Måste vi tjata om jämställdhet och jämlikhet

Det är ett himla tjat om jämställdhet och jämlikhet i det här landet. Mona Sahlin tjatar om detta, Gudrun Schyman tjatar och lyssnar man så åtminstone nämner Fredrik Reinfeldt detta då och då.
Är vi inte redan väldigt jämställda i Sverige? Jo, kanske om vi speglar oss mot många andra länder, men vi är inte alltid bäst och det vill vi ju vara, eller hur?!

I Sverige har vi en fantastisk föräldraförsäkring (som kan bli bättre) som gör att både föräldrarna kan vara hemma med sina små barn och tillåter oss att vara hemma med dem när de är sjuka. Problemet är att det fortfarande övervägande är kvinnor som utnyttjar detta. Vad beror det på, kan det vara så att det fortfarande inte är riktigt accepterat på pappornas arbetsplatser att de är föräldralediga, är det så att papporna fortfarande tjänar så mycket mer att familjens ekonomi inte tål att pappan är hemma lika länge eller tillåter inte vi kvinnor att männen tar sig in på ”vårt” revir???

På våra arbetsplatser är det fortfarande vanligare att man har en man till chef. Beror det på att det inte finns tillräckligt med kompetenta kvinnor, är arbetet som chef inte anpassat efter att man ska kunna hämta sina barn på dagis eller finns inte kvinnorna med i männens nätverk???

Hur är vår syn på människor som kommer från andra länder och kulturer? Släpper vi in dem i vår gemenskap, anställer vi någon med ett namn vi inte kan uttala, är vi tillräckligt duktiga på att prata jämställdhet och jämlikhet med dem eller är vi rädda för att stöta oss med en annan religion/kultur, papperslösa flyktingarna – ska de ha rätt till sjukvård, ska deras barn ha rätt till skolgång???

Vi har förstås massor att jobba med i vårt land trots att vi för varje dag som går kommer närmare och närmare målet. För mig är jämställdhet och jämlikhet samma sak som alla människors lika värde och tittar vi lite närmare i vårt land och utanför vårt lands gränser finns det enormt mycket att arbeta med!

Varje dag trakasseras människor på grund av hudfärg, politisk åsikt, religion eller sexuell läggning – aldrig någonsin får vi tolerera detta, vare sig i vårt land eller i andra länder. Därför är arbetet med jämställdhet och jämlikhet något vi måste jobba med varje dag och i varje situation.

För mig är det också viktigt att vi kikar ut genom dörren och tittar ut i den stora världen och använder den kunskap vi har om att världen kan bli bättre om vi alla är jämlika.Den lågkonjunktur vi nu har i Sverige är global. Många redan fattiga länder blir ännu hårdare drabbade och i tider av kris är det alltid barnen, flickorna och kvinnorna som blir värst drabbade.

Kvinnor och flickor används som vapen i konflikter genom att utnyttjas sexuellt. Små pojkar tvingas att bli soldater. Mängder av kvinnor dör när de ska föda sina barn då de inte kan ta sig till ett sjukhus eller inte har råd. Flickor får inte gå i skola eftersom de behövs för att producera mat. Flickor överges och lämnas för att dö eftersom man inte har råd att försörja dem. Flickor säljs och används som barnslavar eller i sexindustrin. Det är fler flickor och kvinnor som svälter. Barn blir föräldralösa på grund av sjukdomar, svält och krig. Barn blir lemlästade av minor långt efter en avslutad konflikt.

Den kunskap vi har av jämställdhetsarbete måste vi föra ut och ha som krav när vi arbetar med länder som inte hunnit lika långt som vi och därför måste frågan om jämställdhet och jämlikhet hållas levande även i vårt vackra land.

Lycka till nu Fredrik!

Äntligen får jag skriva om det jag ville – Fredrik ska få börja skolan igen!

Idag skriver DN om att Fredrik ska få börja i den skola han trivdes i och där han fick den hjälp han behövde. Efter ett möte med biträdande grundskolechef Adelinde Schmidhuber och Solbergaskolans rektor Ann-Katrin Averstedt fick familjen äntligen besked om att Fredrik ska få återgå till Sankt Örjans resursskola. Man har också beslutat om att detta ska gälla under hela Fredriks återstående tid i grundskolan.

