Pedofiler - jordens avskum

Har nu äntligen lyckats avsluta boken ”Snälla pappa, nej” av Stuart Howarth. Det tog mig flera veckor att ta mig igenom denna bok eftersom jag endast klarade att läsa ett par sidor i taget utan att bli illamående.
Boken är en självbiografi och handlar om hur lille Stuart från späd ålder blir utsatt för fysisk och psykisk misshandel av sin styvfar. Förutom detta utsätts både Stuart och hans bägge systrar, varav den ena gravt handikappad, för grova sexuella övergrepp av samme man. Hela Stuarts liv går ut på att bli bekräftad och älskad både genom jobb och kvinnor. Självklart är han så skadad av sina upplevelser att han inte lyckas särskilt bra med detta. I vuxen ålder söker han upp sin styvfar för att få någon slags förklaring till styvfaderns handlingar. Han möts av samma grymma man och dödar i förtvivlan sin styvfar. Stuart döms på grund av förmildrande omständigheter till ett ganska kort (2 år) fängelsestraff.
Jag tänker inte recensera boken, men den är inte särskilt välskriven. Buskapet är trots det förstås fruktansvärt och tanken på hur många pedofiler som springer lösa i samhället gör mig mörkrädd.

Jag tror inte att man blir en bättre människa efter ett fängelsestraff, jag är inte heller så säker på att vård när det gäller pedofiler har någon större verkan, vågar i vilket fall inte lita på att så är fallet. När det gäller pedofiler finns det enligt mig inte något straff som är tillräckligt. En människa som kan förgripa sig på ett barn och på detta vis förstöra ett barns hela liv ska inte finnas på våra gator. Är medveten om att många pedofiler själva varit utsatta för sexuella övergrepp, det är en förklaring men definitivt inte någon förmildrande omständighet. Jag tycker att polisen ska få massor av resurser för att kunna sätta fast dessa människor. Är i princip mot brottsprovokation men inte vad gäller att jaga pedofiler som ofta lurar i skuggorna av internet.När man väl fått fast en pedofil och personen avtjänat sitt straff anser jag inte att man bara kan släppa ut dem i samhället igen. Tycker de skulle ha fotboja så man kan övervaka varenda steg de tar och om de så mycket som närmar sig en skola eller simhall ska de plockas in igen. Spärra tillgången till internet och övervaka varje tangenttryckning.

Visst kan det verka omänskligt och inhumant men det är ingenting jämfört med det elände dessa personer ställer till för andra, så jag vill hellre rädda oskyldiga barn än vara ”snäll” mot pedofiler.

Asylmottagnngsutredningen - vad håller Billström på med?!

Läste på dagens DN. Debatt i morse om generaldirektör Sören Häggroth som idag ska lämna in Asylmottagningsutredningens betänkande till migrationsminister Tobias Billström. Denna utredning startade i december 2007 och hade till uppdrag att se över mottagandet av asylsökande. Med tanke på detta förstår jag ännu mindre av Billströms utspel den 17 februari i samma tidning. Han visste ju att det snart skulle komma ett betänkande från Asylmottagningsutredningen. Det stärker bara min uppfattning om att Billström är totalt fel person i den position han sitter. Att som Billström flörta med främlingsfientliga grupper samtidigt som han ska vara integrationsminister går för mig inte ihop.

I dagens debattartikel sammanfattas utredningen i fem huvudpunkter och i det stora hela verkar denna utredning vara hyfsat genomtänkt även om det finns en del saker jag vänder mig mot.

I den första punkten föreslås att den asylsökande ska kunna få syssesättning/jobba från dag ett. Jag är helt för att asylsökande ska ha rätt till en vettig sysselsättning. Ingen människa mår bra av att bara gå och vänta. Man måste dock väga in att många asylsökande har traumatiska upplevelser med sig i bagaget. För att dessa ska kunna fungera i samhället och orka vara föräldrar måste de omedelbart få hjälp att bearbeta dessa upplevelser.

I den andra punkten sägs att man under högst fyra veckor ska ordna ett särskilt ankomstboende i form av en vanlig lägenhet. Därefter ska de asylsökande slussas ut ”till en ort där individen har goda möjligheter till sysselsättning och kontakt med det svenska samhället”. Den här punkten gör mig lätt förvirrad för i ena sekunden säger utredaren att det är orealistiskt att förbjuda individer att bosätta sig var de vill och i andra att det självvalda boendet kan få negativa konsekvenser. Jag håller fullkomligt med om att det inte är sunt att det kan bo tre familjer i en trea men det är inte heller sunt att sära släkter på vitt skilda orter om de själva inte vill. Tycker fortfarande att detta i mångt och mycket är en bostadspolitisk fråga, det måste byggas fler hyresrätter där vanligt folk har råd att bo.

