tydligt kunna se vart de olika partierna vill föra Sverige efter valet. Nu måste man försöka engagera sig i de olika partiernas kongresser för att se vad de vill om de slapp kompromissa och hur många orkar det?! Att det nu tyvärr blev ett rödgrönt alternativ till det, för mig, förhatliga alliansen har jag full förståelse för. För att bemöta ett, utåt sätt, starkt blått alternativ var socialdemokraterna helt enkelt tvungna att bilda ett nytt alternativ.

För mig som vanlig liten väljare blir det dock inte enklare med två regeringsalternativ utan klart besvärligare. Om jag av övertygelse eller av hävd och tradition alltid har röstat på Vänsterpartiet eller Kristdemokraterna, hur ska jag då veta att det jag vill att dessa partier ska kämpa för inte försvinner i en geggig kompromiss? Om inte ett parti får ensam majoritet, vilket vore högst osannolikt idag, blir det naturligtvis kompromisser när man efter valdagen ska bilda en fungerande regering. För mig vore det dock mycket ärligare om man gjorde dessa kompromisser EFTER valdagen. Ingen väljare är så dum att man tror att det parti man röstat på får igenom allt det man eftersträvar, men jag tror ändå de flesta väljare vill att alla partier ska få kämpa ända in i kaklet för det man tror på – sen kompromisser.

Dagens Sifo-mätning visar gädjande nog att det rödgröna laget leder. Det mest glädjande är att SD nu inte kommer att klara fyraprocentspärren! Både vänsterpartiet och Kristdemokraterna ligger farligt nära att halka ut, jag tror dock att de får så kallade stödröster om trenden fortsätter.

Det som oroar mig mest med dagens sifo-mätning är att sossarna fortfarande ligger så dåligt till i storstäderna. Jag förstår faktiskt inte riktigt varför. Visst finns det många människor i storstäder som har det ganska gott ställt, men det finns också väldigt många som har det väldigt knapert. Jag tror fortfarande på mantrat skola, vård och omsorg med tillägget trafik. Vi som bor i storstad inser att bilen är här för att stanna, vi vill kunna åka grönt både med bil och med kollektivtrafik. Våra barn måste kunna gå till förskolan på obekväma tider eftersom många som bor i storstäder arbetar obekväma tider, är ensamstående och inte har släkt som kan hjälpa till. I storstäderna har vi hela floran av olika typer av skolformer, en del fungerar bra andra inte. För mig är det OK med privata alternativ, både inom skola och omsorg, så länge villkoren är de samma och eventuella vinster återinvesteras (och då blev det genast trist och tråkigt för riskkapitalisterna!).


Svd DN

söndag 9 maj 2010

Jag vill bli av med mina tonåringar!

Ja, och jag är säker på att de vill bli av med mig!
Jag menar förstås inte att jag vill kasta ut mina älskade ungdomar, 17 och 19 år gamla NU men jag vill att de ska kunna lära sig vuxenlivet utan en vakande mamma. De måste få lära sig att toapapper inte växer i badrummet, de måste själva få inse att man får leva på nudlar i två veckor om man festat upp slantarna. Det kommer inte hända så länge de bor hos mamsingen. Frågan är bara HUR vi ska bli av med varandra.

Vill de börja på högskola/universitet finns det väl studentlägenheter. Här i i vår huvudstad kan man få vänta flera år innan man lyckas få tag i en snordyr studentlägenhet, som innebär att man för att ha råd att bo måste lyckas med konststycket att få tag i ett extrajobb som i sin tur kanske leder till att studierna tar längre tid än planerat. De kanske kan flytta till annan ort om nu den utbildning de vill gå finns där. Tyvärr verkar dock inte bostadsläget vara så lysande någonstans i vårt avlånga land.

Om de nu inte vill börja plugga efter gymnasiet måste de få tag i ett fast jobb med hyfsad lön för att ens komma på tal i jakten på en hyresrätt. Efter ett par år i bostadskö kan man kanske få tag i en tvåa till en kostnad av åttatusen kronor i månaden – säg den 20-åring som har råd med det! Men mamsingen kanske kan slanta upp ett par miljoner och köpa en liten lägenhet – skulle inte tro det!

Ska våra ungdomar kunna bli självständiga unga män och kvinnor MÅSTE vi börja bygga massor av nya hyresrätter. Bostäder som våra unga har råd att bo i! Förresten är det en hel del äldre som också vill bo i hyresrätt, folk som har bott i hus i många år och som gärna betalar lite mer i hyra för att bara kunna lyfta på luren när kranen droppar eller kylen pajar.

För att detta ska ske måste politikerna föra en aktiv bostadspolitik och ge ekonomiska incitament som stimulerar byggandet av hyresrätter.

lördag 1 maj 2010

Är jag en dålig sosse?

Jag har inte demonstrerat idag! Jag har aldig i hela mitt liv gått i ett demonstrationståg av något slag. Jag blir lätt illamående av slagord och människor som verkar så engagerade och insatta i varje detalj. Själv känner jag mig som flickan från landet, bortkommen och en smula dum!

Jag blev Socialdemokrat på ”gamla dar”. Att det blev så var för att jag varje dag blev mer och mer illamående över alliansens politik, en viss påverkan av kära Calle Fridén men främst för att jag insåg att jag tror på orden Frihet, Jämlikhet och Solidaritet.

Frihet – visst är det ett skönt ord. Frihet att kunna tänka och formulera sig som man vill – utan att hamna i fängelse. Frihet att kunna klä sig som man vill. Frihet att få rösta på det parti man vill. Frihet att få älska den man vill.

Jämlikhet – ännu ett ord som doftar av framtidshopp. Jämlikhet mellan könen. Jämlikhet mellan olika samhällsklasser. Att kunna gå den utbildning man vill utan att plånboken styr. Att få den utbildning man har rätt till även om man är hörselskadad. Att få den vård man behöver oavsett om man är gammal eller ung, rik eller fattig. Att utan att bli straffad få leva i en kärleksrelation men någon av samma kön. Att hudfärg eller religion inte spelar någon roll, vi är alla människor – på gott och på ont.

Solidaritet – det för mig viktigaste ordet. Det ord som så tydligt inbegriper hela världen. Solidaritet betyder för mig att bry sig om de som har det sämre än jag. Att alla, oavsett begåvning eller handikapp får en bra utbildning. Att vi med självklarhet på bästa sätt försöker hjälpa våldtagna kvinnor i Kongo såväl som i Sverige. Att vi på alla sätt försöker utrota fattigdom och svält. Att även den som har ett begåvningshandikapp har rätt till egen bostad (kanske med stöd) och ett arbete. Att vi som har förmånen att ha ett arbete delar med oss till arbetslösa, sjuka och pensionärer. Att alla barn har rätt till en barndom. Att alla skall kunna äta sig mätta. Att alla människor har rätt till rent vatten.
Olof Palme och Anna Lindh är två brutalt mördade politiker som jag starkt förknippar men ordet solidaritet. Idag finns Mona Sahlin, socialdemokraternas ordförande och förhoppningsvis Sveriges första kvinnliga statsminister.

Om man tror på dessa ord är man beredd att offra en smula. Offra i form av bekvämlighet och ekonomi. Vi som tor på att alla människor är lika värda och har samma grundläggande rättigheter och behov, vi kommer att rösta rött 2010.