Det känns så otroligt skönt att detta äntligen har löst sig. Samtidigt känns det sorgligt att man ska behöva gå till pressen för att ett barn ska få den hjälp det har rätt till! Finns det fler barn i Solbergaskolan som är drabbade? I hela Sverige, hur många fler barn sitter hemma och gråter för att de inte ”passar in” i en vanlig klass?

Barnen ska inte behöva lida för att de har behov av hjälp, vare sig det gäller en synskada eller ADHD. Jag ser ett stort problem i att det är skolorna som ska betala för detta extra stöd. Många skolor har dålig ekonomi och då kan det vara lätt att välja att blunda. En statlig pengapåse till dessa barn tror jag är mycket bättre, barnens behov och välbefinnande måste alltid komma först. Att man måste kalla in både politiker och höga tjänstemän för att få den hjälp man har rätt till tyder väl ändå på ett systemfel?!

Sänder en stor kram till Fredriks familj för att de orkat kämpa för sitt barn!

Fredrik, all lycka med din skolgång!

Barn måste få kosta!

Idag skriver DN igen om fallet med Fredrik som har både ADHD och Autism. Fredrik är 13 år och har gått i Solbergaskolan i Älvsjö där han blivit mobbad och inte fått tillräckligt stöd för att klara av skolarbetet. Under en tid fick han gå på S:t Örjan i en liten klass med specialutbildade lärare, där trivdes Fredrik och skolarbetet fungerade mycket bättre. Tyvärr har rektorn i Solbergaskolan, Ann-Katrin Averstedt, beslutat att Fredrik inte få gå kvar på S:t Örjan utan ska flytta tillbaka till Solbergaskolan. Detta beslut har fått Fredrik att må mycket dåligt och han har istället inte varit i skolan alls på väldigt lång tid.

Jag har skrivit om detta förut och hoppades i min enfald att det skulle ha löst sig för Fredrik och hans familj. Nu hotas istället familjen med böter om de inte ser till att Fredrik börjar i en skola han mår dåligt av. Att Ann-Katrin Averstad vill tvinga tillbaka Fredrik trots att specialister dömt ut den möjligheten och att Fredrik uppenbart mår dåligt där beror förstås på att hon inte vill betala för Fredriks plats på S:t Örjan.

Rektor Ann-Katrin Averstad har jag själv haft med att göra när hon var rektor för en annan skola i Älvsjö, Sjöängsskolan, där mina barn då gick. Även då stormade det runt henne och både föräldrar och personal var otroligt upprörda över hennes sätt att leda en skola. Enligt min åsikt saknar hon all känsla för vad som fungerar bra för både barnen och personalen, det är enbart plånboken som styr. Hade hon fått fortsätta på Sjöängsskolan är jag helt säker på att hon lyckats rasera en väl fungerande skola där jag alltid upplevt att man försökt ordna stöd för de barn som behöver genom att personalen slutat (vilket hände) och föräldrarna plockat bort barnen från skolan.

Solbergaskolan hade under många år ganska dåligt rykte men lyckades ta sig upp och bli en ganska bra skola. Om rektor Averstad får fortsätta sitt diktatoriska ledarskap kommer snart skolan gå under. Nu är det faktiskt dags att man plockar bort henne, hon är klart olämplig som rektor och ingen ville ha henne där från början.

Nästa gång jag skriver om Solbergaskolan vill jag kunna berätta om att Fredrik och alla andra barn med behov av särskilt stöd fått det utan att någon sneglat i plånboken!

Våra barn är vår framtid, det är allas vår plikt att på bästa sätt ta hand om dem! Bryr vi oss inte om barnen som har behov av lite extra stöd och hjälp idag kommer det att kosta mångfalt, både ekonomiskt och i humant lidande, imorgon!

En (k)risig valbudget

Jag kan ju inte precis skryta med att ha läst hela alliansens budget men har skummat några delar.