I den tredje punkten föreslås att kommunerna ska ansvara för svenskundervisning samt sysselsättning med statligt stöd. Man antyder också att frivilligorganisationer ska hjälpa till.Detta låter väl bra, men då måste man ju också vara medveten om att många små kommuner inte har resurser att ge svenskundervisning eller bara kan ge det i ett språk.Många frivilligorganisationer har redan idag en omfattande verksamhet vad gäller att ta hand om asylsökande. Också i denna fråga ska man vara medveten om att dessa resurser oftast är koncentrerade till våra större städer.

I den fjärde punkten tas frågan om ersättning upp. Man vill koppla ersättningsnivån till boende och sysselsättning. Val av eget boende ska ge minskad ersättning och att välja någon anordnad sysselsättning utöver svenskundervisning ska ge mer i ersättning.Förhoppningsvis kan ekonomisk stimulans vara en morot till att välja ett boende som inte innebär att man flyttar in hos någon släkting. Är övertygad om att de som är i tillräckligt psykiskt god form inget hellre önskar än att ha en vettig sysselsättning.

I den femte punkten säger man att en av de viktigaste frågorna är att minska handläggningstiden.På denna punkt kan jag inte göra annat än att hålla med. Det svenska samhäller gör besparingar och lidandet för den enskilda individen förkortas. En förkortad handläggningstid får naturligtvis inte på något vis gå ut över rättssäkerheten för den asylsökande.

Jag ställer mitt hopp till att regeringen är tillräckligt klok för att lyssna mer på denna utredning än Tobias Billströms inhumana tankar!

På med hatten tjejer!

Kvinnan tar sig en titt i spegeln när hon är:

3 år: Tittar på sig själv och ser en Drottning

8 år: Tittar på sig själv och ser Askungen eller Törnrosa.

15 år: Tittar på sig själv och ser Askungen, Törnrosa eller Hejaklacksledaren - om hon inte har PMS och ser en fet, finnig och FUL tjej. (Mamma, jag KAN inte gå till skolan och se ut så här!).

20 år: Tittar på sig själv och ser 'Jag är för smal/tjock, för kort/lång,för stripigt/lockigt hår - men bestämmer sig för att gå ändå.

30 år: Tittar på sig själv och ser 'Jag är för smal/tjock, för kort/lång, för stripigt/lockigt hår - men bestämmer sig för att hon inte har tid att fixa till sig själv så hon går ändå.

40 år: Tittar på sig själv och ser 'Jag är för smal/tjock, för kort/lång,för stripigt/lockigt hår - men säger 'Jag är åtminstone ren' och går ändå.

50 år: Tittar på sig själv och ser 'Jag är' och går vart hon vill.

60 år: Tittar på sig själv och påminner sig om alla människor som inte ens kan se sig själv i en spegel längre. Går ut och återvinner världen.

70 år: Tittar på sig själv och ser visdom, skratt, förmåga - och går ut och njuter av livet.

80 år: Bryr sig inte om utseendet. Sätter bara på sig den lilla hatten och går ut för att ha kul i den här världen.

En katastrof i taget - orkar vi inte mer?

Klarar vi inte av att ta in mer än en katastrof i taget? Eller är det media som har bestämt att vi inte mäktar med mer?
Just nu är de flesta medier fyllda med katastrofen SAAB. Visst är det, eller kan bli, en katastrof för många av de människor som på något sätt är berörda av SAAB om det blir konkurs. I vårt land finns dock, även om det till viss mån är urholkat, ett socialt skyddsnät.

För någon vecka sedan fylldes TV och tidningar av den brandkatastrof som härjade i Australien. En fruktansvärd händelse där både många människor och djur dog. Många blev hemlösa och många av dessa stod utan någon hemförsäkring. Största nyheten verkade dock vara hur en brandman gav en skadad koalabjörn vatten.

Ytterligare en liten tid tillbaka härjade kriget mellan Israel och Gaza. Är det slut på lidandet nu? Vad händer med alla skadade människor i Gaza, finns det nu en fungerande sjukvård? Har barnen tillgång till rent vatten? Är husen lagade och har man el? Tusen frågor, men väldigt få svar i svenska medier. Jag vet åtminstone att Röda Korset har lyckats leverera 10 nya ambulanser som ersättning för de sönderbombade. Sju av dessa blev finansierade av alla oss som skänkte pengar under kampanjen. Resterande summa är tagen ur katastrofhjälpsfonden, hade media fortsatt att rapportera hade säkert mer pengar strömmat in. Men om vi inte ser katastrofen på TV finns den nog inte. Insamlingen pågår dock fortfarande så sätt in en slant!