Studenter – kommer att få en liten slant mer per månad. Visserligen den största delen i form av ökat lån men de flesta studenter blir nog glada för varje krona de kan få. Med stora kullar av ungdomar som nyss börjat eller snart är på väg in på högskolor och universitet är det förstås smart att ge dem lite godis. Att de har mycket svårt att hitta ett vettigt boende som de har råd att betala utan att jobba vis sidan av sina heltidsstudier behöver man ju inte orda så mycket över. Alliansens barn har kanske föräldrar som betalar boende och ser till att telingarna slipper ta lån.

Högskolor/universitet – kommer tillfälligt att få lite extra utbildningsplatser vilket är jättebra, lite sent men bra. Lite knökigt kommer det att bli att hinna med i planering med kurser och personal eftersom sista ansökningsdag till vårterminen 2010 redan är den 15 oktober 2009. Nu tror jag många har haft detta på känn och planerat för det. Att locka ungdomar till studier är naturligtvis mycket bättre än att de går arbetslösa. Synd att det inte verkar bli några arbetsmarknadsåtgärder för de som inte vill eller kan gå en högskoleutbildning.

Pensionärer – får en hundring mer i plånboken. SKAMLIGT dåligt. Vi som har arbete får skattesänkning efter skattesänkning medan våra mormödrar som slitit ett helt liv inte ens får så det räcker till att köpa en dagstidning varje dag. Jag skulle gärna sänka den sista skattesänkningen till pensionärerna.

Kommunerna – får en rejäl slant, ÄNTLIGEN! Förhoppningsvis betyder det att vi slipper fler uppsägningar inom skola, vård och omsorg. Förhoppningen är kanske inte så stor att man har råd anställa fler men kanske räcker pengarna till att skolorna har råd att städa barnens toaletter varje dag eller att Oskar 87 slipper gå och lägga sig kl 15.00. Hade slantarna kommit tidigare hade vi troligen sluppit en och annan arbetslös person.

Arbetslös eller sjuk får man naturligtvis inte vara i alliansens Sverige.

Mycket är bra och naturligtvis smart men att låna pengar till skattesänkningar är INTE smart!

Göran vill ha en Anka ?!

Det puttrar och fräser i alliansens valfläskpanna. Nu börjar man dock även kunna känna lukten av en och annan skämd bit.

Kristdemokraternas Göran Hägglund skriver i DN om att han tycker att den radikala eliten/kulturvänstern blivit den nya överheten som bestämmer allt för mycket över vad ”vanligt folk” ska tycka. Vem/vilka de där läskiga som ingår i kulturvänstern är talar han inte om men jag får känslan av att han har en bild på näthinnan av Mona Sahlin.

Stackars Göran tycker det börjar bli jobbigt att denna kulturvänster bestämmer att kvinnor har samma värde som honom och dessutom är värda samma lön. Han säger det inte rakt ut men jag får känslan av att han också tycker det är jobbigt att det dessutom finns lagar och regler som bestämmer hur vi uppfostrar våra barn (d v s vi slår inte in vett i våra barn).

Göran Hägglund säger: ” Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.” Han menar med detta att s k ”vanligt folk” inte orkar bry sig om politik, kultur eller något så oerhört fånigt som jämställdhet!

Snälla Göra Hägglund – det är nu år 2009 och även kvinnor i detta underbara land finns och behövs på alla positioner. Om du vill ha en lydig liten hemmafru som städar, tvättar, föder och uppfostrar dina barn är det helt OK, men tro inte att detta är ideal som ”vanligt folk” har. Visst diskuteras livspusslet vid köksborden, men om du inte har förstått det är just denna diskussion just POLITIK!

Blir nu sååå glad när jag i dagens DN läser ett bemötande på Hägglunds osunda kvinnosyn av Socialdemokraterna jämställdhetspolitiska talesman Claes Borgström. Gladast blir jag över att han även tar upp hur kvinnor har det i den ”stora världen”, den värld som Göran Hägglund tycks ha glömt existerar. I den världen utnyttjas t ex kvinnor som vapen genom våldtäkt i väpnade konflikter, 75% av jordens analfabeter är kvinnor och 70% av alla som går hungriga är flickor. Sverige har kommit långt i jämförelse med en stor del av världen och därför är det extra viktigt att vi fortsätter det arbetet så vi kan sprida det till resten av världen.

I dagarna damp Röda Korsets tidning ”Henry” ned i min brevlåda och där informerades b la om att kampanjen ”Rädda mammorna” fortfarande pågår och allt stöd för de utsatta mammorna är välkommet – ge ett litet bidrag Göran!

Det finns fortfarande oerhört mycket kvar att göra i Sverige i jämställdhetsfrågor och det är också en fråga av vikt både i EU och i FN. Herr Hägglund brukar ju inte i övrigt vara så petig med att peka på hur folk ska leva så detta utspel verkar mest vara ett utspel för att ta sig över det berömda hindret – 4% - det luktar illa!

Röda Korsets första grundprincip är något som borde genomsyra all politik:

Humanitet:
Allt Röda Korset gör syftar till att förhindra och lindra mänskligt lidande. Vårt mål är att skydda människors liv och hälsa, skapa respekt för människovärdet och verka för fred.

Friskolor och privat driven vård - vinst?

Jag är lite seg i starten, men vissa frågor tycker jag behöver lite extra betänketid. Det är så lätt ibland att reagera med ryggmärgen och säga JA eller NEJ. Därför har jag nu tagit mig en ganska lång funderare över vad jag tycker om friskolor och privat driven vård.

Jag har nog alltid tyckt att det är OK med friskolor och privat driven vård, hade nog dock en ganska romantisk föreställning om visionärer med en dröm om att förverkliga en särskild pedagogik eller vårdform. Sakta men säkert har jag förstått att det mestadels handlar om stora aktiebolag som driver dessa verksamheter. Bra eller dåligt? Ja, det får nog bli en fråga för elever och vårdtagare, i slutändan måste det ju vara kvaliteten som avgör vad som är bra eller dåligt. Konkurrens anser jag i grunden vara något bra då det i konkurrensens begrepp finns inbyggt en vilja till förbättring för att få fler ”kunder”.

Konkurrens måste dock ske på lika villkor, vilket jag är ytterst tveksam till att fallet är idag. Beställaren, d v s kommunen eller landstinget måste självklart ställa samma villkor oavsett vem som ska driva vård respektive skola. Om vi ska ha andra aktörer än kommun och landsting som bedriver vård, skola och omsorg med dina och mina skattepengar måste villkoren vara klara och tydliga. Ett visst antal lärarledda timmar måste ingå, en viss procent av lärarkåren måste ha adekvat utbildning, en viss procent per patient ska vara sjuksköterskor, ett minimum läkartimmar måste finnas…..
Ja det finns en rad minimumkrav som måste uppfyllas oavsett vem som vill driva en skola eller en vårdcentral.

Den sk avknoppningen då, d v s att personalen får ta över driften av t ex en hemtjänstverksamhet. Ja, i grunden tycker jag det är bra. Här finns just de ideologiska värderingarna för att driva en verksamhet jag tycker är viktiga. MEN det kan inte som idag ske helt godtyckligt. Man kan inte GE bort en fungerande verksamhet! Det måste naturligtvis finnas en oberoende ekonomisk värdering av verksamheten.

Vinst. En fråga jag verkligen fått fundera lite extra på. Det är ju faktiskt dina och mina pengar vi pratar om! Det jag kommit fram till är att vinst är OK. Dock under vissa förutsättningar. Vinsten ska tillfalla verksamheten INTE aktieägare. Om avknoppning ska kunna fungera optimalt är det rimligt att man betalar marknadsmässiga priser för verksamheten, för att då kunna betala tillbaka lån måste man naturligtvis kunna bedriva verksamheten med vinst. För att kunna investera i verksamheten, köpa nya saker, renovera, investera i personalens utveckling och ge sig själva och personalen vettiga löner måste naturligtvis verksamheten kunna gå med vinst. En vinst som dock ska gå tillbaka till verksamheten. Min personliga men fullständigt fasta övertygelse är att jag INTE är beredd att ge bort dina och mina skattepengar till aktieägare som aldrig satt sin fot i verksamheten!!!! Samtidigt är jag lika fast övertygad om att det är just genom skattepengar alternativ vård och skola ska finnas. Jag vill INTE se att de som har råd (ja, jag vet att det redan finns till en viss del redan idag) kan köpa sig bättre vård eller en bättre skola. ALLA ska ha rätt till den en ypperlig skola och en ypperlig vård oavsett plånbokens storlek!!!