Zimbabwe med den galna ledaren Rober Mugabe. Här pågår just nu en koleraepidemi , mer än 3000 människor har redan dött och över 60.000 beräknas vara smittade. Effekterna av sjukdomen går enkelt att bryta om man har tillgång till rent vatten och kunskap om sjukdomens spridning. Idag finns Röda Korset, och säkert flera andra organisationer, på plats för att upprätta stationer där vattnet renas. I detta land, som en gång räknas till Afrikas kornbodar, lider dessutom nästan hälften av befolkningen av akut matbrist. Väldigt många bär dessutom på HIV.Nu i februari kommer det förhoppningsvis bli en samlingsregering med Morgan Tsvangirai som premiärminister och Robert Mugabe som president. Frågan är vilken reell makt Mugabe kommer att tillåta Tsvangirai. I ett land med en skenande inflation blir det svårt att vända landets ekonomi igen oavsett vem som sitter vid makten, men med rätt ledare kanske världen är beredd att hjälpa till. Jag vill veta vad som händer!

Afrikas horn , med länder som Etiopien, Somalia och Kenya – här hotas 20 miljoner människor av svält. Hur ofta får vi veta något om vad som pågår i dessa länder? Hur många barn har blivit föräldralösa på grund av att deras föräldrar dött i AIDS?

Det finns mängder av länder och katastrofer i världen att räkna upp, rapporteringen från dessa länder som hotas av mänskliga tragedier sker dock oftast punktvis.
Kanske är det så att vi inte orkar ta in för mycket elände på en gång. Kanske stänger vi av vårt medlidande med dessa människor om det blir för mycket. Ibland blir jag bara så trött på att vi tror att allt är bra så länge vi inte ser något på TV. Jag är så glad att det finns så många hjältar i världen som i det tysta gör sitt allra bästa för att hjälpa de som har det så mycket sämre än vad vi har. Beundrar dessa människor enormt! Jag som inte är en modig människa som vågar ge mig ut i världen för att göra den lite bättre försöker i vilket fall hjälpa till genom att skänka en slant då och då för att hjältarna ska kunna hjälpa fler.

Ta hand om varandra och skänk ibland en tanke på de som har det svårt!

Billström och en inhuman invandrarpolitik

Läste i morse DN. Debatt om att den Moderata arbetsgruppen mot utanförskap och segregation med Tobias Billström i spetsen nu ska lämna in en slutrapport och blev både arg och ledsen.

Hela debattartikeln genomsyras enligt min mening av en fruktansvärd människosyn. Billström vill inte ha en massa outbildade människor från kulturer han inte förstår till vårt vackra land. Han verkar se en potentiell brottsling i varje asylsökande. Möjligtvis kan han tänka sig att låta några högutbildade människor som redan fixat jobb och bostad, eller kanske en och annan forskare att komma till Sverige. Helst skall förstås dessa människor inte komma från någon allt för konstig kultur.

Ingen kan försöka inbilla mig att de som söker asyl i Sverige har flytt från sina hemländer utan stor vånda. De har lämnat vänner, släktingar och ägodelar bakom sig. De har flytt från krig och trakasserier. De har ingen aning om de någonsin kan återvända och kanske aldrig kan ta reda på vad som har hänt med vännerna som blivit kvar. Många av dessa människor är svårt traumatiserade och har stora svarta hål i själen.Sverige är ett förhållandevis rikt land med gott om plats. Jag anser att måste försöka hjälpa så många som möjligt som flytt från sina hemländer. Självklart kommer det att finnas en och annan som inte har tillräckligt starka skäl att få stanna. Både för de som får stanna och för de som måste återvända är det oerhört viktigt att asylprocessen går fort, inte mer än högst tre månader i normalfallet enligt mig. Det är för dessa redan plågade människor en enorm anspänning att gå och vänta på ett besked. Att behöva vänta mer än ett år är totalt oacceptabelt, då har barnen redan hunnit knyta kontakter och börjat rota sig så smått.

Att vi ska lära dessa människor både svenska språket, svenska lagar och svenska seder är en självklarhet. Håller med om att ”Svenska för invandrare” har misslyckats i allt för många fall, men det är väl knappast flyktingarnas fel. Undervisningen måste naturligtvis anpassas efter individens tidigare kunskaper, det är ju inte så konstruktivt att ha en välutbildad läkare i samma klass som en outbildad kassörska. Man måste också tänka på dessa människors bakgrund och kultur, kanske man kan tänka sig rena kvinno-/mans-klasser, där man då också mer öppet kan diskutera vår syn på kvinnor och t ex barnuppfostran.