Idag kan ju friskolor välja bort ”besvärliga barn”, barn med neuropsykiatrisak diagnoser eller typer av handikapp, alltså barn som kostar pengar i form av extra resurser. Hur gör vi med dessa härliga ungar, ska friskolorna få välja bort dem av kostnadsskäl. Ja, ibland tror jag det är bra. Det kanske är bättre att en skola med kunskap och resurser tar hand om dessa ungar. Pengarna borde då kanske komma ifrån staten istället för att det ska bli en kamp om att ”slippa” dessa underbara men resurskrävande barn.

Ska man kunna välja att etablera sig var man vill fast det redan finns tillräckligt med skolor/vård i området? En ytterst delikat fråga där jag inte är helt säkert på vad som är rätt. Å ena sidan kanske den nya skolan/vårdhemmet är det allra bästa, å andra sidan kanske en skola/ett vårdhem måste gå i konkurs, vilket innebär stor oro och stora omställningar för både elever, vårdtagare och personal.

Folkpartiet får underkänt i de nationella proven!

Det känns så tryggt på något vis, jag menar folkpartiets skolpolitik. Den ena tossigheten efter den andra.
Nu vill Lars Hemzelius (FP) i Trelleborg att lärarnas lön skall sättas efter vad eleverna presterar på de nationella proven. Bra resultat på proven = bättre lön. Smart va?!

Självklart ska en engagerad duktig pedagog ha bättre lön än en lärare som slentrianmässigt drar igenom sina lektioner. Jag tror vi alla råkat ut för bägge sorterna och en massa varianter däremellan. Om man nu är en halvdan pedagog men ändå vill ha bättre lön kanske det blir väldigt frestande att lägga tonvikten i undervisningen till att plugga gamla nationella prov istället för att lära eleverna att bli självständiga kritiskt granskande individer med en stor ryggsäck fylld med kunskap.

Skillnaden mellan skolor kan ju också vara milsvid. En lärare i en klass med elever med en massa socioekonomiska problem, en lärare i en klass med nyanlända invandrare eller en lärare i en klass där ambitionen är hög och föräldrarna studievana har inte samma förutsättningar. En lärare kan uträtta stordåd i en ”besvärlig” klass utan att det resulterar i höga betyg på de nationella proven.

Mätningarna av resultaten i de nationella proven ska pågå i minst tre år innan det visar sig i lönekuvertet, ja det låter ju betryggande men vad händer då med den lärare som byter skola efter två år??

Inte oväntat ställer sig lärarförbunden negativa till detta förslag.

Det är dock skönt att veta var man har Folkpartiet med Björklund i spetsen. Tillbaka till en tid när det var viktigare att ”banka in” fakta än att kunna reflektera över kunskap, fyrkantiga regler istället för elevdemokrati, respekt i form av disciplinstraff istället för att få respekt genom att visa respekt. Ja listan kan göras lång och nu börjar jag tröttna, nu tycker jag Björklund o co kan ta sitt pick och pack och dra! Enligt mig är de underkända på de nationella proven!

Måla politiska bilder - en konst

Jag är ruskigt ny när det gäller att vara medlem i ett parti. I Juni i år gick jag med i Socialdemokraterna. En väldigt stor orsak var att jag mådde mer och mer illa över alliansens politik och framförallt över Jan Björklunds skolpolitik.
Så här ett år före valet inser jag vilket liv och vilken debatt det blir inom partierna, i media och i bloggosfären. Jag är oerhört fascinerad över hur mycket tid och kraft som tycks läggas på att diskutera vilka väljare man ska rikta in sig på, är det arbetare, medelklass, kvinnor, pensionärer eller….