Att våra flyktingar söker sig till platser där andra från samma land bor är högst mänskligt. När vi svenskar flyttar utomlands (då för det mesta frivilligt) söker vi oss också till våra landsmän, i Spanien finns det flera stora svenskkolonier där allt för många inte ens har orkat lära sig spanska och där barnen går i skandinaviska skolor. Aldrig blir våra svenska traditioner så viktiga som när vi bor utomlands. Detta är ett mänskligt beteende, vi vill ha trygghet och gemenskap. Vi kan därför inte fördöma de flyktingar som kommer hit och som också söker sig till platser där deras landsmän bor och värnar om sina traditioner. För att ordna ett vettigt boende åt dessa människor måste det finnas hyreslägenheter, även om de skulle vilja flytta från t ex Bergsjön har de inga möjligheter att få lån till att köpa en bostadsrätt i ett område med fler svenskar. Därför måste det finnas en politisk vilja att bygga fler hyresrätter.

Innehållet i denna Moderata rapport skrämmer mig! Var finns ens en gnutta av en humanitär människosyn? Vill vi verkligen ha denna hårda attityd mot redan svårt skadade människor?
JAG vill det INTE!

Feta barn, ett växande problem?

När jag ”står” på löpbandet har jag utsikt över en simhall. Egentligen tycker jag att det är rätt trist att springa, men med hårdrock i lurarna och människor att titta på är det uthärdligt.

Igår när jag återigen svettades på detta löpband slog det mig igen hur många feta barn man ser idag. Då pratar jag inte om tjocka eller runda barn utan barn som passerat det stadiet och är feta. Igår var det två knattar i sexårsåldern samt två som var cirka tolv. Jag tycker det är oerhört oroväckande att vi i dessa upplysta tider ser barn som är feta! Dessa feta barn löper en väldigt stor risk att även bli feta vuxna om ingen tar tag i problemet omgående. Det är fortfarande väldigt få inom BVC eller skolhälsovård som vågar tala öppet med barn och föräldrar om detta problem. Jag har ganska nyligen pratat med en kvinna som forskar om detta. Forskningen börjar nu visa att fetmarelaterade problem, t ex diabets typ II ökar oroväckande. Det är väldigt viktigt att man tidigt uppmärksammar att barnen är på väg att bli feta och där har både BVC och skolhälsovården ett väldigt stort jobb att utföra. Man måste våga tala om detta och informera/lära hela familjen hur man kommer ur detta. Det rör sig naturligtvis om både goda kostvanor och motion. Kosten är nog det lättaste att lära ut men hur ska vi få barnen att tycka att det är kul att röra på sig. Att röra på sig är oerhört viktigt både fysiskt och psykiskt. Jag tror dessutom att det är viktigt att man lär sig det redan som liten. Ett stort problem med detta är att spontanidrottandet bland unga idag är i det närmaste obefintligt. Idag måste du vara med i någon idrottsklubb för att träna. Man måste också innan 11-års ålder ha hittat just den sport man själv gillar, vilket inte alltid är så självklart. Har man inte lyckats med det är det kört – man är för gammal för att få vara med i någon klubb då de flesta klubbar idag är oerhört elitinriktade. Letandet efter en vettig sport kräver också engagerade föräldrar med en inte alltför tunn plånbok. Klubbidrott kostar pengar, inte bara medlemsavgifter, utan kostnader för utrustning, träningsläger och transporter till tävlingar. Ja, ja säger någon, men ungarna har ju skolidrotten. Ja, visst har de det, men för många är dessa timmar en plåga och inte något KUL. Enligt de flesta idrottslärare är det viktigare att alla spelar fotboll, basket, övar redskap och friidrottar än att man lär sig att hitta ett roligt sätt att röra sig på. Många tjejer älskar att dansa (ja en del killar också förstås) och att på annat sätt få röra sig till musik, hur många är det som har barn som kommit hem med lysande ögon och sagt att de ska få lära sig hip hop e dyl??!!
Sen har vi det här med kosten, även det ett misslyckande från skolans sida. Vi har ju för inte så länge sedan i tidningarna läst om ett centralkök som tyckte det var OK att ösa upp mat från golvet för att servera våra barn. Tror inte på idén om centralkök där fabriksproducerad mat värms för att serveras åtskilliga timmar senare . Hur mycket näring och smak finns kvar i den maten? Allt för många barn skippar idag skollunchen och går till en kafeteria eller kiosk och köper bullar och godis istället för att äta mat, snabb energi och en lika snabb dipp. Om ungarna får god mat i skolan orkar de med skoldagen betydligt bättre och suget efter onyttiga mellanmål minskar.
Vi vill ju inte att våra barn ska se ut som och lida som väldigt många barn i t ex USA gör. Vi måste därför våga ta tag i problemet innan vi är där. Det gäller även dig och mig. Vi måste våga tala om för vår kompis att vi ser att kompisens barn börjar bli för överviktig. Jobbigt? Ja, men om vi vågar ta den diskussionen kanske vi kan hjälpa ETT barn att slippa alla problem övervikt för med sig.