Jag har väl alltid varit hyfsat intresserad av politik men inte så pass att jag orkat engagera mig ”på riktigt”. När jag var riktigt ung hade jag fullt upp med mitt sociala liv, under småbarnsåren gick tiden åt till att välja dagis, packa matsäckar och göra utflykter. När raringarna sedan skulle började skolan gick en massa tid åt till att välja skola och skolform, hämta och lämna på träningar, läsa läxor och köpa kläder som de växte ur på två veckor. Tonårstiden innebär nya utmaningar med gränsdragningar, nya skolval, kärleksbekymmer, läxläsning och en ständig viljornas kamp. Allt detta ska då kombineras med heltidsarbete och hushållsarbete. Har man tur är man två vuxna som kan dela på bördorna.

I ovanstående läge tror jag att väldigt många befinner sig, man har för fullt upp med vardagen för att orka sätta sig in i alla frågor som rör vårt land, för att inte tala om den stora världen utanför vårt lands gränser. Läser man olika opinionsundersökningar så ser man också att andelen väljare som inte bestämt sig är väldigt stor. Jag är rätt övertygad om att väldigt många röstar efter vilken milstolpe i livet man befinner sig vid. Är man småbarnsförälder är frågor om förskola, föräldraledighet och närmiljö viktiga. Har man gamla föräldrar som behöver hjälp börjar man fundera på hur äldrevården. En förälder med äldre tonåringar funderar kanske på högskoleutbildning, studiemedel, bostadsbrist och ungdomsarbetslöshet.

Jag tror att det är bra att måla upp bilder med vad man vill med sin politik. Inte bara säga att vi måste höja skatten för att kunna förbättra välfärden och minska klyftorna i samhället. Tala istället om att vi vill använda pengarna till att minska barngrupperna i förskolan, att barnen i skolan (oavsett skolform) ska ha rätt till utbildade lärare. Våra gamla föräldrar ska ha rätt att bo tillsammans även om en part blir senil, som barn ska man kunna känna sig trygg med att pappa får den hjälp han behöver så jag inte behöver ta ledigt från jobbet för att han än en gång glömt att ta sin medicin. Tala om att vi måste bygga bostäder våra ungdomar har råd att bo i, det är inte sunt för någon part att vara mambo vid 25. Kanske räcker pengarna till att höja studiemedlen så ungdomarna kan genomföra studierna på utsatt tid. Hur ska vi ta hand om de flyktingar som kommer till Sverige? Vad gör vi åt de desperata ungdomar som bränner bilar i våra förorter för att de känner att de inte tillhör samhället?

Det finns många bilder att måla och det är detta jag tycker är att prata politik – att föra fram ett
budskap. Vilket samhälle vill vi ha. Jag tror inte alls att det är så svårt att få många att förstå att det alliansen gjort och försöker göra är förödande för Sveriges framtid bara de rödgröna talar om vad DE/VI vill istället för att hacka på Fredrik Reinfeldt och co.

Att storstadsväljarna kommer bli avgörande verkar alla rörande överens om, dock inte hur. Jag ser inte att man behöver ha någon särskild politik för storstäderna förutom att det måste läggas ned lite extra krut på hur vi ska lösa kollektivtrafik, biltrafik och bostäder.

Är det inte dags att sluta tjafsa inom partiet (i vilket fall i medierna) och istället börja måla bilder och peka ut vilken väg vi vill gå?!

Fosterfamiljer behöver stöd

Tänk att man kan så glad, ja nästan lite rörd, över att en moderat framför en humanistisk åsikt.

Socialborgarrådet Ulf Kristersson (M) skriver i dagens Svd om att det behövs en utbildningsinsats till de fantastiska människor som ställer upp som fosterföräldrar. Han skriver med stor empati om barnen och ungdomarna som placeras i fosterfamilj, han verkar verkligen känna för dessa barn och har ett stort fokus på hur man ska verka för barnens bästa.

Jag ställer till 100% upp på hans förslag och håller tummarna för att samtliga partier är beredda att öppna plånboken för att göra dessa barns liv en smula mer dräglig och ge stöd till de familjer som öppnar sina hem för andras ungar!