Detta är definitivt ett politiskt problem. Kan vi få våra politiker att satsa på våra barns hälsa kommer det löna sig tusenfalt genom minskade sjukvårdskostnader i framtiden. Tyvärr brukar ju en politikers framtid endast sträcka sig fyra år framåt!

Imorgon kanske inte finns....

Imorgon kanske inte finns, imorgon kanske din vän eller släkting ligger för döden, så var rädda om varandra!

Glöm inte bort att tala om för din vän hur snygg han blev i sin nya tröja eller hur tjusig hon blev i sitt nya läppstift. Bjud din vän på middag en tisdag, köttfärssås och spagetti i trevligt sällskap är mycket godare än att äta oxfilé själv. Glöm inte att tala om för dina vänner hur mycket du uppskattar dem. Ge bort en liten present fast det inte är födelsedag. Kom ihåg att ringa din mormor, fem minuter av din dyrbara tid kanske kan glädja henne i flera dagar. Glöm inte att då och då låta dig förundras över vilka underverk dina barn är, även fast de kanske är finniga tonåringar som smäller i dörrar. Kom ihåg att lyssna av dina vänner, är någon ledsen, trösta och erbjud din axel att gråta emot, imorgon kanske det är din tur att behöva tröst. Glöm inte att ge bort en kram ibland, då får du säkert kramar tillbaka.

Tryck på livets pausknapp ibland och beundra månen, plocka en blomma och ge din vän, lyssna på vinden och njut av regnet. Men vänta inte till imorgon för imorgon kanske inte finns!

Blogito ergo sum

Jag bloggar alltså finns jag.
Läste i söndags en intressant artikel i DN Kultur angående fenomenet att blogga. I en uppsats i sociologi undersöker Janina Weitner "dagboksbloggande". Själva bloggfenomenet har framhållits som ett uttryck för ökad demokrati och som ett medel för kommunikation. Weitners undersökning ger snarare bilden av bloggandet som ett individualistiskt projekt där enskilda personer ägnar sig åt självbespegling.
Jag har själv smugit runt bland ganska många bloggar och slagits av hur många bloggar som egentligen är högst privata dagböcker, oftast skrivna av kvinnor. Tycker det är näst intill obehagligt att hamna på dessa sidor, det känns lite som om man har snokat i någons byrålåda och tjuvläst i dagboken. Är dessutom totalt ointresserad av vad Lena ätit till middag eller ska titta på för program på TV. Kan säkert vara intressant för t ex en mormor att på detta vis följa sin familj på nära håll men inte för mig. Ifrågasätter också att så många ”hänger ut” sina barn med både text och bild, har man frågat barnen om det är OK, vad tycker de när de blir större?

Det som oroar mig mest är de många unga tjejer som ytterst detaljerat berättar om sitt privatliv i både text och bild. Mycket av detta tycker jag definitivt hör hemma i en dagbok med lås instoppad i en byrålåda. Tror inte dessa tjejer riktigt förstår att detta utlämnande av sig själv kan vändas emot dem. Bilder som man lagt ut på nätet kan finnas kvar för alltid även om man själv ångrar att man lagt ut dessa och raderat dem, någon annan kan mycket väl kopierat bilderna och kan då använda dem i ett syfte man inte kan styra. Idag är det också ganska vanligt att både befintliga och presumtiva arbetsgivare surfar runt bland bloggar och facebook för att ”kolla upp” både redan anställda och arbetssökanden. ”Olämpliga” bilder eller text kan då göra att man missar ett jobb man vill ha. Etiken bland arbetsgivare kan ju diskuteras, men det är bara att inse att det förekommer.
Jag kan själv slänga ihop ett blogginlägg som kan vara högst personligt men försöker alltid utelämna mina vänners namn och bild, de har ju faktiskt inte bett om att få delta i mina funderingar.

Size zero - ett konstigt ideal

Tack och lov att det börjar bli ”ute” vara storlek 0 (32)!
Jag har aldrig någonsin efterstävat att vara i size zero-träsket, men har varit där och nosat utan att ens ha försökt komma dit. Under en period när jag var yngre sprang jag en del, inte särskilt långt (kanske 3-5 km) och inte särskilt ofta (2-3 ggr/vecka). Problemet var att jag rasade i vikt, något som jag från början inte tänkte så mycket på. Fick väl en och annan kommentar om att jag blivit smal, men tänkte inte så mycket på det. Insåg till slut att jag blivit allt för smal. Uppvaknandet kom i en provhytt. Skulle köpa något nytt till en fest när jag insåg att storlek 34 var för stort. Började gråta i provhytten och blev oerhörd rädd. Jag hade ju inte haft en tanke på att jag var sååå smal. Jag blev så rädd att jag helt slutade träna, inte så smart kanske men jag var rädd att hamna i en anorexifälla. Hade på nära håll sett vilken djävulsk sjukdom anorexi är och ville för allt i världen inte hamna där.

Skriver idag om detta därför att jag idag var ute på stan och köpte nya jeans. Insåg då att jag plötsligt har storlek 34, inte som jag trodde 36. Ingen katastrof än så länge men nu gäller det att se upp. Har tack och lov fortfarande en fettreserv på både mage och lår! Denna gång tänker jag INTE sluta träna. Vill ju ha en kropp som fungerar utan att ha ont i ryggen även när man blir äldre och inser att det är viktigt att konditionen är hyfsad. Äter både lunch och middag och tillhör inte de som anser att ett salladsblad och en halv tomat är tillräckligt till lunch. Får väl försöka klämma in ett mellanmål även om jag har svårt att äta när jag inte är hungrig. Har inga anorektiska tendenser men vill inte bli smalare än så här!

Har en arbetskamrat som sedan ca 30 år tillbaka är anorektiker. Jag har med åren sett vad sjukdomen har gjort med hennes kropp. Hon vet exakt vad hon ska äta för att överleva men trots det är nu hennes kropp totalt förstörd från insidan, hon är nu ett skelett med skinn!

Jag blir skräckslagen de gånger (allt för ofta) jag i omklädningsrummet hör unga tjejer med stolthet i rösten tala om att alla deras kompisar tycker de är träningsnarkomaner. När de lyfter på tröjan och man ser deras utmärglade kroppar vill jag bara gråta och tala om vilket helvete de kan ha framför sig.
Än en gång – tack och lov att det börjar bli ”inne” med en normal kvinnokropp!!

Åldersnoja

Åldersnoja, något jag aldrig tidigare lidit av! Har vänner i åldrar från 22 till 67 och har alltid skrattat lite överseende över deras noja över att fylla 25, 40 eller…
Plötsligt och utan förvarning har nu JAG drabbats av detta konstiga tillstånd. Fyller snart 47 och ser plötsligt hur det magiska 50-årsstrecket närmar sig med stormsteg! LÄSKIGT! Har nu insett att jag i många ögon betraktas som TANT, ve och fasa! Känner mig fortfarande som 25 och har svårt att förstå vad det är för kärring som jag ser i spegeln, åtminstone vissa mornar.

När man nu är så fasansfullt gammal är det då slut på allt kul? Ska jag slänga mina tajta jeans och gå ut och shoppa rutiga kjolar och knytblusar, ska jag slänga partynaglarna och endast till festligare tillställningar måla naglarna blekrosa, ska mina snygga skor med hög klack kastas ut genom balkongen och nya förståndiga inköpas från Scholl, ska jag strunta i vardagsmakeupen och bara lägga på lite rosa läppstift när det är kalas, ska party vara lika med tedans och inte vilt festande på disco, ska jag strunta i att träna och istället börja baka bullar, får jag inte flörta med pojkar utan bara försöka fånga en medelålders man med mage???!!!
Det här INTE kul – vill fortfarande att livet ska vara en fest!

Vännerna säger att jag borde skaffa en man, men jag hävdar fortfarande att mitt oberoende är viktigare än en man. Träffade visserligen en man för ett tag sedan som skulle ha passat utmärkt i min kontaktannons om en man i byrålådan – vältränad man MED hjärna sökes för härliga stunder! Denna man har dock dissat mig, vilket är en ny erfarenhet för mig. I min värld är det jag som säger ”tack och hej..”. Vill fortfarande stoppa ned denna man i min byrålåda, men, men livet går vidare och kanske kan vi bli kompisar.