LAS - Skydd eller fälla

SNÄLLA – kan någon förklara detta för lilla mig, jag fattar helt enkelt inte – HUR fixar en uppluckring av LAS fler jobb till ungdomar. Mina ungdomar älskar att kalla sin lilla mamma för ”dum blondin” och kanske stämmer det i detta fall för jag kan för mitt liv inte få det att gå ihop!

Enligt min erfarenhet utnyttjas Lagen om AnställningsSkydd mestadels i tider som dessa när man måste avskeda personal p g a arbetsbrist. Avsked, arbetsbrist – då anställer man väl inte – vare sig ungdomar, invandrare eller medelålders infödda tanter – eller har jag fel?

Jag har levt i den uppfattningen om att LAS bl a ska skydda de svagare i dåliga tider. Anställda med sjukdom eller nedsatt förmåga har extra starkt skydd. LAS är väl också tänkt att skydda anställda mot godtyckliga avsked av typen ”jag tycker inte om dig eller dina åsikter”. Om en arbetsgivare måste säga upp anställda p g a arbetsbrist är det de med minst anställningstid som ryker först. Visst kan de vara så att många unga då inte har hunnit få lång anställningstid och blir de som först får gå, men det kan ju faktiskt lika gärna vara en medelålders man som är sist anställd. Även om jag självklart ömmar med de unga som måste sluta en anställning kan jag inte låta bli att tycka att det är rättvist att den som givit många år åt företaget även får en förmån i dåliga tider. Många gånger handlar det då också om män/kvinnor med barn att försörja.

Den erfarenhet jag har när det gäller att anställa någon är att arbetsgivaren gärna vill ha någon som är 25 år, har tio års arbetslivserfarenhet och inte har/vill ha små barn. Många gånger tror jag de unga faller p g a att de inte har erfarenheten, arbetsgivaren bedömer att det kostar för mycket att lära upp en ungdom och anställer därför någon man tror snabbare kan bli produktiv.

Jag har en idé om att om man ger mer pengar till den offentliga sektorn så kan man skapa en hel del jobb till ungdomar. Skolor, barnomsorg, äldrevård, fritidsverksamhet, kultur, parkvård mm – vad jag kan se finns det massor dessa ungdomar skulle kunna utföra inom dessa områden. Det som saknas är pengar, pengar som den borgerliga alliansen hellre använder till skattesänkningar till oss som redan har förmånen att ha ett arbete än att ge extra resurser till kommuner och landsting.
Många av de privata företagen har fullt sjå att hålla näsan över vattnet idag så för många företag är nyanställningar inte det första man tänker på.

Är jag totalt ute och cyklar? Har jag helt fel?

Åtta spädbarn samt sex små barn under tio år.

Fastnade framför kanal 5 igår när de visade dokumentären om Nadya som är ensamstående mamma till fjorton (14!!) barn under tio år. Samtliga barn kom till via provrörsbefruktning och sista (får vi evigt hoppas) kullen är åttlingar.

Det jag satt och funderade över under hela programmet var hur en läkare kan plantera in åtta ägg i en kvinna. Även om den teoretiska möjligheten att alla åtta ska utvecklas till livskraftiga foster måste vara mikroskopisk så finns den – med all tydlighet. Denna kvinna har dessutom redan sex små barn hemma. Var finns ens en tillstymmelse till etik i en sådan handling. Detta fall utspelar sig förstås i USA och man får ju en otäck känsla av att pengar spelar större roll än läkaretik i detta land.

Jag får rysningar hur vi allt mer säljer ut svensk sjukvård till privata aktörer. Kan vi hamna i samma läge här som i USA där man t ex kan göra skönhetsoperationer som han/hon vet inte kommer att bli bra med resonemanget att om inte jag gör det så gör någon annan det och får då de sköna slantarna. Jag hoppas att det aldrig blir så, men säker är jag inte, man ska aldrig förakta pengars makt.

För barnens skull hoppas jag att Nadya får all hjälp hon behöver!