Med ny frisyr, rött nagellack och mina högklackade stövlar ger jag mig nu ut på stan för att shoppa. Får låtsas att jag är 30 – och vad kan då hända……..

Energiuppgörelsen - Monas fall?

Så har den blå alliansen gjort upp om energipolitiken. Maud Olfosson har fått vika sig i Centerns NEJ till kärnkraft för att få igenom en ökning av förnybar energi. Förstår fullt ut att pressen varit hård och att hon till varje pris vill hänga sig kvar i maktens korridorer. Om beslutet var klokt visar sig så småningom, men tror att hon har ett ganska gott stöd bland sina väljare. Hon vill ju i vilket fall påskina att det var hon som fick de andra partierna att gå med på att minska utsläppen av växthusgaser med 40% och öka mängden förnybar energi med 50% till 2020.Det jag INTE förstår är Mona Sahlins utspel om att kärnkraften är dålig och farlig och ska avvecklas. Sedan när var detta sossarnas ståndpunkt? Låter mer som en flört med Miljöpartiet och Vänstern i mina öron. Är denna flört verkligen nödvändig för ett så pass stort parti?Miljö och energi borde väl vara en fråga där så många partier som bara är möjligt försöker enas, det är ju inte direkt en fråga som bara rör den närmsta valperioden, utan en fråga som påverkar oerhört många år i framtiden. Det är våra barnbarn och till och med deras barn vi måste tänka på!

Själv tycker jag nog att den blå alliansens energi- och klimatuppgörelse verkar ganska vettig då den faktiskt innehåller en hel del incitament till att utveckla förnybar energi.När det gäller kärnkraften är jag väldigt ambivalent, å ena sidan anser jag det vara oerhört mycket bättre än kolkraftverk ur miljösynpunkt, å andra sidan vet ingen riktigt vad som händer med avfallet, det ansvaret dumpar vi till kommande generationer. Risken för en härdsmälta är idag VÄLDIGT liten, men den finns dock och vad händer då?! Ju mer världen investerar i kärnkraftsteknik desto större är risken att tekniken används för att tillverka kärnvapen. Anser också att det finns en risk att motivationen till att utveckla alternativa energikällor minskar om inte det finns en press från våra politiker, är säker på att det går om bara pressen och motivationen är tillräckligt stor.

Den här uppgörelsen och den röda alliansen utspel med Mona Sahlin i spetsen gör att jag än en gång inser att vi inför nästa val endast har TVÅ alternativ, ett rött och ett blått. För mig känns det både främmande och skrämmande att vi i realiteten skulle ha ett tvåpartisystem i Sverige!!! Jag tillhör inget politiskt parti och har röstat på både blått och rött genom åren. Tillhör en av dem som berörs av en eller ett fåtal frågor som för närvarande ligger mig varmt om hjärtat och röstar efter det parti som jag anser ligger mina åsikter närmast.

För att inte vara sosse är jag dock oerhört besviken på Mona Sahlin. Gång efter annan gör hon fullkomligt galna och osannolika uttalanden. Socialdemokraterna är det största partiet inom den röda alliansen och Mona borde väl kunna föra driva sossarna frågor hårdare?! Har hon dåliga rådgivare eller är hon ensam och osäker? Vore trevligt att få se lite ”djävlar anamma” så den politiska debatten får lite fart. Just nu är det så slätstruket att man nästan somnar! Om hon inte skärper till tonen och tar ledningen snart får alla gubbar snart vatten på sin kvarn vad gäller kvinnliga ledare och framförallt en blivande kvinnlig stadsminister! KOM IGEN MONA, visa var du står så KANSKE du får min röst.

Ormfobi - HJÄÄLP!

Har så länge jag kan minnas varit paniskt rädd för ormar. För mig som är en inbiten stadsråtta är detta oftast inget problem, det är ju inte SÅ ofta man träffar på ormar i stan. Jag har dock träffat på en boaorm i Gamla stan. För några år sedan var jag och några kompisar i en affär på Västerlånggatan, när jag går ut ur affären går en kille samtidigt in i affären med en boaorm lindad runt sin arm (IDIOT!). LOVAR att jag slog världsrekord i 100 meter då, blev helt förstörd och stod bara och skakade i säkert 10 minuter. Skogen och jag är inga vidare kompisar, jag går mest och stampar i marken och ser en orm i varje pinne. Har plikskyldigast släpat med mig barnen till skogen om någon skogsmullekompis varit med, har inte direkt tyct det varit mysigt men i vilket fall gjort min "plikt" som mamma.

Nu har ett för mig delikat problem dykt upp. En av mina bästa kompisar har en son, J, som hela sitt liv varit tokig i djur, samtidigt är han tyvärr allergisk. Genom åren har han haft vandrande pinnar, spindlar och råttor, han lovade dock tant Mia att inte skaffa orm. Jag gillar varken spindlar eller råttor (ja råttor INTE möss) men lärde mig att hantera det, lät till och med råttorna springa på mig och har varit sommarvakt åt djuren.
Nu har sonen i huset skaffat en lika djurtokig pojkvän. Pojkvännen är jätterar men nu har J totalt glömt bort sitt löfte till tant Mia!!! I helgen har sötnosarna varit och köpt en ORM. HUR ska jag nu våga hälsa på???? Min kompis säger att hon kan bota min ormfobi men det är jag inte alls så säker på, vet inte ens om jag vill bli botad. Men samtidigt vill jag ju fortsätta att hälsa på denna underbara familj. Får ont i magen! Tänk om ormen rymmer från terrariet när jag är där, då DÖÖR jag. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Tänker i vilket fall som helst INTE vara ormvakt!

Gymnasievalet - stackars dagens ungdomar

Har nu i ett antal veckor blivit översvämmad av glättiga broschyrer från diverse gymnasieskolor. Jag har rensat rätt friskt bland broschyrerna, ner i pappersåtervinningen går alla nystartade friskolor och skolor med religiös inriktning. Har gått igenom den här processen en gång redan så jag har rätt stor koll på vad jag ska titta efter. Högen av broschyrer blir trots frisk rensning stor. Nu är det ju inte så att ungdomarna ”bara” ska välja skola, de måste ju också välja vilken typ av program de vill läsa. När man väl har bestämt vilken typ av program man vill gå så har de flesta skolor dessutom ett antal olika inriktningar.
Så vad ska man börja med? Min åsikt är att i första hand hjälpa ungdomarna med vilka ämnen de tycker är roligast i skolan (eller kanske minst tråkiga), har man kommit så långt brukar programvalet lösa sig. Därefter tycker jag man tillsammans ska fundera över hur långt man orkar åka till/från skolan, det kan ju bli långa dagar och kanske har man fritidsaktiviteter som också ska hinnas med. Dessutom måste man förstås kolla upp ungefär vilka antagningspoäng skolorna har så man inte riskerar att bara ha valt skolor med så höga antagningspoäng så man riskerar att inte komma in på någon utbildning alls. Programmens så kallade inriktningar tycker jag mest är kosmetika och lockrop till blivande elever.
ÖPPNA HUS har de flesta skolor idag vilket jag tycker är bra. Där kan ungdomarna (och föräldrar) känna av stämning och prata med elever och lärare och förhoppningsvis få en större och mer rättvis bild av skolan än vad reklambroschyrerna ger. Glöm inte att kolla vilken typ av skollunch skolorna erbjuder – det är högst varierande!

Som om inte alla dessa val är nog ska man helst veta vilket yrke man vill ägna sig år i framtiden (hur många har ens en aning när de är 15?!). Detta för att kunna göra strategiska val och få meritpoäng inför ett val till högskola.

VAL, VAL, VAL – det är inte lätt för våra ungdomar. Dessutom kan ju kompistrycket vara stort och ibland avgörande. Det enda man som förälder man kan göra är att själv sätta sig in i allt detta så mycket man kan och försöka ge så goda råd man kan.

Dagens gymnasieskola är ju uppbyggd på att man läser kurser och man får betyg efter varje avslutad kurs, vilket betyder att våra ungdomar aldrig får ha en svacka under gymnasietiden vilket jag tycker är omänskligt! Säg den ungdom som inte någon gång blir skoltrött efter att ha gått i skolan sedan sex-års ålder. Därför tror jag det allra viktigaste i gymnasievalet att man väljer något man tror kan bli någorlunda kul under de tre år man ska gå där.

MITT gymnasieval (ja, ja det ÄR hundra år sedan) var verkligen ”a piece of cake” om man jämför med vad dagens ungdomar (i vilket fall i Stockholm) måste ta ställning till!

Mona Sahlin - Stil?!

Kan någon se till att Mona Sahlin får en NY stylist! Den stackars kvinnan har gjorts om till en TANT. De få gånger hon nu syns i media ser hon allt för ofta obekväm ut i sina kläder. Det är ju en snygg kvinna! Låt henne blomma, lovar att även åsikterna blir tydligare!

Jag som är en politisk velputta kan tycka att vi inför nästa val bara har två alternativ - rött eller blått. Varför denna slätstrukenhet - VAR är debatten - VAR är skillnaden?!